Flera kyrkor och församlingar har börjat med en ny aktivitet genom att fråga varje medlem och betjänande om de vill räknas med som bidragsgrundande för statens stöd till trossamfund. Bakgrunden är ett politiskt beslut att detta ska registreras av varje religiöst samfund. Med ett bidrag på 10 miljoner kronor är Equmeniakyrkan en av de största mottagarna av statligt stöd.
Att föra denna typ av register kan vara en ovälkommen syssla för församlingar. Sannolikt är det ideella krafter som till största del får lägga sin tid på statlig byråkrati i stället för att låta församlingen vara för hela livet.
Någon kanske menar att det är helt fritt att inte ta emot statligt bidrag. Samfunden skulle kunna betala sin verksamhet med egna medel. Den som vill ha bidraget måste däremot kontrolleras av staten. Men ett sådant resonemang beaktar inte att församlingarna består av skattebetalare som ger omkring hälften av sin inkomst till staten. Det skulle vara något annat om det svenska systemet innebar att människor i högre grad själva kunde bestämma hur deras inkomster används. Med ett högt skattetryck är det rimligt att även religiösa samfund – precis som andra delar av civilsamhället – är bland dem som får del av den statliga kakan.
Staten har en dubbel syn på religiösa minoriteter som frikyrkor. Det visar forskaren Linnea Lundgren i sin avhandling framlagd på Marie Cederschiöld högskola i Stockholm 2021. Å ena sidan ser staten att kyrkor och andra religiösa organisationer är en viktig resurs i välfärdsarbetet som dessutom ger viktiga bidrag när det uppstår problem i samhället.
Å andra sidan uppfattar staten de kyrkor och religiösa samfund som inte är Svenska kyrkan som en risk och ett problem som behöver regleras och kontrolleras. Detta är inget nytt, utan Lundgren menar att denna motsägelsefulla uppfattning om religiösa minoriteter är djupt förankrad i staten. Den har en bedrövlig historia av att kontrollera folkets religionsutövning.
Det nya statliga påbudet är ett av många i ett led av misstro mot religiösa minoriteter. I sin avhandling menar också Lundgren att sådana påbud riskerar att göra att kyrkor och andra samfund alltmer blir en del av statens verksamhet. Detta är fel och svenska politiker borde i stället fatta beslut som ökar friheten för kyrkor, andra samfund och civilsamhället i stort.
I många församlingar går statens sätt att se på medlemmar tvärs emot det egna. När någon vill vara och accepteras som församlingsmedlem är hen det för resten av livet eller tills annat meddelas. Det är inte en licens som förnyas varje år.
När statens påbud med registreringen ska sjösättas kan en initial reaktion vara att församlingen ska städa undan detta så enkelt som möjligt för att kunna satsa resurser på att vara en kyrka för hela livet där mötet med Jesus Kristus förändrar dig, mig och världen.
En annan idé är att göra en dygd av nödvändigheten. I många församlingar finns det medlemmar som inte är aktiva men som vill tillhöra församlingen. Eller aktiva medlemmar som bär på något som hålls privat men som skulle må bara av att bearbetas i ett möte med Jesus och andra kristna. Kanske finns det nu en möjlighet att i alla fall varje år samtala med alla församlingsmedlemmar och inte bara ställa frågan om de vill vara bidragsgrundande. Finns det något församlingen kan göra för dig? Är det något du vill att vi ska be för? Att organisera en sådan kontaktgrupp i församlingen kan bli ett sätt att vara hela livets kyrka och en plats att möta Jesus Kristus.
