Hur ser en växande kyrka ut?
På Equmeniakyrkans visionskonferens i Örebro gavs inget enkelt svar. I stället mötte åhörarna fyra personer från vitt skilda sammanhang: en pastor från Borås, en evangelist från Mjölby, en församlingsplanterare i Örebro och en församlingsordförande från lilla Berga utanför Oskarshamn.
Salen var välfylld när de tog plats på estraden.
Där fanns Johanna Buller, pastor och föreståndare i Immanuelskyrkan i Borås. Hugo Magnusson, evangelist i Mjölby. Susanna Ehlde, en av dem som bygger upp Vidakyrkan i Örebro. Och Mildred Persson, ordförande i den lilla församlingen i Berga utanför Oskarshamn.
Vid första anblicken såg deras berättelser mycket olika ut.
Samtidigt beskrev de en verklighet som sannolikt är bekant för många Equmeniakyrkoförsamlingar: begränsade resurser, få medarbetare och ett ständigt behov av att hitta nya vägar framåt.
Mot slutet av seminariet satte samtalsledaren Johan Einarsson, regional kyrkoledare i Region Öst, siffror på den verkligheten.
– Femtio procent av Equmeniakyrkans församlingar har femtio medlemmar eller färre. Femtio procent har ingen anställd.
Sett i det ljuset blev berättelserna från scenen inte bara exempel på lokala initiativ, utan speglingar av en verklighet som stora delar av samfundet delar.
Fjorton aktiva – men full verksamhet
Den kanske tydligaste bilden av den verkligheten kom från Berga.
Församlingen har 25 medlemmar i matrikeln men omkring 14 aktiva personer. Trots det har man en diakon anställd på 40 procent, bedriver scoutverksamhet och håller kyrkan öppen varje vecka.
Mildred Persson beskrev hur mycket som bärs av relativt få människor.
– Man får hjälpas åt väldigt mycket och teama och dela på delarna. Jag brukar skoja om att om man skulle skriva upp allt som varje församlingsmedlem gör så skulle det bli långa listor. Men det är ingen som suckar. Det går. Man får städa, man får baka, man får leda gudstjänster och sjunga. Man får göra allt om man vill. Och det är faktiskt inget problem. Det löser sig.
För några år sedan valde församlingen att återstarta scoutverksamheten. Förväntningarna var försiktiga.
– Vi hade hopp om fem och så kom det tio stycken. Fem killar med kepsen bak och fram som kom på sina cyklar och frågade: ”Är det scout i kväll?” Och vi svarade: ”Ja, det är scout här.”
När deltagarantalet senare sjönk började frågan om nedläggning komma upp igen.
– Då bad vi: ”Gud, du måste ge oss mer, du måste visa att vi ska fortsätta.” Då sa vi att vi måste bli minst tio igen, och sedan dess har vi haft tio varje gång. Då sa vi: ”Gud, vi fattar.”
På senare tid har församlingen också förlorat en central medlem genom sjukdom. Milfred Persson berättade om sorgen men också om beslutet att fortsätta framåt.
– Vi tror att vi har betydelse i det samhälle där vi finns. Det skulle vara väldigt konstigt om vi inte fanns där. Vi sörjer, men vi går vidare.
Från kaffevagn till bibelstudier
I Mjölby ser vardagen annorlunda ut.
Sedan två år tillbaka arbetar Hugo Magnusson som evangelist med fokus på församlingens utåtriktade arbete. Varje vecka finns han och andra från församlingen ute på stan med kaffe, samtal och musik.
Det har lett vidare till relationer och bibelstudier med människor som ofta står långt från både kyrkan och samhällets etablerade gemenskaper.
– Jag satt i går med fyra grabbar som på olika sätt är involverade i kriminalitet och drogmissbruk och läste Bibeln med dem. De är jätteduktiga och jättetaggade. Det ena har lett till det andra, från kaffevagnen har relationer vuxit fram och sedan har människor börjat vilja utforska tron.
Samtidigt är han tydlig med att det ställer krav på församlingen.
– De människor som jag möter behöver ofta något mer än en gudstjänst i veckan. Man behöver träffa dem och höra av sig till dem nästan varje dag, annars är risken stor att de går tillbaka till sina gamla vanor.
