”…den obehagliga verkligheten [måste] tecknas igen och igen och igen till dess att vi känner igen vårt eget ansikte, vårt medansvar till att detta får fortgå utan att alla kyrkor, ja, hela det internationella samfundet reser sig upp och sätter stopp för dessa ständiga övergrepp”
Bernt Jonsson i boken Nästa år i Jerusalem: dröm och mardröm (Ekström & Garay, 2022).
Bernt Jonsson, känd av många av Sändarens läsare utifrån sin period som chefredaktör för tidningen, var en mångkonstnär, bland annat journalist, poet, författare och under en period politiskt sakkunnig på UD. Han var också en av de allra första utsända för Ekumeniska följeslagarprogrammet. En fredsaktivist livet igenom.
Bernt var följeslagare i Gaza, på den tid då det var möjligt, och i Hebron på Västbanken. Jag fick chansen att möta honom några gånger, genom hans fortsatta engagemang, och mötte såväl allvar och medmänsklighet som humor och intellekt.
”Det är stimulerande att få stå i blåsten, lite motvind håller en vaken och tvingar en att skärpa sinnen och argument”, säger Bernt i en film av Sven Wingren, Pastor emeritus i Uppsala Missionskyrka, från 2024. För en kort tid sedan gick Bernt ur tiden, vid en ålder om närmare 90 år.
Följeslagarprogrammet bildades på initiativ av kyrkoledare i Jerusalem 2002. Tusentals människor från stora delar av världen har sedan dess slagit följe med människor i Israel och Palestina genom Kyrkornas världsråd. Flera hundra av dem har varit svenskar, ofta akademiker, som sedan kommit hem och omsatt sina erfarenheter och spridit kunskap där de verkat, inom skolan, journalistiken, kyrkan, svenska myndigheter och i politiken.
Möter du någon som arbetar med eller engagerar sig för fredsfrågor rörande Mellanöstern i Sverige är det helt enkelt stor chans att de varit följeslagare.
Programmet ligger mig personligen varmt om hjärtat, jag var följeslagare (2010) och koordinator (2014 – 2017) och är på det sättet partisk i den här texten, det ska sägas.
Jag skriver den eftersom Sveriges kristna råd, som samordnar det svenska deltagandet, bland annat i samarbete med Equmeniakyrkan, meddelat att den svenska verksamheten nu upphör i brist på statlig finansiering. Detta vid en historisk tidpunkt av eskalerat våld och ökade människorättsövergrepp.
Vi vet hur det är i Gaza, men bara som exempel på det allvarliga läget även på Västbanken: mellan oktober 2023 och oktober 2024 dödade israelisk militär 719 palestinier på Västbanken, det högsta antalet sedan 2005. Samtidigt dödade palestinier sex bosättare och 16 israeliska soldater på samma område. Uppgifterna kommer från Human Rights Watch.
Sedan Gazakriget startade har också, enligt FN, mer än 40 000 palestinier på Västbanken tvingats lämna sina hem för att bli internflyktingar, någonting som inte skett i sådan omfattning sedan 1967.
Hundratals palestinska barn fängslas varje år av israeliska myndigheter, enligt den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, och majoriteten av dem utsätts för misshandel enligt Rädda Barnen.
Och bara häromdagen kom nyheten om hur Israel nu stänger FN-skolorna i det palestinska flyktinglägret Shuafat i östra Jerusalem, ett utsatt område som följeslagarprogrammet besökt regelbundet genom åren. Barnen, mellan sex och femton år, riskerar att gå miste om rätten till utbildning.
Det finns enligt UNOCHA 793 rörelsehinder på Västbanken idag – där muren, som på flera ställen skiljer bönder från land de själva äger, är det mest omfattande. Andra utgörs av allt från vägbommar och stenblock till terminaler, små bemannade skjul som spärrar av vägar, röntgenbågar och ”flygande vägspärrar”: soldater i fordon som när som helst kan göra vägkontroller. Ni som besökt Palestina vet vad jag menar.
Rörelsehindren ger många tillfällen för israeliska soldater och palestinsk civilbefolkning att mötas, på ojämlika villkor. Den ene med vapen, hjälm och skyddsutrustning, den andra kanske höggravid, med väskan full av skolböcker, stressad på väg till sitt arbete, eller ung och arg med en sten i knytnäven.
