Det är en sprudlande glad Pheabe Yanni som träffar Sändaren. Hennes grundläge tycks förvisso vara åt det hållet – hon är positivt och framåtlutat skapad – men det är lite extra påslag just denna vecka. På lördag är det nämligen äntligen dags.
– Jag är nervös och lycklig och allt möjligt, jag har längtan länge efter den dagen, säger hon.
På lördag ordineras hon till pastor i Equmeniakyrkan och vägen dit har varit allt annat än spikrak, av flera anledningar. Inledningsvis var inte tron speciellt närvarande alls för Pheabe Yanni, trots att den var det runt henne med bland annat en pappa som var pastor.
– Jag förnekade till och med Guds existens ett tag, tills jag mötte min man som även blev min andliga vägledare. Det var verkligen fram och tillbaka, upp och ner, med min tro länge. Nu är det bara upp, högt, säger Pheabe Yanni och ler stort.
Mer om maken, Isac Zekry, senare. Men först till hindret som dröjde sig kvar på vägen till pastorskapet även efter att tron blivit hennes egen: Traditionen. I Egypten, där Pheabe Yanni är född och uppvuxen, är det endast män som är pastorer.
– Det är stor skillnad mot Sverige, här är allt demokrati men så är det inte i Egypten, varken i samhället eller i kyrkan. Det är inte så att pastorn bestämmer allt, han pratar med andra och så men… pastorn är jätteviktig där, det snurrar mer kring honom där än i Sverige.
Det är vad Pheabe Yanni har med sig när hon flyttar till Sverige 2016 tillsammans med sin make Isac Zekry som ska börja arbeta som pastor för arabisktalande i det nya hemlandet. Pheabe Yanni har en bakgrund som psykolog och funderade på om det var inom det hon skulle bli kvar även i Sverige, men inledningsvis blev det mest ideellt arbete i kyrkan och även till vis del avlönat, dock inte som pastor utan som administratör. Tanken på att bli pastor var så avlägsen att den inte ens fanns.
Men så började ett frö att gro.
– Min relation till Gud började växa när jag kom till Sverige, den blev djupare, och jag började tänka – efter en praktikperiod på St Görans sjukhus – att det kanske inte vore så dumt att kunna möta en pastor som har psykologkompetens? Så jag gick till Equmeniakyrkans kallelsedagar, efter en uppmaning från folk i min omgivning, för att höra om Gud hade något att säga.
Och det hade Gud. Sakta men säkert växte övertygelsen fram med självklar stöttning från Isac Zekry som menar att det är uppenbart att Gud kallar kvinnor.
– Det är inte titeln som är det intressanta och viktiga utan kallelsen, säger hon.
Hur tror du att din egyptiska bakgrund kommer påverka dig som pastor?
– Jag har läst och lärt mig att bli pastor här i Sverige, så jag tror inte att bakgrunden spelar så stor roll på ett sätt, för som sagt – kallelsen är densamma för mig som för andra så innehållet blir nog inte så annorlunda. Men det är klart, kanske ger min bakgrund mig andra perspektiv på identitet, behovet av inkludering och såna saker.
Vad ser du fram emot mest i pastorstjänsten som du nyss påbörjat i Equmeniakyrkan Tumba?
– Jag ser fram emot att bygga en plats där alla känner sig sedda och bekräftade, jag önskar att de ska komma till en kyrka där Jesu kärlek förvandlar människor. Jag vet många som söker Gud men som vet inte hur de kan börja. Människor idag är nyfikna, och jag ser fram emot att nyttja nyfikenheten och erbjuda något som inte finns i världen – ro, frid, kärlek.
Har du någon oro inför tjänsten?
– Kanske i så fall lite orolig för att göra fel. Det finns massa rutiner och traditioner som jag lärt mig kring men det är inte detsamma som att ha vuxit upp med och kring dem. Men det ska nog ordna sig, säger Pheabe Yanni och konstaterar att det kanske är mer en anspänning än oro egentligen.
Både du och din man är pastorer nu, hur får man ihop ett sånt liv?
– Det är lite utmanande men det går bra. Att vi har samma yrke innebär att vi kan hjälpa och stötta varandra mycket så jag upplever att det är mer positivt än negativt, jag tycker inte att det är jobbigt. Vår son är 14 år och följer med sin pappa till den församlingen på fredagar och med mig på söndagar, det funkar bra.
– Jag är jätteglad och känner mig välsignad som har min man och min son, de har stöttat mig jättemycket. Inte minst var det viktigt under studietiden, det var otroligt svårt – att studera på ett nytt språk är klurigt och när det dessutom är massa teologiska uttryck… det var tufft. Så jag är tacksam för stödet och för att de trodde på mig då.
Till lördagens ordination har du, vid sidan om din syster som reser in, en hedersgäst?
– Ja, pastor Refat Fathy som är generalsekretare för egyptiska samfundet Nilens Synod.
Det känns som en stor bekräftelse att han kommer till ordinationen. Kanske kan det i förlängningen öppna dörren för andra egyptiska kvinnor att våga.
