Vi ses över Messenger. Barbro och Dave Boomsma har klämt in sig i Barbros arbetsrum. Dottern Erica har kommit hem på höstlov och barnbarnen leker i rummen intill. Bakom Barbro syns en hylla med jongleringskäglor och diablos. Kanske inte vad man vanligtvis hittar i ett arbetsrum. Men så har det inte alltid varit ett arbetsrum heller. Det här var Jacobs rum. Dave och Barbro börjar prata om hyllan, om den alltid suttit där eller om den kommit upp de senaste 20 åren. De kommer fram till att Jacob måste ha gjort den i slöjden, specialbyggd för att kunna hänga upp jongleringskäglorna.
– Han var väldigt duktig på att jonglera, säger Barbro.
– Ja, och helt fenomenal på diablo, säger Dave.
Bredvid hyllan sitter bilder. Jacob som barn, Jacob som tonåring. Aldrig Jacob som vuxen. Han har varit 16 år de senaste 20 åren.
– Det är en aspekt av när man förlorar barn. Att vara snart 70 och faktiskt vara förälder till en tonåring. Det är inget man tänker på, men det är lite märkligt, säger Barbro.
Gick till den som satt ensam
Idag skulle Jacob Boomsma ha varit 37 år. Föräldrarna funderar inte så mycket på hur han skulle vara om han levde idag. Men det händer.
– På den tiden var han ju en person som kunde ha blivit vad som helst. Vi hade kanske gissat något åt pastor, evangelist, för sån var han ju. Stod för sin tro i skolan till 100%, men gick inte runt och tjatade. Han blev aldrig den här knäppa ”Lill-Jesus” som folk skojade om, utan alla hade stor respekt för honom, säger Dave.
– Vi sa ibland på skoj: “undrar vem som är föräldrar till honom – så fina är inte vi”. Han var en ledarfigur och gick till den som satt ensam, säger Barbro.
Ett exempel var när Jacob tog kontakt med en kille på gymmet. Först frågade han om han skulle visa hur man skulle göra med träningsmaskinen och sen bjöd han in honom till kyrkans tonårsverksamhet.
– Han kom till kyrkan och sen var han med. Han kom till Jacobs begravning och i minnesboken skrev han “Tack Jacob för att du hittade mig”, säger Barbro.
Men Jacob var också en grubblare. På kvällarna kunde han älta vad han sagt och gjort under dagen och fråga sina föräldrar om han borde ringa och ställa allt till rätta. Även bibelord som han läst behövde bearbetas med föräldrarna.
– Han hade ett rättspatos. Allt måste bli rätt i förhållande till Gud, säger Dave.
– Han brann för att få sina kompisar till kyrkan. Och det fick han ju – på begravningen. Då kom ju skolan, allihop. Han lyckades ju, men inte så som vi tänkte, säger Barbro.
Majdagen 2006
Nej, det blev inte som Dave och Barbro tänkte. Den 31 maj 2006 skulle Barbro och Dave, som var pastor i Missionskyrkan hemma i Sunne, äta middag hos föräldrar till en konfirmand, och Jacob som hade varit ung ledare skulle med. Barbro och Dave väntade på att han skulle komma hem från skolan och testade att ringa, men tiden gick och ingen Jacob kom. Då hörde de att det hänt något vid järnvägen. Den spontana tanken hos Barbro var att Jacob säkert stannat för att trösta någon. De körde dit och såg blåljus och Dave som kände flera i räddningstjänsten gick fram och frågade om de sett Jacob. Då kom den första chocken. Någon hade blivit påkörd av tåget och Jacobs ryggsäck var där.
– Vi tror att det är han, sa polisen.
Barbro och Dave följde efter räddningspersonalen med bil till vårdcentralen. Barbro minns hur alla stod i en cirkel. Så kom orden: Jacobs liv gick inte att rädda.
– Det tog säkert en halv sekund och under den tiden hann jag tänka: “Hur gör man nu? Vad förväntas av mig? Ska jag trilla ihop på marken och skrika? Gråta? Ska jag säga att det inte är sant?” Det var som att jag såg massa filmer framför mig där folk får dödsbesked.
Det som aldrig blev
I maj var det 20 år sedan det hände. Mycket har hänt sedan dess, men sorgen, den finns kvar. Barbro beskriver den som unik när man förlorar barn.
– Sorgen växer i den aspekten att det blir ju fler saker som du inte får. När kompisarna gick ur gymnasiet, träffade partner, fick barn, ett yrke. Det var så mycket som inte blev, säger hon.
När de möter vänner kan vännerna berätta om nya saker kring deras barn. Nya arbeten, relationer och barnbarn.
– Varje gång vi pratar om Jacob är det samma saker. Det är bara minnen. Det är det jobbiga, säger Barbro.
