De har blivit goda vänner den senaste tiden, Ulf Bergsviker från Ansgarskyrkan – som samfundsmässigt tillhör Equmeniakyrkan – och Hans Ulfvebrand från Svenska Kyrkan. Utifrån sina roller såsom församlingsföreståndare respektive tillförordnad kyrkoherde var det naturligt att de möttes för samtal och gemenskap, så där som brukar ske i ekumenikens tecken, men mötena dem emellan utvecklades snabbt till en längtan om djupare samhörighet deras kyrkor emellan.
– Det var naturligt för mig att hälsa på i Ansgarskyrkan när jag kom till Lidingö, jag är egentligen pensionerad präst men fick för ett och ett halvt år sedan ett arbete med organisationsöversyn och genomlysning, i det uppdraget ingår att vara med att rekrytera ny kyrkoherde. I samband med att jag började arbeta mötte jag Ulf och det kändes lätt att samtala, vi kunde resonera med lätthet, säger Hans.
För Ulf var mötet något av en positiv förvåning.
– Lokal ekumenik har en tendens att handla mycket om personkemi, därför har den varit intensiv ibland och låg ibland här på Lidingö i olika perioder. Jag hade i mitt arbetsuppdrag att engagera mig i ekumeniken men hade inte speciellt stora förhoppningar om något egentligt genombrott bortom det artiga. Men så möttes vi och såg snabbt varandras styrkor och att det fanns att bygga på, berättar Ulf.
Hans med sin entrepenörsanda och förmåga att leda till beslut, Ulf med sin utgångspunkt i den akademiska teologin i praktisk utlevnad – så beskriver de sina olikheter som kompletterade varandra. Utifrån det kunde de konstatera att de kyrkor de representerade på samma sätt var olika men också kunde vara varandras komplement. Och snarare än att utgå ifrån sina egna styrkor och vad man hade att bidra med så började de i att beskriva sina egna brister och den andres styrkor samt vad hos den andre man skulle vara i behov av för att växa.
Ulf:
– Det fanns ett ekumeniskt råd förr men vi la ner det och började göra tillsammans istället. Ofta strandar ekumeniken i lärorna, istället för att fundera på vad man kan göra tillsammans utifrån kulturella särarter så blir det en intellektuell fråga kring hur man ska nå samma läror Det väcker lätt ängslighet när kyrkosyn, dopfråga och så vidare blir starten. Det är inte oviktiga eller irrelevanta frågor, men: Vad händer om vi istället utgår ifrån hur vi kan nå Lidingö med evangeliet ifall vi sammanför våra krafter?
Hans nickar ivrigt och fyller i.
– Vi har samtal igång kring lärofrågor men mer utifrån att låta olikheterna berika än att vi ska bli lika och sammanblandat. Samarbetet är väldigt strategiskt inriktat. Vi i Svenska Kyrkan har många medlemmar – även om jag egentligen hellre talar om tillhöriga än medlemmar – vilket ger oss en stor kontaktyta gentemot exempelvis konfirmander och andra barn och unga. Ansgarskyrkans läge är oslagbart mitt i stan och med en daglig kontakt med kommunhuset.
Plötsligt, som en naturligt följd av det de pratar om, börjar de berömma varandra.
– Jag tror att en styrka med Svenska Kyrkan är på Lidingö är att den är så tydlig liturgisk, den ordningen ger en grundtrygghet som bidrar till att det är ofarligt att vara väldigt öppen. I min tradition pratar vi mycket om öppenhet men blir ofta ängsliga kring vår teologiska särart och hur den bidrar till enheten, säger Ulf innan han hämtar andan och fortsätter:
– Jag upplever att präster och medarbetare i Svenska kyrkan kan rekonstruera och stå i en luthersk tradition, medan vi Equmeniakyrkan är mer osäkra vad vår teologiska identitet egentligen är i relation till andra identiteter. Mycket sällan hänvisar vi till Waldenströms teologi, Wesleys eller F.O. Nilssons, än mindre konkretiserar hur den kan omformuleras i vår samtid som Equmeniakyrkan. Det har vi försökt konkretisera i vårt samarbete, hur den teologiska särarten bidrar till det gemensamma.
– Ni i Equmeniakyrkan har något jag har stor respekt för: Den naturliga platsen för personliga vittnesbörd. Hos oss i Svenska Kyrkan blir det lätt professionaliserat; personalen blir församlingen, så att säga. Vi behöver vara lite självkritiska kring det, säger Hans.
