I helgen kom beskedet att 20-åriga Jessica Byusa ska utvisas till Rwanda efter sju år i Sverige, vilket tidningen Dagen uppmärksammat stort på nyhetsplats. Att behöva bli utvisad efter så lång tid i ett land där man lärt sig språket och fått fast jobb kan kännas konstigt och upprörande nog, men detta personliga öde har än fler mörka och besvärande nyanser.
Jessica Byusa är nämligen ensam i sin familj om att inte få stanna. Pappan har doktorerat inom ekonomi på högskolan vilket lett till att han får uppehållstillstånd, likaså hans fru och yngre barn. Men inte Jessica alltså. Anledning: Hon har hunnit bli myndig under den långa tid som Migrationsverket tagit på sig att fatta beslut i frågan och räknas därför inte längre tillhöra kärnfamiljen. Hon är betrakta som sin egen familj numera och anses inte ha skäl för att få stanna i Sverige, att hon var i början av tonåren när hon kom hit och var en del av familjen vid ansökan spelar ingen roll, det är när beslutet fattas som gäller enligt de reglerande lagarna och reglerna. Inte heller läggs det någon vikt vid att Jessica Byusa utvisas till ett land där hon inte längre har någon familj eller något annat att återvända till.
Det är en minst sagt trasslig situation för Jessica Byusa, till skillnad från Migrationsverket. För dem är detta nämligen inte alls trassligt, tvärtom – de följer de lagar och direktiv de har och fattar beslut utifrån det. På många sätt är det viktiga grundprinciper, för vad ska de annars låta styra? Godtyckliga beslut baserade på tjänstemäns personliga tyckanden är inte ett rättssäkert system. Därför är det logiskt att Migrationsverkets presschef Jesper Tengroth i en intervju med tidningen Dagen inte anser sig ha möjlighet att svara på hur rimligt beslutet kring Jessica Byusa är utan kan ”bara beskriva hur regelverket ser ut”.
Det är Migrationsverkets uppgift att förhålla sig till de ordningar och regler som är bestämda.
Så när kritiken mot detta och liknande beslut väcks så behöver den först och främst riktas uppåt, till dem med möjlighet att justera regelverket: politikerna. Migrationsverkets beslut lyder som följer:
”Migrationsverket finner att samhällets intresse av att upprätthålla en reglerad invandring, med de begränsningar det innebär, väger tyngre än familjens intresse av att leva tillsammans här. Här ska också noteras att du inte längre ingår i kärnfamiljen. Migrationsverket finner inte heller att det privatliv som uppstått under din vistelse i Sverige väger tyngre än statens intresse av att reglera invandringen.”
Hänvisningar till ”samhällets intresse av att upprätthålla en reglerad invandring” och ”statens intresse av att reglera invandringen”, alltså. Det är vad Migrationsverket har att utgå ifrån och det är där den avgörande skon klämmer. Irritation över den här formen av beslut ska riktas till dem som anser att invandringen ska regleras såpass desperat att det överhuvudtaget går att hamna i en sån här situation.
Som minst borde Jessica Byusas fall föranleda förändrade ordningar kring att inte åldern vid beslutsfattandet är så strikt avgörande. Mer rimligt vore att det är ansökningstillfället som gäller. En sådan justering skulle inte förändra något för Jessica men hade i alla fall förhindrat upprepning framöver.
Det hade också, när sådant här uppdagas, funnits skäl att fundera på om det i allmänhet går att ge Migrationsverket lite lösare tyglar så att de ges mer frihet att röra sig inom. Det är förstås en klurig sak och riskerar just öppna för en godtycklighet som i allmänhet är svår i myndighetsutövning, men ett ökat mått av mänskligt sans och vett hade om möjligt varit önskvärt. Ett tydligt regelverk i botten men även formuleringar om frihet att fatta avvikande beslut när det bedöms som humant.
Det är möjligt att det rent juridiskt och praktiskt är svårt, rentav omöjligt, men funderas kring och utredas borde det. För även om godtycklighet inte är önskvärt så gäller detsamma kring ett system så hårdnackat att enskilda människor hamnar i kläm på ett sätt som ingen anser rimligt.
