Vad är Guds rike? Efter att än en gång ha närmat mig första advents texter om hur Jesus rider in i Jerusalem på åsnan, i ett antiklimax för den firande folkmassan där makt och logik utmanas, så snurrar mina tankar. På söndag är kyrkoårets tema “Guds rike är nära.” Hur nära? Hur bygger vi tillsammans riket där kärlek, omsorg, rättvisa och skönhet får sippra igenom?
I det novembermörker som börjar lägga sig över Stortorget i Örebro denna kväll samlas människor för att försöka gestalta det där gudsriket, för att det ska få sippra igenom och bli synligt. Molnen är regntunga och avsaknaden av snö gör allting mörkt. Vi kommer från olika kyrkor, varierande politiska partier, skiftande sammanhang, men med en malande känsla att det inte stämmer, att det inte finns någon logik i det som Sverige har blivit, det sätt vi tar hand om dem som behöver.
Mahsa Gholami är där en stund innan manifestationen börjar. Hon är sammanbiten, allvarlig. Vi har träffats tidigare men känner inte varandra, hon kramar om mig och de som är där och förbereder genom att ställa upp en liten ljudanläggning och några strålkastare.
Mahsa kom till Sverige för 14 år sedan, på flykt från Iran. Hon hade varit med i protesterna mot regimen med den självklara viljan att skapa en bättre värld. Hon kom hit med sin man och sin dotter. Sverige tog inte emot med öppna armar, men tillräckligt på glänt för att låta familjen komma in och påbörja en process mot asyl, uppehållstillstånd och framtidshopp. Den processen visade sig ta sin tid. I väntan på svar kämpade Mahsa för att lära sig svenska, för att kunna bli del av sitt nya hemland även utan personnummer och de rättigheter det medför. Hon och familjen blev en del av Sverige, så småningom med fast jobb och en ordnad tillvaro, dessutom med en son som senare föddes här. I många länder skulle det räcka för ett medborgarskap.
Och i denna omtumlande process ett möte med Jesus. Mahsa lämnade Islam och blev en aktiv medlem i Equmeniakyrkan Betel i Örebro.
Så kommer beskedet att det inte räcker, att anpassningen till Sverige inte varit nog, att skyddsskälen inte duger: Hon, hennes man och sonen som har bott i Sverige hela sitt liv ska tillbaka till Iran. Dottern har däremot nyligen blivit myndig och får stanna. Jag funderar på hur min 16-årige son skulle klara av livet om några år, om resten av oss skickades bort till en annan del av världen.
Med tanke på att hon under åren varit aktiv och offentlig i sin kritik av regimen i Iran, och dessutom är kristen konvertit, så är antagligen inte Mahsas egna ord om vad som väntar en överdrift: Fängelse, kanske död. Det ser ut som en självklarhet att hon måste få stanna, skyddas, men någonstans i myndighetssveriges malande och ansiktslösa kvarnar sitter människor och tänker annorlunda.
Mahsas möte med Sverige är inte en rosa dröm, det har också varit ett möte med ett land där människor kämpar med ensamhet, psykisk ohälsa och utanförskap. När skotten avlossades på Campus Risbergska den 4 februari i år var Mahsas närmaste vän där, framför skytten. Hon blev ett av dödsoffren i det våldsdåd som skakade Örebro och Sverige, Dagens Nyheter skrev: Hennes bästa vän dog i skoldådet på Risbergska i Örebro.
En vecka efter det ofattbara på Campus Risbergska stod jag här på torget, några meter längre ner mot Oskarsparken, och lyssnade när Parwin Hoseinia läste dikten “När orden tog slut” som på något sätt försökte närma sig, trösta:
(…)
Om du har en röst ska du tala.
Om du har ben ska du gå.
Om du har händer ska du hålla dem i mina
(…)
Lär dig språket, sa de.
Språket är nyckeln, sa de.
Nyckeln till livet, sa de och orden rann genom dina ådror.
När orden fyllt ditt blodomlopp så att det brann av medmänsklighet,
var dina händer varma som en febernatt.
Du blev en del av Sverige,
en del av Örebro.
(…)
De orden hörde också Mahsa. Men när en av novembers sista dagar skymmer blir skavet påtagligt, elakt: “Du blev en del av Sverige, en del av Örebro”. I Mahsas fall är det så, hon är en del av oss, men inte enligt den politik som inte ser, som har vuxit fram under decennier som en direkt motsats till Guds rikes ideologi om att vi ska älska varandra och ta hand om dem som behöver skyddas.
Magnus Kronberg, pastor i Equmeniakyrkan Betel, finner ändå ord. I ilska och besvikelse uppmanar han oss att inte tolerera detta mer, att i de sammanhang där vi finns kämpa för ett annat Sverige. En profet i sin egen hemstad. Ingemar Olsson, medlem i samma församling, sjunger att även Mahsa och hennes familj är värdefulla och älskade för sin egen skull. Guds rikes definition av medborgarskap.
Mahsa är omskakad, berörd och tacksam för att vi är många som har samlats. Vi pratar lite när samlingen är slut, det är många som kommer fram och kramar om henne.
– Det finns många människor omkring oss men jag har en stor sorg i mitt hjärta. Jag ska kämpa vidare, jag ger aldrig upp. Jag kämpar för mina barns skull. Min son har många frågetecken och frågar mig: ”Varför får jag inte stanna?”
Det faller varken regn eller snö denna novemberkväll och trots mörkret finns det ljus som sipprar fram i kärleken och omsorgen. Jag går hemåt på Örebros tomma gator och tänker att vi måste kunna bygga om – renovera – det samhällsbygge vi tillsammans äger.
För vi är Örebro.
Vi är en melodi.
En luta vars strängar vibrerar av tusenåriga ljud
sen innan vårt språk fanns i skrift.
Och nu måste vi hålla i varandra,
utan händer om så krävs.
För nu har orden tagit slut
(Dikten När orden tog slut av Michael Horvat Dahlman)
