Jag är medlem i både Ica och Coop; två matkedjor som skickar varsin färgglad broschyr varje månad med förslag på maträtter, tips på nya smaker samt allmänt trivsamma artiklar för att förgylla mitt ätande.
Bakom dessa utskick finns naturligtvis tanken och förhoppningen att jag ska fortsätta handla i just deras butiker. Som medlem är jag en prioriterad målgrupp för deras marknadsföring, och jag förväntar mig särskilda erbjudanden som inte gäller alla andra utan bara oss medlemmar. Hela poängen med medlemskapet är att det ska vara lönsamt för mig och att kedjorna ska serva mig med rabatter, erbjudanden och uppbygglig litteratur med fokus på deras produkter.
Är det så vi ska tänka om medlemskap i kyrkan? Rätt ofta är det nog ärligt talat så vi anställda agerar i alla fall, att vi tänker oss vara till för att serva medlemmarna med den religiösa service de har köpt in sig på: själavård, bibelstudier, gudstjänster, hembesök… Allt är inriktat på medlemmarnas önskemål och behov. Det skulle dessutom kunna kännas fullt rimligt – det är ju medlemmarna som betalar alla omkostnader, så varför ska de inte vara i helhjärtat fokus?
Som tur är inser många av kyrkans medlemmar att det är något annat att vara med där än i en matkedja. De har förstått att de inte först och främst är med på grund av egenintresset, och jag tänker att det har sin utgångspunkt i Jesus själv. Utifrån honom så blir det tydligt att församlingens grundtanke är större än sig själv. Visst är den egna gemenskapen viktig, allt utgår ju därifrån och det är till den vi inbjuder, men det är inte egenintresset som är i fokus utan omtanken om medmänniskan och hjärtat för den som ännu inte funnit en tro.
Guds församling är helt enkelt inte en intresseorganisation vars främsta syfte är att tillvarata medlemmarnas behov – församlingen är en missionsorganisation vars uppdrag sträcker sig långt bortom de som redan finns i dess närhet och vad de behöver.
Idag används allt oftare ett uttryck som jag inte känner igen från min ungdom men vars innebörd jag kommit att älska: missionell. Ordet bygger på mission, som ju betyder att vara sänd, men har liksom fått en twist som pekar på hur det genomsyrar både tanke- och beteendemönster så att de kommer försöka linjera sig med Guds mission i världen. Vi är sända till hela den här världen med evangeliet om Jesus Kristus. I ord och handling vittnar vi om Guds självutgivande kärlek och inbjuder till tro och gemenskap. Hela församlingstanken innebär att sträcka sig bortom sig själv.
Det ligger till synes något motsägelsefullt i hela denna missionstanke. Borde vi inte få ordning på oss själva först? Ska vi inte styra upp vår egen verksamhet, ekonomi och gemenskap innan vi börjar tänka på andra? Jag vet inte hur många gånger jag hört detta argument i lite olika former. Det verkar rätt men leder alltid fel.
Jesus säger att när vi ger upp vårt eget liv och tar vårt kors på oss och följer honom – då finner vi vårt eget liv (Markusevangeliet 8:31-). När Jesus bar sitt kors var det inte sina egna problem han brottades med – det var våra. På samma sätt menar Jesus att vi inte kommer gå vilse när vi tar oss an andra människors utmaningar och synder, tvärtom: det är då vi hittar rätt.
Så låt oss se upp med att ta intryck från andra medlemskultur och värna om det som är kyrkans modell, den missionella!