Barbro och Daves sorg har varit ganska olika. Speciellt de första veckorna. Då grät Barbro tills hon hade en sådan smärta i strupen att hon helt enkelt inte kunde gråta mer. Då backade kroppen undan några dagar, blev stum, och sedan kom tårarna tillbaka med full kraft. Medan Barbros sorg gick i stora vågor, var Daves vågor mindre och kunde gå upp och ner flera gånger under samma dag. Än idag är de olika, bland annat känslan kring fotografierna på Jacob.
– Jag tycker att det ska vara någon bild på honom och jag tittar på dem ibland, men jag har svårt för dem också. De blir en sån påminnelse om att han …, börjar Dave.
Han fortsätter:
– När ett barn dör växer gapet av allt som inte blev hela tiden. Bilderna är en påminnelse om att gapet blir större och större.
Barbro däremot, vill gärna ha mycket bilder på Jacob och ler när hon säger att hon skulle kunna tänka sig ett fotografi av Jacob i naturlig storlek, på dörren till hans gamla rum.
– Men den idén har jag släppt. Jag har fått alla andra.
”Man går inte vidare”
Under de första åren kunde sorgen komma vid oväntade tillfällen, omöjliga att styra. Barbro minns en vinterdag, ungefär ett och ett halvt år efter olyckan. Hon var ute och gick och mötte en mamma och ett barn i bävernylonoverall.
– Helt plötsligt började jag storgråta. Det ljudet, ben som dras mot varandra. Jag kommer aldrig att få se en liten Jacob Junior. Han kommer aldrig att få barn, jag kommer aldrig få se hans kopia.
Med åren har sorgen blivit mer förutsägbar, säger hon. Hon kan styra mer själv, men den finns kvar. Sorgen går inte över. Och på frågan hur man går vidare när man förlorat sitt barn är Daves svar tydligt. Man går inte vidare. Han förklarar med just en järnvägsräls.
– Livet stannar. Det finns ingen räls mer att åka på, spåret är slut. Så då måste man bygga räls bredvid.
Hur gjorde ni för att bygga den nya rälsen och vad innebär livet på den?
– Det vet vi inte. Men man är bara tvungen. I början var det bara en fot framför den andra, en fot i taget. Andas och äta, säger Dave.
Han fortsätter:
– Alf Henriksson har summerat det i en dikt. Ungefär så här: Ibland liksom hejdar sig tiden. Och något alldeles oväntat sker. Världen förändrar sig varje dag, men ibland blir den aldrig densamma mer.
Dåliga på sorg i Sverige
Redan samma vecka som Jacob dog gick Dave och Barbro till kyrkan. Dave blev sjukskriven en tid från pastorstjänsten, så de kom dit som medlemmar och människor och möttes av förvåning. Att de orkade komma! Vad starka de var!
– Då ville vi bara skrika: “Men var skulle vi annars gå om inte till kyrkan?!” Men vi är dåliga på sorg i vårt land. Så långt bort från döden, reagerar till och med på ordet. Man säger “avliden”, “gått bort”, “flyttat hem”, “lämnat oss”. Jag säger alltid att han dog, säger Barbro.
Människor runt omkring var osäkra på hur de skulle närma sig och Dave berättar att han de första veckorna nästan ville sätta in en annons i lokaltidningen och säga att det var helt okej att komma och prata med dem.
– Många upplever att det är svårt att prata med en anhörig, de vet inte vad de ska säga, och nu var det väl naturligtvis exceptionellt svårt när det var ett barn som dött och jag var pastor och en del av pastorsjobbet är att trösta sörjande. Men jag tror på ett sätt att vi blev väldigt jobbiga och obekväma att se. Vi förkroppsligade det som kan hända som inte får hända – man kan förlora barn. Jag kan känna av det fortfarande om än inte lika starkt, säger Dave.
Barbro minns när en av Jacobs kompisars pappa stod i kassan i affären. Barbro tyckte de fick ögonkontakt, men tänkte sedan att han kanske inte såg henne. Väl ute skulle han precis hänga kassarna på styret när han plötsligt satte ner dem, vände sig helt om och gick fram till Barbro.
– Han sa “Nej, såhär gör man inte. Men jag visste inte vad jag skulle säga.”
Barbro blir tårögd, det blir hon alltid när hon pratar om den här händelsen.
– Det var så fint. Han hade sett mig och vänt bort blicken och mådde jättedåligt för det. Jag sa bara att det inte finns något att säga, det värsta har redan hänt. Du kan nästan inte göra fel. Bara om du säger att det fanns en mening med det hela.
