Tidigare artikel från Colombia: historiebeskrivning av Apg29
Ett efter ett drar de igång, alarmen. Ännu en natt i den spartanska sovsalen med våningssängar har övergått i morgon och det är dags att gå upp. Det sker i tystnad och med hålhögda eller nedslagna blickar. Senare under dagen kommer det visa sig att det finns glitter i blick och att det sällan saknas ord hos någon av dem, men nu – klockan 06.15 – är intensiteten låg.
Inte så konstigt så dags på morgonen förstås, men det är uppenbart att förklaringen i alla fall delvis är en annan: De är inte där för varandra nu, varken studenterna eller ledarna. Morgontimmen är helt vigd åt personlig andakt. Tid att läsa, lyssna inåt, tala uppåt. Skolområdet i utkanten av Medellín intas i hela sin bredd när Apg29-gänget sprider ut sig för att fokusera i enskildhet.
– Det var väldigt lite Gud i vardagen hemma för mig, det har blivit stor skillnad på det sedan jag kom hit vilket är en av de saker jag främst tänker att jag tar med mig hem när det blir dags för det. Nya positiva rutiner, säger Anton Ellersten från Örebro som just nu går Apg29 i colombianska Medellin.
När den personliga timmen nått sitt slut så återvänder alla från sina uppsökta enskilda platser och den sociala samvaron börjar tuffa igång vid frukosten. Samtalen puttrar, skratten rullar – det är uppenbart att det är en grupp vänner som samlats för måltid.
Språklig förbistring
Annat var det för två månader sedan, då var de flesta främlingar inför varandra och många hade problem med den allra mest grundläggande kommunikationen. Det blir så när få svenskar talar spanska och få latinamerikaner talar svenska eller engelska. De åtta veckor som nu ligger bakom har förändrat det, men inte egentligen genom ett intensivt fokus på att lära känna varandra. Nog har såna befrämjande aktiviteter ägt rum, men främst har de kommit närmre varandra genom att sida vid sida rikta in sig på sin personliga utveckling i form av lärjungaskap, ledarskap och kallelse. I den gemensamma längtan och sökandet tillsammans har vänskap etablerats och sätt för att kommunicera hittats; såväl spanskan som svenskan och engelska har utvecklats under dagarna som varit.
Så vad innehåller då dagarna på Apg29, efter den personliga bönetimmen som inleder dagen och frukosten därefter? Ett bibelsamtal i liten grupp står näst i tur.
Nästa del av förmiddagen är vigd åt undervisning som består av två delar, dels ett spår som är en vandring genom Markusevangeliet och Apostlagärningarna samt dels ett spår med mer tematisk undervisning. Denna dag är det colombianska skolledaren Samuel Jurado som inleder med att tala utifrån Apostlagärningarnas åttonde kapitel.
– Här ser vi att lärjungarna hade det som vi, de samtalar med människor som känner till Gud men inte känner honom. Det vi kan se tydligt är att lärjungarna hade den heliga Andens kraft och att de predikade den korsfäste Jesus. Har vi den kraften, predikar vi den korsfäste? Det är vårt uppdrag.
Lektionssalen är koncentrerad. Eller ja, lektionssal är kanske att ta i, det är tal om ett omklädningsrum som vid varje tillfälle görs i ordning för att passa ändamålet. Stolar och bord från matsalen – såna där i plast som brukar finnas på balkonger – bärs ett hundratal meter när det är dags för lektion och sedan tillbaka igen i tid för lunchen.
Under mina dagar på Apg29 hör jag ingen klaga över stolarna men ser mer än en som skruvar på sig och som glatt tar emot varje besked om bensträckare eller fem minuters paus. Perfekta är inte förhållandena, men den som ska vara i tjänst för Gud kanske inte kan vänta på sådana? Lika bra vänja sig och härda ut i det lilla inför en större verklighet som inte heller alltid är lätt men alltid rätt, måhända.
