Vänner, tack för utbytet de här veckorna men nu märker jag att sommaren gjort intrång och att ni försvunnit till hängmattor, stränder och konferenser. Väl unt!

Tänker att jag önskar er – och mig – en god sommar och så plockar vi upp Tråden igen när nya terminen drar igång. Ha det riktigt gott, och samla på er lite sköna tankar och berättelser så tar vi dem i början på augusti eller så.

Apropå detta med Bibeln och de unga så sprang jag nu på denna artikel från Dagen där Öjvind Tholvsen kommenterar den nyliga undersökningen.

https://www.dagen.se/ledare/unga-soker-tron-men-famlar-i-bibelns-berattelse/9793844

Misstänker att artikeln kanske är låst för den utan prenumeration. Må Dagen därför mig förlåta för en rejäl citering:

Nästan alla data pekar alltså på att unga är mycket mer intresserade än äldre av att lära sig mer om Bibeln och tron. Det är en ny tid nu för kyrkan. Förutsättningarna ändras tydligt, även om detta långt ifrån har slagit igenom i alla delar av landet. Men även om unga mellan 18 och 34 år läser eller lyssnar på Bibeln klart mer än äldre, är de långt ifrån bibelsprängda. De saknar överblick över Skriften och har svårare att se på vilket sätt den kopplar till vardagslivet.

Detta stämmer också med erfarenheter som många av oss ledare i kyrkan i dag har. Fler och fler kommer till kyrkorna med en låg förkunskap men likafullt med en nytänd trons låga. Nu gäller det för alla oss som är ledare att förmå ge den överblick som så många saknar, så att Bibelns befriande budskap tydligt lyser igenom.

En rejäl utmaning för förkunnaren, men också en stor möjlighet.

Ja, ökningen i den yngre gruppen är ju fascinerande stor även om den där fragmentiseringen inte är utan bekymmer, för det där läsandet via verser som notiser blir ju som klassiska tumverser: Kan förvisso tala till en i form av tröst, hopp, vägledning etc men hjälper inte för att förstå sammanhang och hur olika saker hänger ihop.

Sen läser ju många troligtvis mer än så förstås, och de enskilda verserna får väl hursomhelst betraktas som bättre än inga verser.

Att 43 procent av 18-34-åringarna menar att Bibeln har stort inflytande på dem är en otroligt hög siffra. Jag var tvungen att kolla rapporten, och de har intervjuat (webb-enkäter) över 1000 personer, så det är ett brett underlag. Trenden under hela 1900-talet har ju annars varit att bibelläsningen sjunkit: från att ha varit något hela befolkningen ägnat sig åt, har den blivit ett (fri)kyrkligt specialintresse. Men de senaste åren har det varit vikande även där – i alla fall rapporterar många bibelskolor och högskolor om en allt sämre bibelkunskap.

Därför intressant om det stiger. Det är ju möjligt att det har med digitala bibelappar att göra? En amerikansk undersökning visade att de som använder sådana läser Bibeln mer (eftersom de alltid har den med sig, och får verser som notifikationer) – men förstår den mindre 🙂

Jag hoppar emellan så får vi se om Joel återkommer, eller någon av er andra. Jag är inte så förvånad över rapporten, även om siffrorna kanske var än svartare än jag skulle ha gissat. Har inte så bra statistisk själv för närvarande och ska fundera på vad det beror på, troligtvis allmän upptagenhet och att tidigare goda vanor kommit av sig. Borde steppa upp. Eller borde och borde. Vill.

Ni då, förvånade över statistiken? Ni kanske läser så flitigt att ni har svårt förlika er med oss andra som inte alltid får till bibelläsningen?

Absolut Elin, värme är en bra shout. Kanske en kombination av nyfikenhet och värme är det optimala, för en kylig och beräknande nyfikenhet är förstås allt annat än lockande.

Bibelbruket: ja, visst är häpnadsväckande siffror? Ok att man hört att kyrkans folk inte är läsare som förr men att det skulle vara så här illa? Har kanske några tankar, men spontant känner mig minst sagt nyfiken (!) på vad mannen som skrivit "Bokens folk" kan ha att säga på ämnet. Tankar Joel?

Intressant text av Lignell också. Blev nyfiken på bibelbruket för 55-plussare. 65 procent av dem öppnar aldrig Bibeln, och bara 3 procent gör det varje vecka. Det förvånade mig – vad tänker ni om det?

Kanske värme? Ett flummigare ord än nyfikenhet, men också bredare, en atmosfär. Ibland kan man känna sig mer värmd och sedd av en hand på en axel, än nog så många frågor... 

