Vi var samlade till den första bönefrukosten för fred i Ukraina i Ansgarskyrkan på Lidingö. Där fanns Ukrainas ambassadör, representanter för flera ukrainska gemenskaper i Sverige och ekumeniska gäster. I centrum stod fader Hennadiis bön på ortodoxt vis, en bön för fäderneslandet när det är i fara.
Det var vackert, intensivt och långt.
Så ljöd brandlarmet. Oron kom för ett ögonblick rakt in i heligheten.
Men bönen fortsatte. Fader Hennadii bad utan uppehåll. Jag konstaterade att värdarna tog hand om larmet och bestämde mig för att stanna kvar i bönen. Kanske var det just då jag påmindes om hur livet kan vara i Ukraina, där flyglarmet kan ljuda mitt under en gudstjänst, när barn ska läggas eller när familjen samlas kring middagsbordet.
När fara hotar måste vi reagera. Samtidigt måste livet fortgå.
Det blev en stark påminnelse om att hålla fast vid det som bär, också när tillvaron skakar. Bönen om fred måste fortsätta. Oupphörligt.
Ett slags hem
I våras välkomnades Ukrainas ortodoxa kyrka i Sverige, Kaplanmissionen, till Sveriges kristna råds gemenskap. Kyrkan är beroende av andra kyrkors gästfrihet. Bland annat har Ansgarskyrkan på Lidingö upplåtit sina lokaler och blivit ett slags hem för denna kyrkogemenskap.
Att erbjuda ett hem är också ett sätt att bidra till fred och uthållighet. Att öppna sina dörrar kan betyda mer än vi först förstår.
Hemma i min egen kyrka fick jag samma vecka ytterligare två påminnelser om kyrkans kallelse att vara en plats för beredskap, bön och stabilitet mitt i oron.
Den ena kom när scouterna återvände efter kvällsmötets äventyr. Utanför kyrkan hade både ordningsvakt och polis kommit till platsen. Det är inte första gången något händer i närheten av kyrkan, och den här gången såg det mer dramatiskt ut än det faktiskt var.
Men när en polisbil, och senare en ambulans, står utanför kyrkan medan barn och unga väntar på att bli hämtade av sina föräldrar, väcks förstås frågor. Vi behöver vara uppmärksamma och försiktiga. Vi behöver prata om trygghet och om det samhälle vi lever i.
Tonerna över torget
Kvällen därpå var det konsert i kyrkan. Vi lyssnade till Mozarts Requiem.
Kyrkvärden hade låtit dörrarna ut mot torget stå öppna. Musiken flödade ut över Farsta torg.
Giv dem evig frid, Herre, och låt det eviga ljuset lysa för dem.
Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig. Herre, förbarma dig.
Och lite senare hördes orden Helig, helig, helig. Himlarna och jorden är fulla av din härlighet. Hosianna i höjden.
Orden sjöngs på latin, men tonerna behövde ingen översättning: De bar ut över samma torg där scouterna kvällen innan hade väntat på att bli hämtade.
Där går livet vidare. Där finns oro och utsatthet, men också musik, bön och skönhet. Kyrkans dörrar står öppna, sången får ljuda ut i det gemensamma rummet.
För ett par år sedan tog jag emot en hälsning från Ukrainas baptistunion. De berättade hur deras kyrkor hade blivit ljuspunkter, platser för hopp mitt i kriget.
Så tänker jag också om oss. Våra kyrkor och gemenskaper är en viktig del av samhällets och världens beredskap. Låt oss aldrig underskatta närvarons betydelse. Närvaron i bön, sång och välsignelse. Närvaron hos den som sörjer, den som gläds, den som är rädd.
Vi kan inte alltid stoppa larmen. Vi kan inte undanröja all oro. Men vi kan hålla dörrarna öppna, låta bönen fortsätta och vara platser där hoppet får bo.
