Oroar du dig för att ingen tar över? Du är inte ensam. Kanske är du i målgruppen som “borde ta över”? Kanske hör du om hur församlingen blomstrade generationerna före dig och kanske känner du skam och skuld i detta nu, trots att du känner i hela kroppen att du inte orkar göra mer? Du är i så fall inte ensam. Men hur ska vi vara kyrka då, om vi som “borde ta över” inte orkar eller prioriterar det?
Jag, 36-årig trebarnsmor – medlem och för närvarande anställd i församlingen samt flerfaldigt sjukskriven för utbrändhet – hörde av mig till Josefine Arenius. Hon är uppvuxen och medlem i Immanuelskyrkan i Örebro och har som jobb att föreläsa om utmaningen med generationer och krockarna som kan uppstå dem emellan. Kanske har hon svaret på hur vi är kyrka om ingen orkar? Hon kallar det 10 000 kronors-frågan.
– Det här är inte enkelt. Jag tänker att det första vi behöver göra är att säga som det är: Livet har olika faser och människor orkar olika mycket vid olika tillfällen. Och för många med barn är det mycket man förväntas engagera sig i och kyrkan blir lätt ett dåligt samvete, säger Josefine Arenius.
– Frågan är bara i vilka forum vi säger det här till varandra i församlingen. Så fort de frågorna kommer upp sluter sig ju lätt de trötta föräldrarna lite mer och kommer lite mindre framöver.
En sak att ha i åtanke när vi är frustrerade över att det är svårt att fylla uppdragslistor och få nya ledare är att det inte bara är i våra egna lokala församlingar det ser ut så. Det är ett samhällsfenomen – det är svårt att få människor att engagera sig idag. Och det har hänt något med idrotten kontra kyrkan, menar Josefine Arenius.
– Vi har gått från att i min generation man inte fick spela fotboll eftersom det var fotbollsträningar på söndagar, till att kompensera det och gå all in i barn- och fritidsaktiviteter. Gör du inte det så ses du som en dålig förälder. Vi säger att Sverige är sekulärt, men vi jobbar jättemycket med skam och skuld!
Josefine Arenius lyfter hur det såg ut för 20-30 år sedan. Då kunde en mamma som gillar teater vara ledare för en teatergrupp medan ens barn var på fotboll med en mamma som gillade fotboll. Man hjälptes åt att göra aktiviteter och tog hand om varandras barn. Det låter väldigt bra, tänker jag personligen. Idag förväntas vi som föräldrar vara engagerade i alla våra barns aktiviteter och med det kommer ofta säljkrav (vi vill väl våra barns bästa?): träningar, matcher, stå i caféteria, skjutsa, kanske ställa upp som tränare eller bara allmänt visa engagemang.
Och har dessutom vårt barn flera aktiviteter, eller vi har flera barn, så dubblas eller tripplas ansvaret ytterligare. Samtidigt säger Riksidrottsförbundet att vi håller på att utmatta en hel generation barn med alla dessa träningar och förra året nåddes en ny toppnotering i stressrelaterade sjukskrivningar där mammor i åldern 30–39 år är särskilt utsatta (bara i augusti fick jag personligen 27 mejl från min nioåriga dotters fotbollstränare).
När vi föräldrar sedan kommer till kyrkan, som vi kan se som vårt hem, vår extrafamilj, vänner och trygghet och får höra att det vore roligt om vi engagerade oss, läggs lätt ännu mer skuld och skam på oss som trötta föräldrar.
– Och det sista kyrkan vill är att lägga skuld och skam, för den läxan har vi lärt oss. Så då säger vi “du behöver inte”. Och på så vis håller vi på att utarma vårt eget arbete, säger Josefine Arenius.
Så trötta barn, slitna föräldrar och utarmat arbete i kyrkan. I scout till exempel – den “bästa uppfinningen som finns” enligt Josefine Arenius eftersom det inte kräver några förkunskaper, saknar elitsatsning och inte kostar en massa pengar. Men idrottsföräldern, och möjligen tränaren framförallt, har kanske inte energi över oavsett hur viktigt det är. Josefine Arenius berättar att de flesta idrottsledare hon möter som även är frikyrkligt engagerade, konstant känner en skuld över att de är på fel ställe. Även här har församlingen ett uppdrag, menar hon.