Förstås behöver det vara äkta, och jag tror precis som du att sann nyfikenhet uppskattas brett. Min fundering gällde om det är den viktigaste aspekten för att en gemenskap ska undvika bli negativt intern eller om det finns annat som är lika viktigt eller till och med viktigare.

Framförallt handlar det väl om ifall nyfikenheten är genuin eller ej. Är man nyfiken för att man verkligen är intresserad av den andra människan eller är det mer för att man har lärt sig att man "ska" vara nyfiken och trevlig? Genuin nyfikenhet är väl alltid attraktivt, eller?

Och, för att återanknyta till tidigare tematik: I dagens Sändaren skriver Fredrik Lignell om bibelbruk och nämner då tendensen att de unga är mer på hugget än de äldre.

Börjar onekligen bli en allt mer utbredd trend detta som visar sig på område efter område.

Hur ska en sådan gemenskap se ut då, vad ska den präglas av? Jag är ju väldigt präglad av min tid inom Alpha där man pratar om gemenskap präglad av nyfikenhet; på nya människor men också på frågor. Det där låter ju fint i teorin men jag har även sett det omsatt i praktik i HTB London där Alpha startade, deras kultur är så tydligt präglad av nyfikenhet-attityden att jag aldrig varit där utan att folk naturligt och otvunget frågat vem jag är, vartifrån jag kommer, om de kan hjälpa till med något och så vidare.

Den formen av kultur är oerhört inkluderande och smittande. Vad tycker ni är viktigt, för er egen del? Och vad tror ni är viktigt för folk överlag, vad bör prägla en gemenskap för att den ska möta behov av den sökande människan idag, generellt?

Och det där är intressant, Ida-Maria. Låter logiskt: Ju mer man är "kyrkan mitt i byn", ju tydligare märks trenden, helt enkelt.

Ja, gemenskapen är ofta fantastisk, inget snack om saken, det är väl bara det där med att den inte alltid är så enkel att ta sig in i som är utmaningen. Sen tror jag att det ofta är enklare än vad folk får för sig, min erfarenhet är att den är tillgänglig men att det kan kräva en del initiativ från den nye, typ, att det sällan finns så genomtänkta strategier för hur nya inkluderas och att det är enkelt fastna i de trygga gemenskaperna med människor man känner liksom.

Men gemenskap finns, inte sällan i världsklass. Det är tveklöst.

Sen tänker jag att det där med svenska kyrkan vs frikyrkan har väldigt mycket att göra med var i landet man bor och vilket rykte frikyrkan, eller för den delen svenska kyrkan, har. På en hel del platser där jag rör mig är frikyrkan de som fått lite av folkkyrkostatus och där ser vi också en ökad trend... 

Men då vill jag nog ändå slå ett positivt slag för den där gemenskapen!

Visst kan den bli intern och det är något vi måste vara oerhört vaksamma på och vi har alldeles för många dåliga berättelser om känslan av att vara utestängd, MEN med det sagt tänker jag att vi ibland blir lite hemmablinda för vilken gemenskap församlingen är! Tänk vilken sprängkraft den är in i ett land som präglas av ensamhet och där många saknar de sociala nätverk som vi ser i exempelvis församlingen. För är det något jag ibland slås av i mötet med människor som är sökande och börjat hitta in i församlingen (och då talar jag om den frikyrkliga kontexten) är det att just gemenskapen är något annorlunda och att det som mött dem är känslan av att vara sedda.  

Jag tror att narrativet om församlingens gemenskap behöver bli varm och positiv, att vi lyfter fram den som något varmt och välkomnande. (Och ja, jag inser att jag kanske säger emot mig själv eftersom jag har skrivit en hel bok om just församlingens ibland utestängande baksidor, men jag testar att provtänka lite här med er.) 

Tror det ligger mycket i det, generellt är väl det ansett som en skillnad mellan exempelvis Svenska kyrkan och frikyrkorna – att gemenskapen är större, bredare och djupare i de senare. Och det är ju fint, men även det fina kan vara utmanande. En djup gemenskap där människor känner varandra väl och umgås ofta är ju nämligen inte med självklarhet enkel att komma in i.

Och: Om det är den "interna" gemenskapen man har att locka med, hur presenterar man den när man "går ut"?

Frågan om frikyrkorna och Jesus-trenden bland unga är intressant! Jag har skrivit lite om vad siffrorna visar (och inte visar) på min substack Vit Rök denna vecka, men efter vad jag hör verkar den rörelsen mest gå till Svenska kyrkan? Mitt intryck är att i frikyrkorna sker den mest tillväxten via kontakter som uppstår genom församlingarnas sociala arbete.