Med Gud är det obegripligt
Dave och Barbro fortsatte att gå till kyrkan. Barbro lärde sig att spärrade hon bara upp ögonen tillräckligt gick det inte att gråta och då förstördes inte sminket. När hemlandssångerna, sångerna om himlen, sjöngs var ögonen vidöppna och hon räknade fönster, pillade med fingrarna och försökte distansera sig till bilden av Jacob på ett moln. Hon tycker egentligen att det är en ganska barnslig bild av himlen, den med Jacob uppe i molnen, men den bär. I den bilden kan också barndomsvännen som dog i suicid några år efter Jacobs död, vara med.
– Vi tänker att Jacob spelar golf och Björn kör golfbilen bland molnen. Det finns väl ingen teologi kring det egentligen, men man kan ju välja hur man vill tänka på det, säger hon.
I kyrkan kunde de få frågor om hur de kunde tro på en god allsmäktig Gud när Jacob dött och de formulerade en tanke som de burit sedan dess.
– Med Gud är det obegripligt. Utan Gud är det outhärdligt. Om vi måste välja mellan obegripligt och outhärdligt så väljer vi obegripligt alla dagar i veckan. Vi har bestämt att vi tror på Gud, säger Barbro.
Annorlunda Gud
Sedan Jacobs död ser de inte Gud som mindre, men Gud blev annorlunda och mer obegriplig. Och Barbro kan reta sig på Gud och har många frågor.
Har du fått svar på några frågor under de här åren?
– Nej, eller jo, på ett sätt kan man säga det. Jag kan ju fråga: “Varför Jacob? Varför grep inte Gud in?” Men ställer jag den frågan måste jag ju också fråga: “Varför alla svältande barn?”. För Jacob är ju inte mer älskad av Gud än alla andra barn. Men som mamma skiter jag i varenda unge. Jag vill ha Jacob.
Barbro vänder sig till Dave.
– Men du har inga frågor. Du är reformert, säger hon och ler.
Dave växte upp i ett reformert kristet sammanhang i USA, men har med åren förändrat sin syn på Guds vilja. Han är inte reformert längre och tror inte att det finns någon mening med det som hände.
– Det var inte meningen att Jacob skulle dö. Men Gud är Gud och han kan på något sätt göra något bra av det meningslösa. Jag förstår inte hur, men Han kan göra det.
– Men det jag menar med din reformerta uppväxt är att du har en total tillit till Gud. Du skulle aldrig ifrågasätta Honom, säger Barbro.
– Nej, Han vet bättre än jag. Jag kommer inte ha en massa frågor när jag kommer dit, säger Dave och ler.
Men har du kunnat vara arg på Gud?
– Nej, det har jag inte. Aldrig känt behov av det. Men det är lite sån jag är också.
Den djupaste ära glädjen kan få
Första våren efter Jacobs död var vårblomningen exceptionell. Allt, speciellt de japanska körsbärsträden, blommade så starkt. I alla fall enligt Barbro.
– Det var ju inte det, men jag tänker att allt det vackra behövde vara så mycket vackrare för att på något sätt jämna ut det mörkaste mörka och det bottenlösaste botten. Annars hade jag inte överlevt.
Under flera år kände Barbro en saknad efter Jacob som var så stark att det inte spelade roll om hon levde eller dog. Levde hon så hade hon Dave och de andra barnen och dog hon skulle hon få vara med Jacob. Men efter fem, sex år förändrades något.
– Då kunde jag börja känna att livet övervägde.
Nu börjar pallen som Dave sitter på bli lite hård och barnbarnen i rummet intill vill spela spel. Han vinkar hejdå och jag och Barbro ska runda av vårt samtal. Vi kommer in på kommande helg. Då ska de till graven som vanligt. Förr kände Barbro att graven skulle visa hur fin, älskad och saknad Jacob var. Hon gick all in i blommor och ljus. I flera år var hon där varje dag och frågade sig vad hon var för mamma om hon inte kunde avsätta en halvtimme. Det var som att säga att han inte var betydelsefull. Idag känner hon inte det kravet och hon öser inte längre på med ljus.
– Nu är jag lite mer modest. Lite mer normal, säger hon och ler.
På väggen bakom henne bredvid hyllan sitter en tavla som burit på en av flera livlinor för paret. Hon tar ner den och läser högt. Det är Harry Martinssons ord:
“Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål. Tappa inte bort denna riktning. Låt inte sorgen glömma sitt ärende. Sorgen är den djupaste ära glädjen kan få.”
Barbro säger att det är viktigt att sorgen får plats. Den är välgörande. Därför reagerar hon när människor “beklagar sorgen”.
– Beklaga förlusten, beklaga saknaden, beklaga allt – men beklaga för allt i världen inte sorgen. Sorgen är en ära för glädjen. Den visar ju hur älskad någon var. Och Jacob är värd så mycket sorg.
