»…det är riktigt att ingen vet vem det blir, och vi behöver inte spekulera i det, för någon blir det.«
Så säger Anders Arborelius, Sveriges förste katolske kardinal sedan 1500-talet, i Dagens Nyheter angående valet av ny påve. Inte så stor idé fundera alltså och oppositionsarbete för att påverka hur påvekonklaven röstar – om man nu hade haft en bestämd uppfattning i frågan – känns tämligen verkningslöst, i alla fall för en svenskt frikyrkligt baserad webbproduktion som Sändaren.
Att välja ny lämplig påve får de alltså sköta själva, däremot kan tillfället tas tillvara för att skriva något om andligt ledarskap i allmänhet med ansats utifrån något annat Anders Arborelius sa i samma DN-intervju.
»…då har jag betonat att jag är ytterst olämplig för den här uppgiften.«
Så uppger han sig ha svarat på påpekanden om han själv skulle kunna komma på tal och bli vald som påve. Om det finns en realistisk chans till det är svårt spekulera om, vissa initierade som tippar har med Arborelius på potentiella kandidater medan andra utlämnar honom helt från diskussionen, men med det citatet har han i alla fall bevisat sig ytterst lämplig för uppdraget. Så funkar det med ledarskap i det som brukar kallas för Riket annorlunda där omvända principer gentemot världens ordningar ofta råder.
Att visa framfötterna och vässa armbågarna för att tydliggöra sin egen lämplighet anses i regel som positivt i sökandet efter en chefs- eller ledarposition inom exempelvis organisationer eller företag. Se över ditt CV, lyft fram dina fördelar, tro på dig själv, sträva efter positionen! Sådan är den allmänna logiken i vår värld.
Det är inget nytt fenomen utan har varit en verklighet för mänskligheten i tusentals år. De lärjungar som lade allt annat åt sidan för att följa Jesus och därmed försökte komma in i en annan världsordning, som önskade bekänna ett annat alternativt rike med en annan kung, var så djupt präglade av ett annat sätt att tänka att de gång på gång gick på grund.
Vid ett tillfälle så frågade Jesus dem vad de hade gått och pratat med varandra om under deras vandring, men evangelist Markus noterar att de teg istället för att svara. De förstod nämligen att deras tvistande om vem av dem som var den störste inte skulle falla Jesus i smaken. Det hade de rätt i. Jesus svarade dem:
»Om någon vill vara den främste måste han bli den ringaste av alla och allas tjänare.«
I denna berättelse (Markusevangeliet 9:33-35) finns en viktig central sanning gällande kristet ledarskap: Det handlar om betjänande och inte maktutövande, och den som strävar efter att bli stor är per definition olämplig. »Den ringaste av alla« är idealbilden vilket i bibliskt språkbruk inte handlar om att ha självförakt eller svagt självförtroende utan om att inse sin plats i kedjan: Det är Gud som är störst, jag är bara en av alla dessa människor men har av nåd fått möjligheten att leda.
För många år sedan nominerade någon författaren och ekumeniske profilen Peter Halldorf till att bli ny biskop i Visby. I tidningen Dagen fick Halldorf frågan om han var intresserad av uppdraget och svaret som följde var, fritt återgivet från minnet, ungefär så här:
»Detta är inte den form av uppdrag som man eftersträvar, då bevisar man sig olämplig. Detta är ett uppdrag som man i så fall tackar ja till under bävan för att man inte upplever sig komma undan.«
Vackert och klokt uttryckt kring vad det innebär att stå i kristet ledarskap. Det är inte en position att eftersträva, det är en tjänst att bejaka utifrån att den störste kallar. Att utifrån den insikten sedan hamna i ett kristet ledarskap, när Gud kallat och skapat en vilja till ödmjukt betjänande, är förstås vackert. Som Paulus utrycker det: »Den som önskar bli församlingsledare eftersträvar ett viktigt arbete.« (1 Timotheosbrevet 3:1) Att hamna där för att man önskar makt, inflytande eller anser sig oerhört lämpligt är betydligt mer grumligt.
Detta är förstås, ska sägas, inte enkelt. Vi är präglade av ett annat sätt att tänka och det är tröstande att läsa att även de första lärjungarna, dessa hjältar i den bibliska historien, gick bort sig kring detta. Men det är samtidigt värt konstatera att Jesus gick till rätta med dem och därmed även gav oss vägledning. Hans eget exempel där han lämnade himlen med all makt för att betjäna finns där som en klar utmaning att präglas av. Paulus skriver i Filipperbrevet:
»Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.«
Den attityden av ödmjukhet gör att det är rimligt att känna att man inte är lämplig för en uppgift, såsom Anders Arborelius gör inför tanken på att bli framröstad som ny påve. Det hedrar honom och klargör att han – ifall det är hans hjärtas sanna åsikt och det finns det ingen anledning att betvivla – tvärtom kan anses högst lämplig. Sådan är logiken i Riket annorlunda, och det gäller lika mycket i alla andra kyrkor och samfund som i den katolska.
