Det anordnades en ”liten samling kring kallelse” på Hönökonferensen på torsdagen. Men så liten blev den inte. Visst, jämfört med mötena i stora hallen så är väl 25 personer inte så mycket kanske, men mitt på dagen – i en mörk biograflokal när sommarsolen står som högst utanför – så kan det nog betecknas som bra ändå.
Niklas Holmefur, rektor på Enskilda Högskolan Stockholm, passade på att använda omständigheterna när han talade för de närvarande.
– Hur vet man att man är kallad? Är man i mörk biograf utan fönster när solen äntligen hittat fram på Hönö så säger det högst troligt i alla fall något om att detta är något som slår an på djupet hos en.
Med på samlingen fanns även Cicci Hagevi, som hjälper pastors- och diakonkandidater i Equmeniakyrkan deras första år, och Niklas Piensoho, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan, för att försöka vägleda kring kallelse-perspektivet.
– Jag bävade inför ordet kallelse när jag var ung, undrade vad det hade med mig att göra och var lite rädd att Gud skulle kalla mig till något jag inte ville göra. Men i Bibeln ser vi att det aldrig går till så. Men Jona då? Eller Maria, Jesu mor? Jo, de hade invändningar och förstod inte först sin kallelse men vi ser att de sedan begrep och accepterade. Ingen går någonsin mot sin vilja, sa Cicci Hagevi.
Hon fortsatte:
– Vi är först och främst kallade att leva i en relation med Jesus, att hela tiden söka oss närmre honom, sen kommer Jesus visa oss vart vår väg ska leda oss. Man kan förstås bli kallad och sänd till polis, brandman, läkare med mera, och så har vi pastor och diakon som speciella tjänst i kyrkan som vi utbildar till. Sen finns det även inom kyrkan uppgifter som ordförande och liknande som man också kan bli kallad och sänd till.
Som hjälp för att reda ut vad som är ens kallelse rekommenderade hon alla att fundera på vad som sätter hjärtat i brand, vad som engagerar dem, men även vad andra runtomkring säger och bekräftar i dem.
För att komma vidare i nästa steg, om det är pastor eller diakon man upplever sig vara kallad till, så är det utbildning som gäller. Niklas Holmefur understryk betydelsen av det, men ville akta sig för att skönmåla för mycket.
– Utbildning kan ibland kännas ganska ”beiget”. Det är inte som att vara på konferens eller en möjlighet att vara ”on fire” i fyra år. Det handlar om att lära sig saker men också om att lära sig om hur man lär så att man kan fortsätta med det hela livet. Det handlar även om att rotas i sig själv. Det är väldigt nyttigt, alldeles oavsett om man tycker det är lätt och roligt eller inte. Det finns snabbare vägar ut i tjänst men det riskerar ge ett svajigare bygge, tror jag.
Niklas Piensoho fick slutordet.
– Det kan vara utmanande med akademiska studier, men jag skulle vilja säga till dig som tvekar lite inför det eller annat i detta, du som kanske kan beskrivas lite som en rebell – dig behöver vi lite extra mycket! Vi måste ha med dig också, du som inte bara vill förvalta, som vill nytt – för vi måste våga nytt. Hur det ska se ut vet inte jag, men vi kan inte enbart fortsätta som hittills, det behövs modiga tankar framåt för att utvecklas och överleva som kyrka. Så det Gud lagt ner i dig behöver vi.
