I podden På jakt efter framtidens kyrka beskriver Ulrika Morazán sin vision av en kyrka i rörelse – en kyrka som inte stannar vid det invanda, utan ständigt söker sig över nya gränser.
– För mig är mission Guds mission, som vi alla bjuds in i. Det handlar om både evangelium och diakoni, men också om att gå över gränser – inte ensam utan tillsammans med andra och med Gud, säger Ulrika Morazán.
Hon arbetar på Equmeniakyrkans rikskontor med internationella frågor och bär med sig både ett globalt och lokalt perspektiv. För henne är det självklart att framtidens kyrka behöver tänka i flera riktningar samtidigt.
– Jag vill inte att vi bara tänker ”där borta”. Jag vill att det ska gå i flera riktningar. Att vi fortsätter samarbeta med systerkyrkor i andra länder, men också att de får komma hit och vara med oss. Det utmanar oss – och det behöver vi.
Utmaningen går åt flera håll
Morazán vänder sig mot tanken att missionens tid skulle vara förbi eller enbart höra historien till.
– Jag håller inte med om det. Däremot behöver vi tänka bredare. Är Sverige ett missionsfält, då behöver vi också vara beredda att ta emot. Att fråga andra kyrkor: ”Vill ni gå med oss här?”
Det handlar inte i första hand om pengar eller resurser, menar hon, utan om människor, erfarenheter och perspektiv.
– Våra systerkyrkor säger: ”Vi vill inte bara ta emot, vi vill också ge. Vad kan vi bidra med hos er?” Och där tror jag att vi har mycket att lära.
Samtidigt betonar hon att mission inte bara handlar om internationella utbyten. Den börjar där vi står.
– Den stora mängden arbetare i missionsfältet Sverige är ju vi som redan är här.

Gränserna finns närmare än vi tror
När samtalet rör sig mot Sverige blir bilden mer konkret. De gränser kyrkan behöver korsa är inte bara geografiska.
– Vi kan bli en ganska stängd grupp i våra församlingar. Det finns åldersgränser, etniska gränser, socioekonomiska gränser – många olika sorters gränser som Gud kallar oss att gå över.
Samtidigt är hon försiktigt hoppfull. Erfarenheten från den egna församlingen är att tröskeln inte är så hög som man kan tro.
– I början kan det finnas en tvekan, men ganska snabbt tänds något. Det finns en vilja att dela med sig, att gå ut. Den finns i många av oss.
Att våga det obekväma
Ett exempel hon lyfter från Latinamerika handlar om hur kyrkor i Ecuador arbetat med våld i nära relationer – ett område som länge varit tabu.
– Det var inte självklart att kyrkan skulle gå in i det, men de gjorde det och det utmanade både dem själva och samhället. Där tänker jag att vi också behöver våga fråga oss: vilka områden rör vi oss runt utan att gå in i?
Det handlar inte om att kyrkan alltid har svaren, utan om att våga söka.
– Inte för att vi redan vet, utan för att vi vill vara med och söka. Det är också en del av kallelsen.
Hoppet trots motståndet
Samtidigt som hon talar om rörelse och möjligheter, finns också en realism i bilden. Det finns dagar när det känns tungt.
– När många dörrar stängs och vi inte ser nästa steg. När vi blir trötta. Då kan det kännas kört.
Men de stunderna är inte de som definierar helheten.
– De finns, men de är inte lika många som de glada. Och jag tror det är viktigt att fira varje litet steg framåt.
Grunden för hoppet ligger inte i organisation eller strategi, utan någon annanstans.
– Det är inte vi som bär det själva. Vi är viktiga, men i grunden är det Jesus.
En kallelse att återupptäcka
För Morazán blir mission till sist inte en verksamhetsgren – utan kyrkans själva identitet.
– Det är vår kallelse. Gud sänder oss, här och där. Och jag tror att det finns en längtan i oss att få gå i det.
Kanske är det också där en nyckel finns för en kyrka som ibland tappar riktning, menar hon – att återupptäcka varför man är med från början.
– Vi är inte bara med för vår egen skull. Vi är med för att betjäna. Att vara en del av en gemenskap som också vänder sig utåt.
Och just där, i rörelsen över gränser – mellan människor, sammanhang och världar – anar hon framtidens kyrka.