Jag tror inte att de traditionella frikyrkorna kan räkna med att andligt nyfikna personer "hittar in" i deras församlingar (den strömmen går istället till Svenska kyrkan), utan de behöver istället hitta sätt att "gå ut". Där tror jag som Ida-Maria, att något av det viktigaste man har att erbjuda är "församlingen som sakrament" (för att citera titeln på baptistpastorn Ulla Bardhs avhandling). Gemenskapen som en plats där människor kan möta Gud.

Vackert Elin, tack för den historien. Ödmjukhet, nyfikenhet och bön. Bra kombo och plats för det ekumeniska mötet, sannerligen, och en bra kombo gentemot dem som tittar in utifrån, så att säga. Jag tror att det där berör betydligt mer än vad en debatt om vem av dem som hade mest rätt hade gjort.

Jag tycker den historien säger rätt mycket. Om skillnaden i ekumenisk teori och praktik. Och att det inte handlar om att släta ut sin egen identitet, men att det kräver ödmjukhet.

Jag håller med. Det starkaste exemplet jag sett på ekumenik är nog när jag besökte klostret Civitella utanför Rom. Där lever några benedektinersystrar (alltså katoliker) sida vid sida med en grupp från den ekumeniska kommuniteten i Bose. Syster Alice berättar om Bose-gruppens flytt till klostret såhär:

”Vi hade sagt från början att förutsättningen för att vi skulle komma hit var att vi fick ta med oss Boses liturgi. Jag får erkänna att vi inte förstod fullt ut vad det villkoret innebar förrän vi kom hit och skulle leva det. Tänk att du har bett på ett vis i femtio år, och plötsligt ska ändra på det? Men Guds nåd var väldigt aktiv. Vi diskuterade mycket – de ville veta varför vi gjorde på vissa sätt, vilket också var bra för oss. Vi lärde oss mycket, och mest av allt: ödmjukhet.”

Slår ett rejält slag för en god ekumenik i Sändaren idag, vet inte om ni läst? Tror envist att en nyfiken och generös ekumenik är en viktig pusselbit om kyrkan ska lyckas möta den ökade existensiella längtan som kan anas i vårt land. Vem vågar närma sig kyrkan annars, om den inte har rymd utan snarare känns trång?

https://sandaren.se/reflektion/2025/06/04/en-bredare-utsikt-ger-mojlighet-till-storre-insikt/

Känns spontant som att det där drar åt två håll, från ett frikyrkligt perspektiv. Antingen söker man förenkling som innebär mer av hemgrupp-feeling där dialogen ersätter monologen osv, eller så vill man ha mer struktur i form av typ mässa. Men jag kanske är snett på det, kanske finns en stor grupp där mittemellan åtminstone som med glädje ärver mer klassiska strukturer både vad gäller mötesformer, innehåll och föreningsupplägg? Tillåter mig lite yvigt chansande här i Tråden och ser fram emot att bli tillrättavisad.

Väldigt sant... men frågan är då kanske vad vi menar med församling? Eller måste de engagera sig i församlingen så som den idag ser ut? Eller behöver vi tänka om kring församlingen och hur den är för att unga människor ska hitta in och hitta ett engagemang utifrån deras gåvor, person och sammanhang? 

Så länge jag har kan minnas har det sagts "den unga generationen är annorlunda", men nu kanske det är så på allvar? Jag har sett undersökningar från både England, Frankrike och Sverige som visar att ökningen av intresset för kristendomen är större bland de unga. Det var nog detta Ungdomsbarometern fångade upp när de talade om att "Jesus trendar". Men att vara försiktigt intresserad och verkligen engagera sig i en församling, däremellan är det ett ganska stort steg. Ska bli intressant att se hur många som tar det klivet!

Kanske också handlar om att inte vilja vara betraktare utan faktiskt utöva själv, tänker jag, detta med att lockas av bönesamlingarna. Mindre åskåderi, liksom, mer praktiserande och därmed aktivt eget testande: Gör detta någon skillnad eller inte?

Jag tycker mig se den rörelsen ganska starkt just nu, inte minst bland unga vuxna. Att det finns en rörelse bort från de hajpade ungdomsmötena och att man istället söker en äkta och nära gemenskap. Att man drar sig till något annat. Söker det som är äkta, både i fråga om andlighet men också i liv och gemenskap. Tänker att det finns en anledning till att exempelvis Pilgrims höstmöte drar så stort som det gör. Det är liksom en annan ton. Där det intellektuella får möta det mystika i äkthet och med rum för samtal och mänskliga möten på djupet.

