Den siste politiker som påve Franciskus träffade i jordelivet var USA:s vicepresident J.D. Vance, som besökte Rom tillsammans med sin familj över påsken.
Påven hade ställt in det officiella mötet dem emellan, och skickade i stället Vatikanens utrikesminister Pietro Parolin. De hade, som Vatikanen sedan beskrev det, ”ett åsiktsutbyte” som handlade om synen på migranter och världens konflikter. Det är diplomatspråk som betyder att Vatikanen klargjorde sina kritiska synpunkter på Trumps-administrationens politik.
Men på söndagen fick Vance själv en kort, privat audiens. Exakt vad som sades är inte känt, men i bakgrunden låg den konflikt mellan de två som seglade upp i början av året.
Den började i januari, när vicepresident J.D. Vance i en intervju på Fox hävdade att människans ansvar började i familjen, för att sedan gradvis sträcka sig mot grannar, lokalsamhälle, nationen och ”sedan, efter det” världen. Detta var, menade Vance, ”en mycket kristen tanke”.
Kopplingen till kristendomen förtydligade han sedan på X genom skriva att hans idé bottnade i den medeltida teologen Thomas av Aquinos resonemang om ordo amoris – ”kärlekens ordning”. Vance menar att det kristna kärleksmotivet inte har en global räckvidd utan i första hand gäller de egna. ”America first”, som det brukar heta från Trump.
Mot detta invände en rad katoliker, bland annat professorn och poddaren Rory Stewart. Vance svarade Stewart, och så var debatten igång. Men så hände det oväntade: Påve Franciskus själv la sig i diskussionen, i form av ett brev till USA:s katolska biskopar.
I brevet kommenterade påven USA:s planer att massdeportera migranter. Han menade att detta kom i konflikt med grundläggande kristna motiv. Till att börja med, skrev påven, hotar denna politik den skapelsegivna värdigheten hos de människor som drabbas av den. Men den skadar också dem som driver denna politik: Den hindrar dem från att själva växa i kärlek.
Om ordo amoris används för att begränsa kärleken, så riskerar det göra oss inkrökta och egocentriska, skriver han. Påven nämner inte Vance i sin text, men adressaten blir tydlig genom att påven använder samma uttryck som Vance:
»Den sanna ordo amoris är den vi upptäcker genom att ständigt meditera över liknelsen om den barmhärtige samariern (jfr Luk 10:25–37), det vill säga över den kärlek som bygger ett broderskap öppet för alla, utan undantag.«
En politik som endast bekymrar sig om vår egen identitet kommer, fortsätter påven, göra ”den starkaste viljan till ett kriterium för sanning”. Det är en antydan om att USA:s flyktingpolitik inte är ett uttryck för den kristna kärlekstanken, utan snarare för den nietzscheanska idén om den starkes rätt.
I sin allra sista predikan, på påskdagen – och samma dag som påven mötte Vance – var han inne på samma sak, när han sa:
»Vilken törst efter död, efter att döda, vi bevittnar varje dag i de många konflikter som rasar i olika delar av vår värld! Hur mycket våld ser vi inte, ofta till och med inom familjer, riktat mot kvinnor och barn! Hur mycket förakt väcks inte ibland mot de sårbara, de marginaliserade och migranter!
På denna påskdag vill jag att vi alla åter ska hoppas, och återuppliva vår tillit till andra – även till dem som är annorlunda än vi själva, som kommer från fjärran länder med okända seder, livsstilar och idéer! För vi är alla Guds barn!«
Kristendomen behövs inte för att förkunna att människan har ansvar för sin familj, för det inser de flesta redan. Men det kristna kärleksbudskapet är större än så: Det handlar om en kärlek som sträcker sig över gränserna. Här fanns den grundläggande konflikten mellan påven och J.D. Vance.