– Men kring det är ju du ett föredöme Hans med ditt personliga sätt, du är mer frikyrklig än de flesta vad gäller det, säger Ulf och Hans skrattar till och försöker bejaka berömmet.
Grundhållningen i samarbetet är som sagt vad de upplever som kyrkans gemensamma uppdrag.
– Ägandeskapet är Guds, inte vårt. Det är en viktig sanning som vi upprepar. Annars är det lätt att man fastnar i oro och ängslan: ”Ger vi upp för mycket nu, ska de komma och ta över hos oss…? Mycket sådana tankar hade kunnat innebära att det hade kommit av sig, men vi har ansträngt oss för att ställa om i tankesätt och påminna oss att ägandeskapet för Guds församling inte ligger hos oss, berättar Ulf.
– Det har förstås funnits de som tycker att det går för fort fram, bland annat i min personal. Då har det varit viktigt att lyssna in dem förstås, men samtidigt fortsätta gå i riktningen vi är övertygade om, säger Hans.
Både Hans Ulfvebrand och Ulf Bergsviker säger att de fått väldigt tydliga mandat från sina respektive styrelser och kyrkoråd.
– ”Förändra, gå – vi vill inte stå i vägen med hur vi gjort förr” har min styrelse sagt till mig.
Finns det därmed en risk att det fördjupade samarbetet står och faller med er två?
– Nej, det tror jag inte, något kanske började med oss och vi leder det nu men det är brett förankrat och samarbetet pågår allt bredare: Vår personal är väldigt öppen för att försöka sitt yttersta och är lojala med det vi försöker leda. De har arbetsrum i Ansgarskyrkan nu också vilket känns som en slags inkarnation där vi blir vana vid varandras rum. Det är bättre än att skicka dokument till varandra i lärofrågor, tror jag, säger Hans och fortsätter:
– Det är klart det kommer dyka upp stenbumlingar på vägen men det gäller att bara bromsa upp vid dem, inte stanna. Vi har bara nått slutet på början av detta samarbete och jag ser en stor glädje och ett stort allvar i det.
Så det tar inte stopp när den nye kyrkoherden tillsätts, exempelvis?
– Nej, det gör det inte, denna del är central i rekryteringen – gillar man inte samarbetsavtalet med Ansgarskyrkan och vill arbeta vidare med det är man inte rätt person för tjänsten. Därför har de intervjuade kandidaterna fått avtalet att begrunda före intervjuerna., säger Hans.
Hur går det då, rent konkret – tar ni steg framåt i arbetet?
– Vi har sett att det börjat ta form bland barnen och de unga, där börjar något hända där vi drar nytta av våra olika sidor och kommer framåt tillsammans, säger Ulf.
Får ni några reaktioner från samhället?
– Lidingö stad hade hört om vårt avtal kyrkorna emellan och har uttryckt glädje över det. Jag tror, vid sidan om övertygelsen att detta är rätt i sig, att det kan sända en viktig signal i en tid som präglas så mycket av polariserande mot andra. Vi visar att det går leva tillsammans trots olikheter, säger Ulf.
Det pågår samtal mellan era samfund på nationell nivå om fördjupat samarbete, om att kanske nå ”full kyrkogemenskap”. Vad har ni att säga in i det?
– Det är bra, det fanns ju ett sådant avtal mellan Missionskyrkan och Svenska Kyrkan förr men när Equmeniakyrkan bildades så upphörde det. Jag tycker de samtalen är viktiga men hoppas att de kan ha det lokala för ögonen så att man inte fastnar i frågor kring dop- och kyrkosyn. Jag vet att de är viktiga, men det viktigaste ekumeniskt är att samtalen landar i en frihet att verka lokalt, säger Ulf och fortsätter:
– Jag tror det finns två diken som ekumeniken kan fastna i, å ena sidan läran och dogmatiken men också å andra sidan på det lokala planet i att det står och faller med specifika personer. Det är därför vi valt att jobba i linje med en ”receptiv teologisk och ekumenisk teologi”. Detta med målet av en ömsesidig växelverkan mellan en robust teologisk och långsiktig reflektion, men som också förankras relationellt där människor kan se ett ömsesidigt beroende av varandra för att ta till vara sin gåvor i det gemensammas tjänst.