Med det sagt gäller det inte alla förstås och de stora mötena, festivalerna och gudstjänsterna drar förstås fortfarande och möter en del av de behov som människor bär. De är absolut viktiga! Men ändå… det finns en spännande ton och längtan i rörelse just nu. Som att man är trött på det man kanske upplevt som ytlighet och söker bortom det.

En intressant aspekt till i detta är exempelvis två mindre församlingar som jag det senaste haft förmånen att vandra nära. Församlingar med äldre medlemmar, inga barnfamiljer, men som på senaste tid börjat möta nya människor som söker sig till deras gemenskap och nyfikna på den kristna tron. Och i båda fallen är det inte gudstjänsten människor först hittat in i, utan bönesamlingarna…. Det är något med att få bli tagen på allvar och ge rum åt den andliga och den mänskliga gemenskapen.

Publicerade nyss en text här på Sändaren om grundande av nya församlingar, kom att tänka på en passus apropå det vi pratade om:

"... vi vänjer ofta den unga generationen vid stora event vilket är en skarp kontrast till församlingsgrundande som alltid, ofta länge, är väldigt litet".

Rent allmänt, oavsett kontexten med nya församlingar etc, en intressant spaning att ta med sig, tänker jag.

😅

Ja, det är ju sant Elin – lätt att tänka på gudstjänster ensidigt och då se monologen däri, finns ju förstås andra element också även om tidegärdsböner och dylikt inte förekommer överallt så finns det ofta unison sång i någon form, exempelvis. Angående hajpade lovsångsmöten kontra tidegärden är jag säkerligen fel person att svara, dels för att jag inte är i den ungdomliga målgruppen men också för att jag inte själv vet vilket jag skulle föredra. Är nog fast mittemellan. Kan man kombinera? ”Hajpad tidegärdsläsning” skulle jag dyka upp på varje dag i veckan.

Ja, intressant artikel! Håller med dig, C-H – onekligen spelar gemenskapen en roll, men kanske inte så mycket den resonerande, talade gemenskapen – utan den levda? Gudstjänstgemenskap kan ju också vara ganska olika saker. Här är det gemensamma böner (hon beskriver hur de känns som "ecape valves", säkerhetsventiler). Tänk om tideböner är vad "ungdomar vill ha nuförtiden" snarare än hajpade lovsångsmöten?

Älskade den här passagen i texten btw: "But what I saw of the two young men’s faith, finally, was not through their answers to my generic questions about Christianity. It was reflected in their faces and enacted in their gestures as I attended religious services beside them."

Hade inte läst den, så spännande! Mycket betoning på gemenskapens betydelse där, onekligen. Får en att fundera på om kyrkan av idag, i allmänhet, är så bra på det i vårt land eller om det i de sammankomster som är blir för mycket fokus på estraden och att lyssna in det därifrån. Nu är ju inte gudstjänstgemenskapen oviktig förstås, Lamorna Ash skriver i den där texten om att hon blir berörd där, men det är också betydelsefullt med tid för samtal där man får lära känna varandra, ställa frågor, testa att formulera sig etc. Kanske att vi i vår stressade tid får allt färre såna platser även i kyrkorna?

Mm, verkligen! Detta att upplevelser är viktigare än argument betonade många forskare redan för 20 år sedan. Det speglar, tänker jag, skiftet från intellektuell modernism till en mer erfarenhetsbaserad postmodernism. Men det nya som jag inte hört på samma sätt tidigare är gemenskapens betydelse. I en digitalt fragmentiserad tid, och kanske också i kölvattnet av pandemi-isoleringen, är det något som lyfts fram allt mer!

På tal om detta – såg ni den här artikeln in The Guardian, om en ung journalist som till sin egen överraskning närmade sig tron och blev kristen? Fascinerande beskrivning av hennes resa! 

