Donald Trumps första år som president har skakat om USA i grunden – inte minst när det gäller religionen. Landets evangelikala kristna är mer splittrade än någonsin. Samtidigt ökar hoten mot USA:s religiösa minoriteter.
I veckan har det har gått ett år sedan Donald Trump svor eden i Washington och blev USA:s 45:e president. Att fastighetsmogulen och tv-stjärnan nådde dit var mycket tack vare att en stor grupp väljare slöt upp bakom honom: USA:s vita evangelikala kristna.
På ytan framstod Trump knappast som en idealisk kandidat för dem. Han har flera skilsmässor och ett promiskuöst leverne i bagaget, använder ett vulgärt språk, är inte särskilt bevandrad i Bibeln och har anklagats för övergrepp av en lång rad kvinnor.
Men en rekordhög andel – 81 procent – av USA:s vita evangelikala väljare röstade på Trump. Dessutom valde flera kända pastorer att stötta Trump under valrörelsen, och har fungerat som hans ”evangelikala rådgivare” både under kampanjen och presidentskapet.
Ett år in på Trumps första mandatperiod tycks den udda unionen mellan presidenten och många konservativa kristna ha vuxit sig ännu starkare. När Trump talade vid den årliga kristna konservativa sammankomsten Value Voters Summit i Washington i oktober möttes han av stående ovationer när han pratade om hur han tillsatt den konservativa domaren Neil Gorsuch till Högsta domstolen. Deltagarna prisade Trump som ”utvald av Gud att leda landet”.
Men Trumps första år har också lett till stora splittringar inom det evangelikala USA, menar Stephen Mansfield, bästsäljande konservativ kristen författare som är aktuell med boken ”Choosing Donald Trump: God, Anger, Hope, and Why Christian Conservatives Supported Him”.
– Jag känner till familjer som inte längre äter thanksgiving-middag tillsammans eftersom det är för mycket spänningar, och unga människor som slutat gå i kyrkan eftersom de känner att pastorn drivit församlingen i en alltför Trump-vänlig riktning, säger Stephen Mansfield till Sändaren
Skillnaderna märks starkt mellan generationerna, där unga evangelikala tenderar att vara mindre konservativa än äldre, och mellan olika etniska grupper i USA. 74 procent av alla icke-vita väljare, oavsett religiös tillhörighet, röstade på Hillary Clinton i valet 2016. Hos USA:s största evangelikala kyrkosamfund Southern Baptist Convention, är hälften av de över 15 miljoner medlemmarna icke-vita.
– Det finns inga bevis för att Trump är en fullfjädrad rasist, men han har definitivt gjort okänsliga uttalanden och uppmuntrat till våld mot svarta demonstranter under sina valmöten, säger Stephen Mansfield.
– Det har alltid funnits sprickor bland USA:s evangelikala, och i med Trump har de kommit upp till ytan.
När det blåst hårt kring Donald Trump har de flesta av hans evangelikala rådgivare stått kvar vid hans sida.
I augusti 2017 chockade presidenten även luttrade kritiker när han försvarade de högerextremister och nynazister som tågade genom i Charlottesville i den amerikanska södern, i en manifestation där den antirasistiska motdemonstranten Heather Heyer dödades i ett bilattentat.
Pastor A.R Bernard, ledare för New York största evangelikala kyrka Christian Cultural Center som har övervägande svarta medlemmar, avgick i protest från sin plats i Trumps evangelikala råd. Men övriga medlemmar i rådet valde att stanna kvar.
En blandning mellan värderingar och möjlighet att påverka politiken som rådgivare ligger bakom pastorernas stöd, menar Stephen Mansfield.
– Inför valet var de livrädda för att Hillary Clinton skulle bli president. Hon påstods till och med vara mer positivt inställd till hbtq- och aborträttigheter än Obama. Det rör sig också om en transaktion: De inser att Trump inte är någon perfekt kristen, men han ger dem inflytande som ingen tidigare president gjort.
Samtidigt som sprickorna blir tydligare i det evangelikala USA under Trumps första år som president befinner sig landets religiösa minoriteter i en allt mer utsatt situation. Enligt data från organisationen ADL, Anti-Defamation League, ökade antalet rapporterade antisemitiska incidenter med 67 procent från 2016 till 2017. Det rör sig om allt från vandalism till våld och mobbning i skolan.
– I den upphettade politiska stämningen under valrörelsen 2016 kunde främlingsfientlighet få nytt bränsle, säger Aryeh Tuchman på ADL:s Center on Extremism till Sändaren.
– Vissa delar av befolkningen vågade plötsligt utrycka främlingsfientliga åsikter på ett sätt som de inte var bekväma med tidigare. Det har tyvärr fortsatt.
Aryeh Tuchman menar att det inte går att dra någon direkt linje mellan ökningen av antisemitiska incidenter och Trumps tid som president. Men han tycker att Trumps sätt att möta antisemitismen varit otillräcklig och att han ofta varit tvetydig när han fördömt främlingsfientlighet.
– Genom historien har USA:s presidenter stått upp mot rasism och hat. Det amerikanska folket förtjänar en president som fördömer antisemitism och rasism på ett tydligt sätt, säger Aryeh Tuchman.
Donald Trump ägnade sig åt antimuslimsk retorik och politik både under valrörelsen och sitt första år som president. Presidentens inreseförbud för invånare i sex övervägande muslimska länder möttes av stora demonstrationer på flera av landets flygplatser i januari 2017.
Efter att ha stoppats i domstolar två gånger under året fick inreseförbudet till sist grönt ljus i Högsta domstolen i december. Samtidigt visar preliminära siffror från organisationen Council on American-Islamic Relations, CAIR, att 2017 ser ut att bli året med flest rapporterade antimuslimska attacker i USA.
– Alla minoriteter har blivit en måltavla under Trump-eran, säger Ibrahim Hooper på CAIR.
– Främlingsfientliga som stöttade Trump såg verkligen hans valseger som ett stöd för deras uppfattningar.
Men Ibrahim Hooper ser också en annan, positiv utveckling.
– På grund av den växande rasismen har USA:s muslimer fått ett mycket större stöd från andra amerikaner än någonsin tidigare. Efter valet har vi fått fantastisk hjälp i form av allt från donationer till demonstrationer. Vi ser också att amerikanska muslimer i högre grad deltar i samhället nu, genom att de kandiderar i lokalpolitiken och är i största allmänhet mer engagerade. De har insett att det inte längre går att sitta vid sidlinjen, säger Ibrahim Hooper.
KOMMENTARER