– Tänk om vi på hösten i kyrkan, när vi tar fram våra ledare i församlingens verksamheter och ber för dem och den nya terminen, också skulle säga “kom fram alla ideellt engagerade ledare och tränare i idrott och kulturen så vi får be att ni får vara till välsignelse där ni är.”
Okej. Det var idrotten kontra kyrkan. Men vilka verksamheter ska församlingen ha då? Ska det vara scouter och barnkör eller ska man ta sig till en parkering och servera korv med bröd till epa-ungdomar? Är det dags att tänka nytt eller köra på det som funkat förr? Josefine Arenius berättar om en ungdomsledarkonferens där en efter en berättade om hur de brann för Jesus och allt de kände engagemang för. Då sa en äldre pastor: “Jag hör hur ni brinner och brinner, men ändå får jag inte en enda ledare till scouterna”.
– Han hade ju inte lyssnat över huvud taget. Man kan inte pressa in människor i sina gamla mallar. Vi måste lyssna på vad människor faktiskt vill.
Men det som kanske ingen vill då, såsom städning eller skötsel av fastigheten? Behöver församlingen ens ha en fastighet, tänk vad mycket mindre ideellt arbete som skulle krävas om det hyrdes istället!? Nja, säger Josefine Arenius: En lokal kan grunda oss och ge en känsla som vi behöver, och med en fastighet kommer ett gemensamt ansvar och en arbetsgemenskap som är unik. På vilken annan plats, frågar hon, möter den som för tillfället går på socialbidrag någon som driver en firma?
– Det finns ingen annan plats som kyrkan i Sverige idag. Och det där ska vi vara oerhört rädda om, säger Josefine Arenius.
Men en fastighet kan samtidigt innebära ett tungt ansvar om man är få som bär, och den där goda känslan som vissa känner för byggnaden är inte med självklarhet god för alla. Ofta är lokalen de äldres territorium och det är svårt för de yngre att ta över, menar Josefine Arenius. Då kan sättet att kommunicera hjälpa, anser hon. Städgrupper kan bli Whatsapp-grupper där man kan dela mer än bara städuppgifter. Används ny teknik och moderna sätt att kommunicera kan yngre känna sig mer hemma. Om småbarnsföräldrarna har svårt att alltid hjälpa till med uppdragen är de ändå med i gruppens gemenskap och kan be för det som eventuellt kommer upp vilket gör det lättare att umgås när man sedan väl ses. Det kanske visar sig att trots att man inte gillar uppgifterna i sig så blir det en trevlig uppgift eftersom man gillar människorna man gör dem med, tänker Josefine Arenius.
Det är svårt att bygga församling med de som inte är där, så man får helt enkelt utgå ifrån dem som är där, vill och orkar. Med det sagt ska alla vara välkomna, det ska alltid vara möjligt att komma och finnas med i församlingens mitt även när man inte orkar bidra med något specifikt. Josefine Arenius menar att det är en jätteviktig uppgift för varje församlingsledning att tydliggöra att man får komma till gudstjänsten utan att vara ansvarig för något. Att gå på gudstjänst kräver ju oftast inte lika mycket som att planera och genomföra en aktivitet för 15 barn eller leda en hel församling i lovsång.
– Om vi inte är tydliga med det så kommer människor som vi vet egentligen brinner för sin tro, evangeliet och sitt närområde sluta komma eftersom de inte orkar med de skuldbeläggande blickarna som de förvisso oftast inte får men som är så lätta att känna ändå, säger Josefine Arenius.
Och gudstjänsten då, hur ska den vara? Inte lätt att göra så att alla i hela församlingen blir nöjda, eller hur? Lovsång eller psalmer, Nils Bolander-dikt eller Taylor Swift-refräng? Tema eller kyrkoår och ska det vara en klassisk predikan eller mer som en föreläsning? Det viktigaste är att samlingen är relevant, menar Josefine Arenius.
– Några blir kanske tokiga när jag säger det, men de stora samlingarna där vi alla möts kan inte vara en kvarlämning från 1970-talet. Jag tror att vi behöver bygga om gudstjänsten utan att ta bort heligheten och verkligen prata om hur livet är.
