Det är en scen i boken Americanah som jag återkommer till i tanken ibland. Huvudkaraktären Ifemelu har emigrerat till USA från Nigeria för att studera på universitetet. Att studera är lätt, visar det sig, men att hitta extrajobb desto svårare.
Ifemelu söker jobb efter jobb för att kunna betala sin hyra, men trots att hon har både utbildning och erfarenhet får hon nobben överallt, utom hemma hos en man där platsannonsen lyder:
”Kvinnlig personlig assistent sökes av fullbokad tennistränare i Ardmore. God mellanmänsklig och kommunikativ förmåga erfordras.”
Trots att Ifemelu, precis som läsaren, förstår att det tennistränaren önskar från henne inte är tjänster hon vill utföra vänder hon sig till honom när den ekonomiska desperationen nått en ny nivå.
”Jag kan inte ha sex”, säger Ifemelu till mannen.
”Nej, nej, det väntar jag mig inte heller”, svarar han.
Det tennistränaren söker är bara mänsklig närhet, menar han. Det intressanta i scenen när Ifemelu lägger sig intill mannen är hennes egen komplexa reaktion på närheten i stunden och efteråt. Hon utsätts inte för något våld, och kroppen protesterar inte.
Den totala maktobalansen till trots; Ifemelu har allt emot sig: hon är kvinna, svart, invandrare, yngre, i mannens hem, och hon är i desperat behov av pengar. Dessutom känner hon en stark avsmak för tennistränaren, och hemma i Lagos väntar hennes älskade Obinze på att följa efter henne till USA. Trots allt detta besvarar hennes kropp tennistränarens närhet och beröring.
”Ska du inte fråga mig vad jag gjorde? Ska du inte fråga mig vad jag gjorde innan han gav mig hundra dollar?” frågar Ifemelu senare sin äldre släkting Aunty Uju desperat. Men det vill fastern inte veta.
Författaren Chimamanda Ngozi Adichie rör här vid något viktigt och ytterst mänskligt. Ifemelu gick till tennistränaren av egen vilja, det var ingen som tvingade henne dit. Hennes kropp svarade dessutom på hans beröring. Händelsen, eller ännu mer självföraktet, kastade efter det ner Ifemelu i en depression, och när hon kontaktar en äldre kvinnlig släkting för någon form av reaktion, om så en utskällning eller förståelse, vill hennes älskade Aunty Uju inte veta vad som hänt.
För läsaren som inte befinner sig i Ifemelus kropp är det lätt att se hur tennistränaren utnyttjade sitt maktövertag, och hur Ifemelu följde den enda väg som stod öppen i en omöjlig livssituation. Vi vet också att kroppen kan respondera på fysisk beröring även när tanken och själen gör motstånd, och med den vetskapen har vi lättare att förlåta Ifemelu än Ifemelu någonsin kommer ha att förlåta sig själv.
Märktes inget i Grekland?
I oktober 2022 reste 120 svenska pingstpastorer på en gruppresa till Grekland. Det är en resa som flera gånger kommit att omnämnas i rättegången som just nu pågår i Västmanlands tingsrätt, där den före detta föreståndaren för Pingst FFS, Daniel Alm, stämt sin tidigare arbetsgivare Västerås Pingst, för den uppsägning som han menar är felaktig.
Centralt i den arbetsrättsliga tvisten är de sexuella förbindelser som det framkommit att Alm haft med två kvinnor under tiden som föreståndare, vid sidan av sin fru: hans assistent och en pastor.
Greklandsresan 2022 dokumenterades också av tidningen Dagens reporter som var med på resan när det begav sig: ”Det är något av skol- och klassresekänsla från mellanstadiet i de tre bussarna (…) Stoj, skratt, samtal om högt och lågt … och uppmaningar att vara tillbaka i tid. Det är nästan svårt att höra vad man själv säger i sorlet av röster.” (Österberg: Svenska pastorer sjöng lovsång vid Paulus och Silas fängelsehåla. Dagen, 14 oktober 2022)
Enligt Alms vittnesmål i rätten ska en av kvinnorna, pastorn, under resan rört vid föreståndaren vid ett besök på ett museum, sett till att de hamnade bredvid varandra på middagar, vid poolen, och fått tid tillsammans på Alms hotellrum. Den kvinnliga pastorns berättelse från Greklandsresan är liknande, men i den är det Alm som är initiativtagaren.
