En höna av en fjäder. Det klassiska uttrycket för att beskriva hur något lite och oviktigt blir stort och betydelsefullt känns befogat angående uppmärksamheten kring danstillfället på Equmeniakyrkans vinterkonferens i slutet av förra veckan. En nyhetsartikel med tillhörande filmklipp i tidningen Dagen blev hett sprängstoff på tidningens Facebooksida där den ena kommentaren efter den andra dissikerade och kritiserade tillställningen i skarpa ordalag. Dansen togs bland annat som intäkt för att Equmeniakyrkan är ett sekulariserat och oseriöst samfund som istället borde syssla med mer annat – exempelvis fokusera på den utsatta situationen för sina trossyskon i Iran.
En höna av en fjäder, som sagt.
På Vinterkonferensen möttes nationell, regional och lokal personal inom Equmeniakyrkan för en blandning av fortbildning och kollegial gemenskap. Gudstjänster och föreläsningar stod på programmet, likaså sammanlagt 24 valbara seminarier som bland annat lyfte frågor kring gängkriminella barn, att vara kyrka i krigstid samt utmaningen i att tolka situationen i Israel och Palestina.
Tunga och svåra ämnen, pass efter pass – men fokus efteråt hamnar på de timmar när en mer avslappnad kollegial gemenskap i form av en fest på 1990-talstema arrangerades. Kläder och frisyrer från svunnen tid präglade rummet och en rad programpunkter med framträdanden och musik från det aktuella årtiondet avlöste varandra. Marcus Lind, generalsekreterare på Equmenia och diskjockey vid det aktuella tillfället, fick på Vinterkonferensens första samling frågan vad han såg fram emot mest under de kommande dagarna. Hans svar: ”Festkvällen”.
Det kan ju låta udda kanske – finns det inget frommare, andligare, att svara? Gudstjänsterna, de angelägna seminarierna, de viktiga bönestunderna?
Jo, det hade förstås varit möjligt, men att se fram emot något lättsamt behöver inte innebära att man tar lätt på det allvarliga utan att man faktiskt ser ett stort behov av det där komplementet, att också det tillför något viktigt i form av skratt, glädje och vila.
Ett sammanhang som enbart bekräftar allvarliga saker såsom andliga och fnyser åt annat som ytligt mänskligt trams hamnar i en gnostisk uppdelning som varken är nyttig eller god. Livet är en helhet, och det finns inget fult i att vara en människa och tycka om exempelvis dans.
Heder åt Equmeniakyrkan därför åt den så tydliga gestaltningen av bredden, att det fanns plats även för det mer avslappnat lättsamma. Det behövs inte mindre av den varan utan mer, både på den här formen av kollegiala mötesplatser som i de lokala sammanhangen. Allvar och djup är en självklar del av en kristen gemenskap men det finns plats för skratt och lekfullhet också. F
Faktum är ju att festen var ett återkommande tema hos och kring Jesus, bland annat liknade han sitt rike vid en stor fest och i en av sina mest berömda liknelser så lät han pappan – berättelsens Gud Fader – ställa till med en stor fest när den förlorade sonen återvänt från ett liv på egna vägar. När den hemmavarande sonen närmade sig hemmet hörde han vadå? Musik och dans, konstaterar Lukas i sitt evangelium.
Om Gud ställer till med fest är det förstås naturligt att hans efterföljare också gör det.
