Varje pastor och församlingsledare gör klokt i att drömma om den kyrka de är satta att leda. Det gäller förvisso även varje enskild församlingsmedlem också, men i synnerhet ledare som bär ett konkret ansvar för riktning och utveckling framåt. Drömma och längta, teckna framtidsbilden för sitt inre, spänna bågen inför nästa fas.
Många är de som haft stora visioner inför påbörjad tjänst och som sedan efter en tid konstaterat att de hamnat i förvaltande av det redan existerande, att de gamla hjulspåren satt så djupt att det inte varit möjligt att genomföra det som längtan och övertygelsen sa.
Det ska förvisso i detta sammanhang klargöras att visioner kring en församlings framtid inte nödvändigtvis måste innebära stora och drastiska omgörningar av dess verksamhet och liv. Förändring för förändringens skull är sällan att rekommendera, likaså bör drastiska omtag som påverkar församlingens långa traditioner funderas igenom noggrant innan de genomförs. Som exempel kan den sökarvänliga trenden som var populär i ett par årtionden nämnas, mycket av de idéer och den längtan som fanns/finns i grund och botten var väldigt kloka och bra – att vilja bygga gudstjänster och övrig verksamhet så att onödiga hinder för den ovana plockas bort är positivt. Alltför ofta gick det dock iväg ett eller flera steg för långt så att plötsligt bön, nattvard och liknande fick mindre eller ingen plats för att det ansetts riskera att människor känner sig utanför.
En vällovlig tanke, men med ett resultat som gör att man ganska snart behöver stanna upp och fundera: Varför är traditioner som följt den kristna kyrkans gudstjänstliv nu plötsligt inte aktuella för oss? Mer än en kyrka har hamnat i en identitetskris av den eller liknande anledning.
Men: Risken att gå för långt eller agera för snabbt får inte förhindra drömmandet.
Samtidigt som en kristen församling i allra högsta grad förvaltar ett arbete, och ytterst själva evangeliet, så finns det ingen komplett och färdig mall hur det ska gestaltas och praktiseras. Behöver former förändras och justeras; måste språket utvecklas; är gemenskapen varm nog eller finns det att utveckla? De och liknande frågor behöver leva och frodas så att en församlings liv lever, aktivt, och inte enbart levde och nu hålls vid liv.
Gammeltestamentlige profeten Joel skrev: ”Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner.”
Angelägna ord som kyrkan alltid tagit fasta på, inte sällan med huvudbetoning på behov av profetiorna och synerna. Viktigt förstås, men låt oss inte glömma drömmarna! Och begränsa nu inte det till nattliga hjärnprocesser som sker i sömnen, mestadels är det drömmandet i vaket och klart tillstånd som behövs: Ett aktivt längtande efter något djupare, klarare, bättre.
Det är i ljuset av detta som Sändaren startat podden ”På jakt efter framtidens kyrka”. Tanken är enkel: En person i taget får berätta sin dröm och vision kring kyrkan i Sverige. Vad bör prägla och känneteckna framöver, vad anar man runt hörnet att Gud är på gång att göra? Ett inlyssnande av en person i taget för att se vad hjärtat rymmer och vad blicken innehåller.
Kanske, förhoppningsvis, kommer saker att sägas som blir till konkret betydelse för enskilda människor och församlingar. I så fall blir podden påtagligt opinionsbildande och vägledande, något konkret som gör aktiv skillnad. Det vore glädjande, men det vore det även om poddsamtalen sporrar till eget funderande och samtalande kring frågan: Vad det är för kyrka vi drömmer om?
För det är bara den kyrka man drömmer om som man faktiskt aktivt kan bygga.
Så välkommen med i lyssnandet, varje måndag släpps en ny podd som det går att lyssna till här på Sändaren eller på Spotify. Och välkommen med i tänkandet och funderandet, i det sammanhang där du finns eller genom en debattext till Sändaren.
Samtalet, drömmande, längtandet – låt det leva, för vår kristenhets skull, för denna världens skull.
