Församlingsförnyelse i Bibeln

Det har alltid funnits en förnyande sprängkraft i att låta den egna kyrkans vanor utmanas av Nya testamentets församlingsideal. Om och om igen genom historien har kyrkan på nytt tagit spjärn mot bibeltexterna för att bryta stagnerade mönster och hitta något nytt.

När jag pratar med människor som älskar sin församling uttrycker de ofta en frustration över att församlingen är fast i en självförståelse och ett handlingsmönster som har gått i stå. ”Stå, grå, stå, grå, stå, grå”, som Gustav Fröding en gång diktade. Församlingen är visserligen varm och engagerad och har mycket bra verksamhet, men förmår ändå inte riktigt vara den där livsomvälvande gudsnärvaron i människors liv och i det lokala samhället.

Detta är inget nytt, utan har drabbat kyrkan om och om igen genom historien. Vad göra? Det finns ingen brist på goda förslag: Församlingen kan till exempel analysera sitt inre liv och sin relation till samhället runt omkring, skapa visioner, mål och handlingsplaner. Allt sådant är gott, men leder oftast ingenstans om församlingen inte lyckas omformulera sin egen identitet. Då kan en förnyad brottning med nytestamentliga församlingsideal vara ett sätt för kyrkan att förstå sig själv på ett nytt sätt.

Det är dock inte bara är att öppna bibeln och läsa facit. I massor av böcker som handlar om att förnya kyrkan ser det ut ungefär så här: Först ger författaren en — det vill säga sin — bild av hur urkyrkan gjorde. Sedan kontrasterar författaren den bilden med hur kyrkan gör idag. Därefter kommer förslag på hur kyrkan ska förnyas genom att bli mer lik urkyrkan. Men är det verkligen så enkelt? Det är lätt att hitta invändningar:

För det första finns det inte en utan flera olika församlingsideal i Nya testamentet. I evangelierna består gemenskapen av en grupp som vandrar omkring på landsbygden med Jesus, men de församlingar som Paulus skriver till är fast boende i städer. Församlingen i Jerusalem hade egendomsgemenskap, men andra församlingar hade det inte. Och så vidare.

För det andra är flera nytestamentliga församlingsideal omöjliga eller åtminstone väldigt opraktiska i Sverige på 2000-talet. Det skulle inte vara särskilt givande att göra som Jesus och hans lärjungar och vandra omkring på den svenska landsbygden utan någonstans att bo när det är 20 grader kallt. Många svenskar skulle bara bli stressade om de måste hälsa varandra med en helig kyss (till exempel Rom 16:16). Och så vidare.

För det tredje är vissa nytestamentliga ideal omoraliska för vår tid, även om de kanske fungerade för den tid när de skrevs ned. Är det verkligen eftersträvansvärt med en odemokratisk auktoritär församling där kvinnan ska tiga och där vissa församlingsmedlemmar äger andra församlingsmedlemmar som slavar, såsom Första Timotheosbrevet påbjuder?

Den som påstår att det går att skapa en församling som är precis som urkyrkan ägnar sig kort och gott åt att förenkla. Men hur gör vi det om vi nu inte bara kan använda bibeln som en färdig instruktionsbok för församlingslivet? Teologen John Colwell beskriver förhållningssätt har varit vanliga:

Ett förhållningssätt är att ta vara på de mest centrala principerna. Församlingen är medveten om att det finns mångfald i Nya testamentet och att vissa praktiska ideal är kulturbundna, men hoppas kunna hitta bakomliggande centrala visioner för församlingens identitet som står sig även när de sociala omständigheterna ändras. Exempelvis kan församlingen plocka fram de centrala bilderna för församlingen, såsom vägen, Kristi kropp, Guds rike, ett folk av präster och så vidare, och reflektera över hur dessa bilder skulle kunna förnya församlingens identitet och omsättas i praktisk handling.

Ett annat sätt är att gå i dialog. Nya testamentets olika konkreta församlingsideal får möta och utmana den egna församlingens ideal. Vad händer när församlingen jämförs med till exempel till exempel Första Petrusbrevet? På vissa punkter kanske församlingen konstaterar att Första Petrusbrevet är obrukbart, till exempel synen på slaveri och familjeliv. På andra punkter har församlingen kanske något att lära, till exempel första Petrusbrevets vilja att varken anpassa sig eller isolera sig, utan istället befinna sig i samhällets marginal, precis som profeterna och Jesus.

Ett tredje sätt är att leva med de nytestamentliga berättelserna om församlingen och låta berättelserna förvandla församlingen så att den får ett nytt sätt att se på sig själv och världen. Genom att försöka leva sig in i hur till exempel Matteusevangeliets församling såg på sin uppgift förändras den egna församlingens sätt att förstå sin uppgift. Resultatet är inte nödvändigtvis särskilt likt Matteusevangeliets praktik, men texten har ändå under Andens ledning bidragit till en process som förvandlar församlingen.

Alla tre sätt har sina fördelar och nackdelar. De berör på olika sätt och stimulerar olika former av bearbetning. Inget av arbetssätten är en garanti för framgång. Jag är dock övertygad om att den församling som vill förnya sin identitet behöver möta bibelns texter som en del av processen. En stor behållning med att med att närma sig Nya testamentets olika församlingsideal är att upptäcka hur väl sammanflätad praktisk handling är med berättelsen om vad församlingen är och berättelsen om vad Gud gör. För Paulus, till exempel, leder berättelsen om att den kristna församlingen är Kristi kropp som har fått Anden direkt till slutsatsen att den kristna församlingen ska ha omsorg om varandra och göra det som är gott.

Har nutida församlingar en sammanhängande berättelse om vilka ”vi” är och vad Gud gör? Hur berättar en nutida församling berättelsen om sig själv på ett sådant sätt att det inspirerar till handling? ¶

Rikard Roitto
lektor på Teologiska högskolan Stockholm.