Varje år sedan 2003 – med uppehåll för två pandemiår – har denna annorlunda filmfestival hållits vid Högskolan i Falun. Sigtunastiftelsen, studieförbundet Bilda och Film i Dalarna är medarrangörer.
Till skillnad från traditionella filmfestivaler delas det inte ut några priser och det kan även visas filmer som har några år på nacken. Ambitionen är att välja filmer som inbjuder till tankar och samtal kring existentiella frågor, med ett specifikt tema varje år.
I år var temat kort och gott ”Hopp”. Det hade bestämts redan i augusti 2024 och har ju inte precis minskat i aktualitet sen dess.
– Tydligen var det en fråga som många fångades av, konstaterar projektledaren Stefan Björnlund. Anmälningstaket nåddes tidigare än vanligt.
Bianca Kronlöf, som vann en guldbagge nyligen för sin roll som visselblåsare vid ett äldreboende under coronapandemin i filmen ”Så länge hjärtat slår”, menade att mötesplatser som denna är alltför sällsynta bland tidens alla ”skrikkammare”.
– Det behövs rum som detta, där man öppnar upp för det existentiella samtalet mellan människor, betonade hon.
Samtidigt är ju ”Hopp” ett tema som ger utrymme för ett vitt fält av funderingar. Från det rent privata till det globala, från nuet till de stora framtidsfrågorna. Något som också visade sig i panelsamtalen efter varje film.
Sålunda deklarerade David Thurfjell, professor i religionsvetenskap, efter filmen ”Perfect days”, hur den påminde honom om vikten av att vara i nuet och ta vara på varje minut. Något som huvudpersonen i filmen verkligen gör, trots att hans dagar i storstaden Tokyo präglas av ett arbete med lägsta tänkbara status – toalettstädarens. Hopp är en hållning, ett förhållningssätt, konstaterade Thurfjell. Och hans samtalspartner, författaren Anita Goldman, såg paralleller mellan filmens huvudperson och Mahatma Gandhi, som visade respekt för andra människor – oavsett samhällsställning – genom att tvätta deras fötter.
Nyckelreplik från filmens huvudperson: ”Nästa gång är nästa gång. Nu är nu.”
En film som stimulerade till tankar om framtiden var den tretton år gamla, men likafullt dagsaktuella, ”Beasts of the southern wild”. En liten flicka och hennes dysfunktionelle far lever i en trakt präglad av dystopisk fattigdom, när en översvämning av oklar orsak drabbar området. Paralleller till klimathot och växande samhällsklyftor var lätta att utläsa.
Men journalisten Nadia Jebril såg även, i den oförvägna flickan, en Pippi Långstrump-personlighet som inte lät sig kuvas av omständigheterna.
– Hopp måste realiseras i handling. Hopp är att berätta för mig själv att jag är den förändring jag vill se, sa Jebril.
Hopp och förtvivlan som två oskiljaktiga följeslagare i mänskligt liv illustrerades med tydlighet av den norsk-svenska filmen ”Leva på hoppet”. En kvinna mitt i livet – med make, tre egna barn och tre i bonus – drabbas av en svår, kanske obotlig, hjärntumör. Det är precis före jul och frågorna hopar sig. Ska barnen få veta? Hur kan vården svara upp, när många är på julledighet? För många av oss festivaldeltagare var nog detta den mest drabbande filmen under dagarna i Falun. Alla har vi ju sett hur cancersjukdom drabbat någon i vår närhet, och hur detta kan vända upp och ner på tillvaron.
Och som alltid, när saker ställs på sin spets, kommer nya sidor fram hos dem som drabbas. Något som även sker i filmen och som paneldeltagaren Ullakarin Nyberg, psykiater och suicidforskare, kommenterade:
– Här kan de mest ”primitiva” sidorna komma fram. Det kan vara så att man för första gången i livet börjar sätta sina egna behov först, och lägger andras åt sidan. Man kan inte vara de andras hjälpare längre. Det här är ett tabuområde som filmen fångar väldigt väl.
Man måste acceptera att den som drabbas av en allvarlig sjukdom inte blir ”sitt bästa jag” i förhållande till omgivningen, poängterade Ullakarin Nyberg. Hen kanske till och med blir sitt sämsta. Som när kvinnan i filmen i ett upprört samtal säger till sin man att hon alltid älskat deras gemensamma barn mer än bonusbarnen.
– Men såg ni hur makarna försonades? Inte genom förklaringar och tillrättalägganden, utan genom att vara tillsammans i det mörka!
Precis där, i det allra svåraste, kan alltså det märkliga inträffa, poängterade Ullakarin Nyberg. Och en röst från publiken instämde, med orden att just när man närmar sig smärtpunkten så kan kärleken återuppstå, återuppväckas.
Så fick ändå hoppet sista ordet.
Spoilervarning:
Hur gick det då för kvinnan i Leva på hoppet, med den statistiskt sett obotliga hjärntumören?
Filmen slutar med att hon rullas in till operation. Som publik överlämnas man därmed till sina egna spekulationer. Men eftersom filmen bygger på regissören Maria Sødahls egen cancerhistorik kan man ju dra sina slutsatser. Hoppets sköra tråd visade sig hålla i detta fall.