Guds mission, inte vår
Petter Hermansson, nuvarande pastor i Örebro och tidigare mångårig missionär i grannlandet Ecuador, tar vid för den tematiska undervisningen som denna vecka kretsar kring missionskunskap.
– Det är Guds mission, inte vår. Det är viktigt att se och förstå det. Det är inte kyrkan som har en mission, det är missionen som har en kyrka, säger han och försöker få Apg29-studenterna att reflektera kring vad som kan räknas som kristen mission och vad som snarare är sekulära insatser. Det går relativt bra, i alla fall tills det inte gör det längre – det blir uppenbart ju närmare lunchen man kommer att energin i rummet börjar ta slut.
Optimala förutsättningar saknas som sagt, i alla fall på vissa sätt. Å andra sidan går det se det ur andra håll och perspektiv samtidigt: Att få blanda undervisning, personlig tid med Gud och praktik – varje helg i lokal församling och ett par veckor på heltid – är kanske just helt optimala förutsättningar för att växa och samtidigt på pröva vad Gud kallar en till? Daniel Ånskog, Apg29:s svenska skolledare, tror det.
– Vi har nära mellan teori och praktik; alla lektioner sker inte i lektionssalen, säger han och syftar delvis på att de ibland lägger vissa pass utomhus när det passar men också på att praktiken i kyrkorna innebär är ett stort lärande.
Studenten Lianne Eveborn från Linköping håller med:
– På båda mina veckopraktiker har jag varit på barnhem och utifrån det blivit berörd av interaktiviteten. Att få höra om barn i åldern 7-12 år som blivit utnyttjade, övergivna och sedan se hur fantastiskt personalen mötte dem… Så mycket mörker – och ändå var det en plats av ljus.
Paola Ascanta från Ecuador var student på Apg29 i början av året när skolan hölls i hennes hemland, och hon blickar tillbaka på en viktig tid.
– Det var precis vad jag behövde för att växa i mitt lärjungaskap, den där mixen av teori och praktik, och nu såg jag behov av att få chansen att växa som ledare vilket gjorde att jag sökte hit för att hjälpa till som ledare. Det har varit så utvecklande! Det är en väldigt bra utmaning med dessa olika kulturer som villkor, för det funkar ju inte bara av sig självt med alla olika personligheter från varierande ursprung. Man behöver Gud väldigt konkret för att lyckas, säger hon med ett skratt.
Russell Nicho från Nicaragua håller med om att kulturperspektivet är ett av Apg29:s trumkort.
– Hemma har vi också utmaningar med olika kulturer, det är förstås mindre skillnader än mellan oss på Apg29 och eftersom det funkar så bra här så inspireras jag inför att återvända. Jag har fått ökat hopp för att kunna leda arbetet på hemmaplan trots de utmaningar som finns, säger han.
Det inre trumfar det yttre
För den som kommer från ett allt höstigare Sverige är värmen i Colombia påtaglig, på dagtid finns det ingen anledning till annat än shorts och t-shirts. Slutet på oktober innebär dock ökade regnmängder vilket blir påtagligt denna dag. Ett rejält oväder drar in och det regnar så mycket att det trycks upp vatten ur golvbrunnarna på restaurangen alldeles nedanför skolområdet.
– Det här har aldrig tidigare hänt, berättar ägarinnan och försöker se lugn ut men ögonen avslöjar viss stress.
Det är vatten överallt och åskan och blixtarna är i princip oskiljaktiga i ett skådespel som dansar mellan bergen. Ytterligare en dimension av äventyret, men det är uppenbart att det står sig slätt i jämförelse med det övriga studenterna och ledarna är med om. Det inre som pågår trumfar det yttre. Anton Ellersten:
– Jag har tvivlat mycket innan jag kom hit, och jag är väl inte helt klart vad gäller tro nu heller… men jag har vågat ta för mig mer här, liksom. Jag sa i början att jag inte tänkte be högt eller hålla i andakter, att jag skulle hålla mig i bakgrunden. Men nu är det lättare att våga. Jag har fått en fördjupad tro, eller i alla fall en större vilja att tro.