Mystiken och mötet med det gudomliga som ingång snarare än det intellektuella, ja, absolut. Känner igen det från konferensen jag var på i London häromveckan, där talades det om att många av de unga som hittar till kyrkorna nu världen inte gör utifrån att de "tänkt sig" fram till något utan att de drivs av längtan efter upplevelser och sammanhang att tillhöra. Vackert! Borde på ett sätt tilltala dig Joel, och samtidigt kanske utmana den intellektuella professorn? 😀

Tack för inbjudan i detta samtal! Konserten låter ju spännande Joel 🙂

Själv är jag nyss hemkommen från Medarbetardagar med vår region i Equmeniakyrkan där jag fått sitta en stund vid fötterna på den goda bibelläraren och exegeten Lennart Thörn. Han delade sina bästa och svåraste erfarenheter från tiden som pastor och skickade med goda råd och tankar till oss som är i tjänst nu. Riktigt bra! Men framförallt tar jag med mig hans avslutande kläm där han tryckte på att det som är avgörande för kyrkans framtid är om vi tar vara på och börjar använda de andliga gåvorna i våra tjänster och församlingar. Att unga och nya inte alltid söker det intellektuella teoretiska faktan, utan mystiken och mötet med det gudomliga och att vi som kyrka står inför en brytningstid där frågan om mysteriets plats och användandet av de andliga gåvorna, inte minst det profetiska, kommer att bli avgörande...

Vet inte än vad jag tänker om det, eller snarare tänker jag väldigt mycket. Men slänger in den här i samtalet för att höra vad det slår an i er?

Blir avundsjuk på det Joel, konserten förstås (inte hört talas om, lovar lyssna in) men ännu mer det där samtalet. Allt för länge sen för min del nu, så mycket vardag fullt med aktiviteter som snurrar på. För lite kaffe och för lite tid, helt enkelt.

På tal om språk, var på en otrolig konsert i söndag. Mustafa Ahmed, aka "Mustafa the Poet" – inte så bekant med tidigare, men min fru tog med mig. Har ni lyssnat? Denna, the name of God, är en bra intro. En syntes mellan muslimsk fromhet och västerländsk folk-rock. Vackert! Såg att DN gav 5:a!

I helgen hamnade jag i ett otroligt samtal, där vi började i en ganska intellektuell diskussion och sedan grävde oss djupare och djupare ner mot existensens bråddjup. Så livgivande sådant är, men omöjligt att förutse när det ska dyka upp. Bra kaffe och mycket tid är iaf två bra ingredienser!

Tack för inbjudan, Carl-Henric! 😊

Spännande detta. Ja, i viss mån kanske ord faktiskt är det som gör oss till människor. Språket och medvetandet hänger ju ihop. Barnet lär sig att förstå sin omvärld och andra människor genom språk – både det ordlösa och det talade. Får mig också att tänka på den amerikanska författaren Helen Keller, som varken kunde höra eller se. Hon lärde sig sitt första ord – ”vatten” – när hon var sju år gammal, genom att hennes lärare skrev ordet med fingret i hennes ena hand, samtidigt som vatten rann på hennes andra hand. I ett tal senare i livet beskrev hon det såhär: ”Ni har fått höra hur ett litet ord från en annan människas fingrar, en stråle av ljus från en annan människas själ, rörde mitt sinnes mörker så att jag fann mig själv, fann världen och fann Gud.”

”Det enda som gör oss till människor, och som knyter oss samman, är ordet.” Det hävdade Michel de Montaigne, en fransk ämbetsman och filosof som jag aldrig hört talas om, vad jag kan minnas. Inte heller säker på att jag skriver under på citatet helt och hållet, men något har det. Ord, sammanlänkade till meningar och resonemang, berikar och fördjupar sannerligen ett människoliv. Mer tveksamt att det skulle vara det enda som gör oss till människor, men ett gott samtal har åtminstone sannerligen potentialen att göra oss till bättre människor; smartare, mer upplysta och initierade. 

Startar därför denna grupp nu, den tråd, med förhoppningen att få samtala med er, först och främst om det existensiella sökandet i det land vi kallar för vårt. Få saker intresserar mig mer, och få saker förbryllar mig mer. Det är inte linjärt, lättfångat eller entydigt, och just därför så makalöst intressant. 

Hur ser tendenserna ut, vart är vi på väg, vilka intressanta exempel finns och hur påverkar det oss att vi inte längre lever i den sorts enhetligt samhälle som när vi föddes, typ? Allting är i rörelse alltid, och inte minst de existensiella funderingarna och det andliga sökandet. 

Jag behöver hjälp att tänka och förstå kring detta, jag hoppas ni vill bidra med både insikter och frågor. Är ni på?

Dessutom, ett klargörande: Var pretentiös om du vill ibland, allvarlig likaså, men var inte rädd för lättsamheten eller humorn. Denna tråd tål skiftande temperament. Minns dessutom det Eldrige Cleaver, den amerikanske aktivisten känd från Svarta pantrarna, sa:

”För stor enighet dödar ett bra samtal”. 

Så säg gärna emot varandra, det kommer liva upp (mig får ni dock gärna hålla mig alltid, det skulle kännas gott i själen).