Han berättade också om de spänningar som ibland uppstår när nya människor kommer in i en etablerad församlingsmiljö.
– Första halvåret var det många krockar. Jag ville bara att de människor jag mötte skulle få lära känna min kyrkfamilj och Jesus. Det är väldigt påfrestande att fortsätta brinna samtidigt som man inte ska bränna upp broarna.
Drivkraften är samtidigt tydlig.
– För några år sedan insåg jag att det här med Jesus faktiskt är sant. Om det är sant att han dog och uppstod finns det ju ingenting annat som ens kommer i närheten av viktigheten i det här. Folk måste få veta det.
En bit av himlen
I Borås har Immanuelskyrkan under flera år byggt relationer genom flyktingrådgivning, klädutdelning, måltider och andra diakonala verksamheter.
Det har också förändrat församlingen.
Johanna Buller berättade om ett tillfälle då hon stod och predikade och plötsligt såg sin församling med nya ögon.
– Jag tittade ut över församlingen och insåg att det här inte längre är en ganska homogen grupp människor. Här sitter papperslösa, människor med missbrukserfarenhet, sökare och människor från helt olika sammanhang. Då tänkte jag: det här är en bit av himlen. Det gör också något med mig som pastor. Evangeliet blir större när man predikar för en bredare skara människor.
Samtidigt betonade hon vikten av att våga experimentera.
– Vi behöver våga testa saker. Jag brukar tänka på det nästan som lek. Vi leker lite och testar vad som fungerar. Ibland blir det inte som vi tänkt oss, ibland tar det flera år innan man ser om något bär frukt. Men om vi inte vågar prova kommer vi heller inte att upptäcka det nya som Gud vill göra.
Hon lyfte fram flera verksamheter som började trevande, med få deltagare och osäkra framtidsutsikter, men som med tiden vuxit och blivit viktiga delar av församlingens liv.
– Ibland behöver man bara hålla ut lite längre än man först tänkt.
Att gå när Gud kallar
För Susanna Ehlde och Vidakyrkan i Örebro handlar vardagen om att bygga församling från grunden.
Ehlde växte inte upp i en kristen familj utan kom i kontakt med kristen tro genom sommarverksamheten i Vallersvik. Senare gick vägen via bibelskolan Apg29 i Thailand till det församlingsplanteringsarbete som i dag bedrivs i Örebro.
Församlingen har funnits i omkring fyra år och samlas i olika former, ofta i hemmen.
– Vi testar och prövar och ber. Vad är nästa form? Hur ska vi göra det här för att ära Gud på bästa sätt? Hur vill han leda den här församlingen? Det är mycket sådana frågor just nu.
På frågan varför det blev just Örebro hade hon inget strategiskt svar.
– Mitt ärliga svar är att jag inte vet. Men Gud har kallat oss hit och vi har upplevt det väldigt tydligt. Jag tror att mycket av det kristna livet är sådant: Vi förstår inte alltid allting, men vi får gå den väg som Gud kallar oss till.
Växa utan rädsla
Mot slutet av samtalet återkom deltagarna till frågan om varför kyrkan egentligen vill växa.
Där satte Johanna Buller ord på något som flera i rummet verkade nicka ivrigt till.
– Jag tror att vi behöver befrias från rädslan att vi inte får dö. Vi kan inte motiveras av att vi måste växa för att överleva. Det finns ingen kraft i det. Vi behöver växa därför att människor behöver Jesus. Det är där vi måste bottna, både som individer och som församlingar.
När samtalet avslutades stod det klart att växt kan se väldigt olika ut.
I Berga handlar det om att hålla scoutverksamheten levande och fortsätta vara en närvarande kyrka i bygden. I Mjölby om att möta människor på gatan och bjuda in dem till lärjungaskap. I Borås om att öppna dörrarna för människor med helt olika livsberättelser. I Örebro om att våga plantera nytt utan att på förhand veta exakt hur det kommer att se ut.
Fyra olika berättelser – men med en gemensam övertygelse: att kyrkans framtid inte byggs av rädsla för att försvinna, utan av längtan efter att fler människor ska få möta Jesus.