Alms assistent som är den som först lyfte internt hur hon upplevt sig utsatt för maktmissbruk av sexuell karaktär, berättar i rätten om hur Alms och den kvinnliga pastorns interagerande under resan fick henne att reagera då hon såg den andra kvinnans utsatthet.
Alm beskriver relationerna som ömsesidiga.
Var det traumabindning?
Det kvinnorna senare i rätten under ed hävdar att de utsatts för är svårt att ta in. Kvinnornas vittnesmål om hur relationerna växlar mellan värme och rädsla för även tankarna till det psykologiska begreppet traumabindning. I en relation som baseras på traumabindning bidrar just maktobalansen i förhållandet till styrkan av relationen, och för den som befinner sig i en sådan relation framstår konsekvenserna av att lämna som värre än att stanna, tills en brytpunkt nås.
Frågan måste ställas:
Var det verkligen så att ingen av de 120 medresenärerna under Greklandsresan såg vad det var som pågick kring rörelsens högsta ledare Daniel Alm under besök i museum, under bordet på restauranger, vid poolen, och på hotellrum under resan, och under flera år på hans kontor, i bilen, under andra kristna konferenser och resor som beskrivs i rätten?
Eller var det så att kollektivet kring de tre snarare reagerade som Ifemelus faster:
Det ville hon inte veta.
Omvärldens reaktion, eller bristen på densamma, är en del av en kultur där maktojämna relationer kan fortgå.
I januari 2022 presenterade Pingst FFS dokumentet Handlingsprogram i krissituationer. Daniel Alm var vid tidpunkten Pingst FFS föreståndare och enligt texten har han själv prövat och står bakom handlingsprogrammet förutom att han själv författat förordet till dokumentet, som alltså presenterades drygt ett halvår före Greklandsresan, vid en tidpunkt när relationen till båda kvinnorna pågick, enligt de inblandades vittnesmål.
Det är en hisnande tanke i sig.
Innehållet i Handlingsprogrammet har ett häpnadsväckande ensidigt fokus på upprättelse för den fallne ledaren, och en nästan total blindhet för de som utsatts. Men om dokumentet ändå ger oss något att hålla fast vid gällande pingstpastorers ansvar formuleras det där:
”Utan förtroende är det omöjligt att fullfölja sitt uppdrag som ledare i en församling. (…) Förtroendet kan omedelbart raseras när ledarens livsföring eller undervisning inte stämmer med Bibelns etik och lära”
Texten fortsätter:
”En del kriser har en tydlig arbetsrättslig sida och innehåller handlingar som utgör ”saklig grund” för att tjänsten upphör (…) Eftersom en församlingsanställd är så beroende av ett stort mått av personligt förtroende kan det som skett ändå utgöra ett allvarligt hinder för möjligheten att utöva sin tjänst. Det kan till exempel handla om en allvarlig avvikelse från församlingens tro och lära.”
Och:
”Det betyder att det ställs högre krav på en ledare i Guds församling än på dem som skall ledas. Genom sitt liv är ledaren ett exempel och en förebild. Varje andlig ledare måste leva med en sann bild av Gud, av den omvärld han eller hon lever i och, inte minst, ha en ärlig och sann bild av sig själv.”
Borde Alm inte inse konsekvenserna?
Att Daniel Alm brustit moraliskt i och med de två utomäktenskapliga relationerna har han själv formulerat. Sett utifrån är det svårt att förstå varför han inte tar konsekvenserna av formuleringarna i Handlingsprogram i kris, inser att förtroendet för honom i och med det som skett totalt raserats, och diskret backar undan den rörelse han skadat.
Men den såriga processen måste också få djupare konsekvenser för pingströrelsen, som utgjort den miljö där en man med makt över en rörelse med 85 000 medlemmar kunnat utnyttja sin position för att få sexuella fördelar – ett faktum som är sant, helt oavsett om kvinnorna varit med på det eller ej.
I rätten beskriver kvinnorna hur kombinationen av Alms maktförhållande till dem och egna livssituationer bidragit till en händelseutveckling de – likt Ifemelu – bittert ångrar.
Frågan är om inte kvinnorna allt för länge också omgetts av en rörelse som likt Aunty Uju medvetet vänt bort blicken när så skett.
