I dag, den 13 maj 2025, nåddes vi av det sorgliga beskedet att pastor Stanley Sjöberg gått ur tiden, 89 år gammal. En röst som format flera generationer frikyrkliga svenskar har tystnat, men ekot av hans liv och ärliga engagemang bär vidare.
Stanley Sjöberg växte upp i en frikyrklig miljö och kom tidigt att formas av sin tro och sitt samhällsengagemang. Han blev andrepastor i den välkända Filadelfiakyrkan i Stockholm, där han arbetade tillsammans med pingstledarna Lewi Pethrus och Willis Säwe. Under sin långa gärning kom han att bli en betydande debattör, författare och brobyggare – inte bara inom frikyrkan utan även i det offentliga samtalet i Sverige. Han gjorde sig känd för att våga stå upp för sin tro i dialog med både politiker och religiösa företrädare från andra traditioner, ofta med mod, men alltid med respekt. Hans arbete med att bygga broar till muslimska ledare väckte både beundran och kritik, men präglades alltid av en vilja att föra människor närmare varandra.
Ett betydelsefullt samtal
I slutet av förra sommaren hade jag och min podd-kollega Cilla Eriksson förmånen att få sitta ner med honom och hans hustru Kerstin för ett samtal som kom att bli mer betydelsefullt än vi då förstod.
Det var i parets smakfullt inredda hem vi togs emot, inte bara med värme i orden utan även i form av hembakade bullar.
– Vill ni ha varmt eller kallt? ropade Kerstin från rullstolen i köket, och insisterade på att servera oss själva, trots våra protester.
– Det är våra barn som sett till att vi har det så här fint, sa Stanley och lät blicken svepa över det välskötta rummet.
– Som gammal pingstpastor kan jag ibland känna ett visst främlingskap inför all denna skönhet, men barnen ville att vi skulle ha det vackert på ålderns höst.
Sen fortsatte ett samtal fyllt av hjärta, eftertanke och glimtar av humor. Det blev tydligt att åren gjort honom skörare i kroppen, men inte i själen. Stanley Sjöberg hade fortfarande mycket att säga.
Ett nytt Sverige och en gammal vision
Vi pratade om samhället. Om Sverige. Om frånvaron av det hemtama och införseln av det nya.
– Det är på många sätt ett nytt Sverige vi lämnar efter oss till våra barnbarn, sa han. Jag förstår att många äldre känner ett främlingskap. Men som gammal missionär gläds jag. Vi brukade resa över halva världen för att få tala om Jesus för muslimska bröder och systrar. Nu bor de mitt ibland oss.
Det var ett år som inte bara rymt stilla samtal. Kerstin delade uppriktigt:
– Det har inte alltid varit lätt. Efter Stanleys dialoger med muslimska ledare blev det ibland oroligt utanför huset. Bilar som stannade sent, hotfulla samtal på nätterna. Jag minns ett samtal efter en debatt, då någon ringde och sa att vi inte skulle överleva natten. Jag svarade: Så du menar att vi får träffa Jesus redan imorgon bitti? Då blev det tyst i luren.
Stanley log varmt mot sin hustru.
– Vi har varit ett team, sa han.
Kerstin nickade.
– Vi har aldrig riktigt bråkat. Vi pratar om allt. Och vi är snabba att säga förlåt.
”Underskatta inte kraften i ett förlåt”
Just det ämnet – förlåtelsen – blev ett tema som Stanley återkom till:
– Det är en konst som håller på att försvinna. Vi i frikyrkan har blivit mjukare, inte lika hårda som förr. Men kanske har vi tappat modet att be varandra om förlåtelse. Vi borde ringa upp den där kollegan vi tjivats med i kristen press och säga: Förlåt, det blev inte som jag hade tänkt.
Han mindes hur han bjudit hem C-H Hermansson efter en infekterad konflikt. Hur det slutat i livslång vänskap. Samma sak med Olof Palme, som först inte ville ses men stannade hela kvällen efter ett samtal som började med ett förlåt.
– Ja, du har ju bjudit hem flera imamer hit också, inflikade Kerstin.
Stanley log.
– Javisst. Underskatta aldrig kraften i att mötas över en måltid.
Han lyfte kaffekoppen, såg oss i ögonen och sa:
– Ska ni förresten inte ha en bulle till?
Ett liv värt att minnas
Stanley Sjöberg var en av vår tids mest modiga och omdebatterade frikyrkoprofiler. Han levde inte för att vinna debatter (även om han deltog i många), utan för att vinna människor. Han bar på evangeliet som en skatt att dela, inte vårda i tystnad.
Han har nu flyttat hem, men hans budskap lever vidare. I församlingsarkiv, i böcker, i poddar – men främst i de många människor som minns hur han sträckte ut en hand. Inte för att visa makt, utan för att visa värme.