Där ockupationsmakten möter de ockuperade, behövs omvärldens ögon och öron. Följeslagarna är unika i sin roll, som observatörer på platser få andra besöker frivilligt.
De står utplacerade vid barns skolvägar och vid vägspärrar för att bidra till en säker passage och förhindra trakasserier. De besöker byar i Jordandalen och i South Hebron Hills, som de som skildras i Oscarsbelönade dokumentären No Other Land från 2024.
De lyssnar till människor, förhindrar människorättsbrott genom sin närvaro, för statistik, skriver rapporter och bevakar förändringar, som när en israelisk bosättning plötsligt får en utpost, som växer till en ny bosättning.
Förutom det får deltagarna i följeslagarprogrammet möta kyrkoledare och bygga relationer till den israeliska fredsrörelsen, och får en unik inblick i exempelvis beduinernas livsvillkor, situationen för kristna palestinier och hur det är att växa upp under ockupation.
Hade Issa Amro, palestinsk människorättsaktivist och medgrundare till ickevåldsgruppen Youth Against Settlements, YAS, tilldelats det svenska Right Livelyhoodpriset 2024 om inte svenska fredsorganisationer som Följeslagarprogrammet haft mångåriga kontakter med honom och YAS?
Issa var en av flera aktivister jag själv mötte under min tid som följeslagare i Hebron, 2010.
En annan person är Laila Hasan, initiativtagare till ett kvinnokooperativ, och innehavare av en palestinsk butik i ett område kontrollerat av israelisk militär, som trots det med regelbundenhet trakasseras av den närliggande israeliska bosättningen Kiryat Arba. Jag har sett det med egna ögon, hur butiksinnehavarna och de palestinska barnen i gamla stan i Hebron till slut blivit blasé kring den militära närvaron som skyddar bosättarna, men inte befolkningen under ockupation.
När städerna, byarna och kibbutzerna kring Gaza attackerades av Hamas den 7 oktober 2023 dödades en hel grupp israeliska fredsaktivister, bland dem Vivian Silver, som kallats fredsrörelsens moder. En annan fredsaktivist, Oded Lifshitz, dog senare som gisslan i Gaza.
I samband med nyheterna om Vivians och Odeds död gick mina tankar direkt till de israeliska fredsaktivister vi genom Följeslagarprogrammet mött i den israeliska staden Sderot, nära gränsen till Gaza.
Fasan fick ett ansikte, och smärtan en kropp.
Följeslagarprogrammet är unikt i sitt slag; just genom mötet. Det är inte bistånd i den mån att västerlandet delar ut saker till behövande, det är vanliga människor från stora delar av världen, som du och jag, som under en kort tid kliver ur sin roll hemma för att gå bredvid, se och förhindra människorättsbrott.
Mellanmänskliga möten ger oss förmågan, om så för ett ögonblick, att ställa oss i någon annans skor.
Vi får som följeslagare också själva medvandrare i form av israeler och palestinier, och vårt samhälle och – inte minst vår kyrka! – får därigenom en annars svårfångad chans att förstå den plats och de människor vi så ofta pratar om, i en tid av ökad politisk polarisering.
När regeringen stryper finansieringen i en förändrad biståndspolitik rekryteras inga fler svenska följeslagare och den lilla svenska koordinationen mister sina tjänster på Sveriges kristna råd. Det internationella programmet fortsätter, men utan svenskar, som stått för en femtedel av de utsända.
Betyder det att de svenska kyrkornas kanske viktigaste fredsengagemang i Israel och Palestina är slut, när det som allra mest behövs? Finns det inga andra möjligheter än att förlita sig på medel från staten?
Inom programmets styrgrupp talar man om en paus, inte ett slut. Hur lång pausen blir, och vad som återuppstår härefter är oklart.
Ska verksamheten komma igång krävs engagemang. Visst kan man hoppas att de politiska vindarna vänder i programmets riktning igen, och arbeta för statliga medel. Men kärnfrågan och det som ska till är att hålla liv i den starka vilja till ekumeniskt samarbete, fred och rättvisa som en gång startade programmet.
”Det är svårt att hitta ett hopp”, konstaterar Bernt Jonsson i Sven Wingrens film, när frågan om fred i Israel och Palestina berörs.
Men om något ger hopp så är det medmänniskor med oförtröttlig drivkraft för rättvisa och fred: såsom Issa Amro, Laila Hasan, Vivian Silver och Oded Lifshitz.
Och Bernt Jonsson, Uppsala.
