Vid sidan av skrattet behöver vi mer av gråten

Lovsång och gråtsång går hand i hand genom livet. Min fråga blir därför: Var finns de trygga platserna där vi vågar visa vår sorg? Det skriver Beryl Lindeman i ett svar till Marcus Lind.

Marcus Lind efterlyser i Sändaren ”mer humor och glädje i våra kristna sammanhang.” Ja, vi behöver skratta tillsammans och dela glädje mycket mer än vi gör. Är tacksam över att humorn dyker upp då och då i våra stora sammanhang. Vi har haft flera kristna konferenser över vårt land denna sommar och det finns mycket av glädje, lovsång, skratt och även dans i det offentliga rummet. Mitt i en orolig tid behöver vi vara uppmärksamma på allt vi kan glädjas åt och genom det bearbeta en hel del svårigheter. Och som Marcus skriver: ”de vi skrattar med behandlar vi bättre”.

För visst är det så – mörker och humor ligger nära varandra, skratt och gråt fungerar båda som hjälp när vi behöver processa sådant som är jobbigt. Lovsång och gråtsång går hand i hand genom livet. Utifrån Marcus retoriska fråga ”var syns glädjen?” blir därför min motfråga: Var syns tårarna? Var finns gråtsången? Var finns de trygga platserna där vi vågar visa vår sorg?

När vi känner att sorgen över världens tillstånd ligger tungt över bröstkorgen, gör vi väl i att ”bosätta” oss ett tag i Klagovisorna, inte skynda förbi det svåra. Den är en handbok för överlevnad i kristider. När vårt hjärta fladdrar av sorg och smärta över de människor som lämnat sina platser runt bordet i vår kyrkogemenskap, de vars vägar inte gick till någon av våra konferenser i sommar, de som inte orkade med den täta gemenskapen, då kan vi lära oss av Jeremia – den gråtande profeten som är känd för sin djupa sorg över sitt folks situation. När vi får höra om syskon vars identitet har krossats, vars hjärtan är brustna av ångest och tvivel och som saknat det trygga rummet där högljudd klagan får plats, så bör vi göra som Nehemja, vårt ledarföredöme – sätta oss ner och gråta i flera dagar så det friläggs en rymd där en gudomlig vision föds.

Klagovisorna är ett eko av våra förluster och hjälper oss att sörja över dem, inte försöka förtränga dem, vilket aldrig leder in i friheten. De ”visorna” skapar inte smärta utan frilägger den och innebär första steget mot helande och förnyelse. Det finns en förvandlande kraft i sorgen. Klagovisorna sätter ord på vår längtan att höra Guds röst. Vi kan få hjälp av Klagovisorna att ge röst åt vår smärta, vi får ett språk för vår sorg… och inte minst – den hjälper oss att lyssna till andras smärta. Det är viktigt att det ges tillfällen att synliggöra vår egen smärta men också andras sorg och förtvivlan. Om det bara hörs ”att vi måste gå vidare, att vi ska vara glada” , så riskerar vi att börja vandra på förnekelsens väg . Vi behöver stå tillsammans, brustna och tårfyllda i en gemensam gråtsång med det krossade hjärtats bön.

Peter Halldorf skriver: ”på den vägen kan ett hjärta bli en bägare av den bön som förmår bli helande för en sårad värld” Den kristna kallelsen är att gråta med de som gråter och glädja sig med de som gläder sig. Genom att bli sedd och lyssnad till så ger vi den utsatte, den sörjande, den tvivlande, den klagande en möjlighet att vandra mot helande. När vi tar ansvar för varandra genom att möta våra olika berättelser med respekt, utan att försvara men med stor ömhet i ett ömsesidigt betjänande, så uppfyller vi ”Kristi lag”. På så sätt upprättar vi varandras värdighet.

Om vi alla tillhör samma kropp kan vi inte leva oberörda av andras smärta utan behöver låta den bli en del av våra liv. Därför behöver Klagovisorna en plats i våra små och stora sammanhang, i våra gudstjänster. Den frigör och den skapar nytt liv och plötsligt hör vi röster av hopp och förtröstan. Om vi håller stigarna till det inre livets källor öppna så kan en ny ton börja höras. Där känner sig människan trygg och älskad och mottagen. Där både gråtsången och lovsången, glädjen och tårarna får plats, där man vågar tala sant om livet. Grundad och trygg. För världens skull. För den utsatta killen som letar efter bekräftelse. För den unga tjejen som tror att man måste se ut på ett speciellt sätt för att bli accepterad. För den som skär sig för att döva sin ångest. För den som inte vågar ifrågasätta eller tvivla utan försöker förtränga för att passa in. För den som likt Tomas tvivlaren tar en omväg till tron. För människans skull. För livets skull.

Trotsigt håller jag fast vid att församlingen av nåd får vara den platsen.

Beryl Lindeman,
pastor och författare

image_pdfLadda ner som PDF

Läs mer

Joel Halldorf: ”djupare rötter i en ytligare tid”

Intresset för kristen tro ökar samtidigt som kunskapen om dess innehåll tunnas ut. För Joel Halldorf är framtidens stora kyrkliga utmaning därför tydlig: att forma människor djupare i en tid präglad av identitet, brus och andlig ytlighet.

Samhällets bankande hjärta

I en tid där mänskliga möten blir färre växer behovet av platser där vi får vara just människor. Kanske är det där församlingen har sin viktigaste uppgift. Det skriver Beryl Lindeman.

Rekordmånga pastorer från andra samfund välkomnas i juni

Vid Vision26 välkomnar Equmeniakyrkan rekordmånga pastorer från andra samfund. Totalt åtta medarbetare från sex samfund föreslås att mottas – något som enligt Equmeniakyrkan speglar en växande ekumenisk rörlighet i svensk kristenhet.

Ännu en andraplats för Joel Halldorf

Joel Halldorf tvivlade. Arsenal levererade. Fjädern i hatten är min.