Det kan innebära att man kanske behöver lyfta engagemang och skam i en gudstjänst-serie, föreslår hon. De som inte orkar något i församlingen just nu kan behöva fundera över vad som skulle få dem att orka. Och de som orkar ska inte underlätta för mycket för de som inte orkar, tänker Josefine Arenius.
– Det vi ofta automatiskt vill göra, framförallt de som är lite äldre än mig, är att göra det så lätt som möjligt. “Du kan leda gudstjänsten men jag kan skriva manuset innan, du behöver bara gå upp”. Men vem vill vara med om det? Jag vill inte leda en gudstjänst som jag inte har fått inflytande över. Jag vill vara i anspråkstagen med meningsfulla uppgifter.
Men då kanske det inte hade blivit någon gudstjänst? Det är väl bättre än inget?
– Det här är inte för alla, men vad skulle hända om vi ställde in gudstjänsterna under en månad? Om vi har kyrkfika, ber en stund tillsammans och funderar på vad det är vi saknar? Tänk om vi till och med strök alla verksamheter i tre månader och bara pratade om kärnan? Det hade varit spännande!
När Josefine Arenius tittar på kyrkan i vårt land och alla utmaningar som finns kan hon drabbas av panik. Panik över att svenska församlingar inte gör mer för att vara relevanta för dagens människa och att de, vi, inte inser åt vilket håll det går. Hon berättar att hennes man (Johan Arenius, för närvarande föreståndare i Immanuelskyrkan Örebro och tidigare ordförande för Equmenia) var på en träff för Equmeniakyrkliga pastorer i Stockholm för ett tiotal år sedan och då sa han att om utvecklingen fortsätter likadant så är Stockholms-församlingarna döda om 20 år. Då svarade en av pastorerna att Guds församling inte kan dö, så det var inte ett problem.
– Och nej, det är ju sant – Guds församling kan ju inte dö. Men vad händer med Guds rike om vi inte alls finns representerade i stora delar av vårt land?
Men Jesustrenden då?
– Ja, vi kan prata om att Jesus trendar, men om vi inte är beredda att plocka upp de frågor vi har framför oss och prata allvar om det vi ser så är det inte till den lokala församlingen en ung människa kommer att hitta. De möter Jesus via Tiktok och de flesta församlingar har ingen aning om vad de möter där.
– Om vi verkligen tror att evangeliet kan förändra den plats vi är satta att vara på, då är det läge att få lite panik. Och inte den form av panik som får oss att frysa, utan den som faktiskt får oss att agera.
Varje församling behöver alltså oavsett panikhalt fråga sig vad som är deras uppdrag och existensberättigande. Och det här kan inte läggas enbart på enskilda pastorers axlar, menar Josefine Arenius, det är inte minst en viktig uppgift för landets samfundsledare.
– Jag tror att frågan du sätter fingret på, den om engagemang och hur vi ska få till det här, är den absolut mest brännande frågan för väldigt många församlingar idag. Och jag ser oss knappt adressera den. Då kan jag börja fundera på vad vi gör istället.
– Och det kan behöva sägas att ni som idag är 75 år, ni kanske var i kyrkan jämt när ni hade små barn och nu sörjer ni att era barn inte är det – ni kan känna en stor sorg över att ingen tar över, i alla fall inte på samma sätt. Jag förstår det.
Nu behöver den här artikeln sätta punkt. Så vad blir kontentan av Josefine Arenius syn på församlingens framtid och den sinade orken? Jo, att vi i församlingarna behöver prioritera dessa frågor och agera utifrån en konstruktiv panik. Att vi behöver möta människor som de är och samhället som det är, vilket kan innebära att vi kanske ska överväga att pausa traditionella aktiviteter för att fokusera på djupgående samtal om kyrkans framtid och relevans. Att ork och sorg kommer och går, men att dörren till kyrkan alltid ska vara öppen. Och så vore det klokt att lägga till en sak: uppmuntra eldsjälarna i din församling som lagt och lägger tid, pengar, ork, bön, kärlek och engagemang i just din församling. Kanske är det läge för en blomma eller två? Och är du en eldsjäl och ser en trött småbarnsförälder – kanske är det läge att lägga ner disktrasan och ge en kram?