Morgonen och förmiddagen en traditionell vardag på Apg29 – och nästan alla dagar följer det schemat – består alltså av personlig morgondandakt, bibelsamtal i grupp och därefter undervisning utifrån Markusevangeliet, Apostlagärningarna och något tematiskt riktat innehåll.
Eftermiddagen då? Eftersom man som sagt önskar balans så lutar den – efter förmiddagens övervikt av teori – tydligt åt praktik. Workshop står på programmet, vilket oftast innebär förberedelser inför helgens praktikarbete i församlingen och senare, efter fritid och middag, så är det dags att avrunda dagen med andakt. Den tiden har hittills ägnats åt att gå varvet runt med vittnesbörd, alla studenter och ledare har berättat något utifrån sitt eget liv. Det har varit givande för alla som lyssnat, men det är även en praktik, ett görande, ett tränande.
– De har vågat delat sorg och utsatthet, djupa saker, och på en trygg plats vågat tala ut sådant som börjat ge läkedom. Det är i sig en vinst. Men en än större vinst är det om de också reser sig och lever som lärjungar som leder andra i förlåtelse och till upprättelse. Det är vad Gud vill göra: Fylla med sin Ande och ge auktoritet att befria och ge läkedom, säger Daniel Ånskog.
Medan ljuset trängs undan och temperaturen faller går Apg29-truppen trappan upp för fotbollsläktaren till ett litet rum som till vardags används som lektionssal för barn på en lokal skola. Nu är den anpassad för omständigheterna, stolar och golv fylls av sittande studenter och ledare som höjer sina röster till gitarrens toner. På ömsom spanska och ömsom svenska sjunger de tillsammans till himlens Gud. Det låter – även om varken toner eller ord landar rätt hela tiden – oerhört vackert. Kanske är det ivern att få sträcka sig efter de andras språk som gör det.
Mariams andaktdebut
Denna kväll är den första efter att alla vittnesbörd är klara, nu är det dags övergå till mer traditionella andakter och först ut är Mariam Diachenko – från Sverige med såväl ukrainska som iranska rötter – som läser berättelsen om hur Jesus gick på vattnet och hur lärjungen Petrus misslyckades med att göra detsamma.
– Min pappa var boxare och många sa hur de tyckte att han skulle göra, men hans tränare sa: ”Lyssna bara på mig!” Tränaren ser mer, övervakar vad som händer, coachar och även när det en gång kom 1800 personer och tittade – och väsnades! – så kunde pappa höra. För han hade lärt sig hur hans tränares röst lät.
På samma sätt behöver vi träna på att lyssna till Jesu röst menade hon, så att vi känner igen den och kan lita på den röstens coachning istället för att försöka på egen hand – annars riskerar vi att gå vilse, såsom Petrus gjorde.
Efteråt är de uppmuntrande kramarna lika många som Mariams leende är stort, hon tyckte det kändes helt okej att ha andakten men är samtidigt glad att den nu är över.
– Men det var ju för sånt här som jag kom hit, för att utvecklas, säger hon.
Natten närmar sig och när klockan är 22 så är tystnaden i stort sett total i sovsalarna. Så tidigt för såpass unga människor som är iväg tillsammans, låter inte det nästan osannolikt? Det kan så tyckas, men det tar på krafterna att stiga upp tidigt och fylla dag efter dag med intryck, utmaningar och glädje.
I morgon är det dags igen, och sedan ungefär 30 dagar ytterligare innan hemresan påbörjas och resten av livet tar vid.
Kommande artiklar från Apg29 i Colombia:
Det tycker latinamerikanerna präglar svenskarna
Daniel & Lisa Ånskog: ”Viktigt att församlingarna inte kväver glöden”
Bertils & Davids gemensamma förebild
