När pastorn och författaren Tomas Sjödin talar om kyrkans framtid börjar han inte i organisation, struktur eller strategi. Han återkommer i stället till sin egen kallelse – att kommunicera evangeliet till människor i rörelse.
– Jag tänker inte så mycket på kyrkan som institution eller på analyser och visioner. Jag räknar mig själv som evangelist. Mitt uppdrag och min passion är att berätta om tron på Jesus för två grupper: de som är lite på väg mot en kristen tro, och de som är smått eller rejält på väg därifrån.
Särskilt den senare gruppen har blivit viktig för honom genom åren. Människor som kanske lämnat kyrkans former, men som fortfarande bär på tro eller längtan.
– Väldigt ofta möter jag människor som säger att de haft jobbigt med kyrkan eller sitt samfund, men att de är kvar i tron. Och där har det uppstått någon slags tonträff. De säger att de kanske inte lyssnar på så många, men att de lyssnar på mig.
Tron behöver ett språk som känns igen
För Tomas Sjödin handlar mycket av kyrkans utmaning om språk – men inte i första hand om retorik, utan om trovärdighet.
– Varje människa har någonstans djupt där inne en ton, väldigt mycket av andlig mognad handlar om att våga vara trogen den tonen. Inte försöka låta som någon annan eller hitta ett språk som bara passar i vissa sammanhang, utan att förmedla det som faktiskt svänger inom en själv.
Det är där, menar han, som kyrkan behöver börja sitt arbete.
– Jag längtar efter ett språk som inte fjärmar oss från varandra utan för oss närmare varandra.
För att förklara vad han menar beskriver han i podden ”På jakt efter framtidens kyrka” människolivet i dess mest grundläggande form: födelse, uppväxt, kärlek, familj, stress, åldrande och död.
– Det jag beskriver här är ju inte ett religiöst liv – det är ett liv. Punkt. Och min stora fråga är: Hur tilltalar vi det livet? Hur talar vi in i själva nerverna av människolivet?
Gemensamma livsytor
Här återkommer Sjödin till ett av sina viktigaste begrepp: gemensamma livsytor.
– Om vi delar upp människor för mycket i kristna och icke-kristna är det inte säkert att vi börjar prata om det mest väsentliga. Men när vi når de frågor som alla brottas med – ensamhet, oro, mening, kärlek, död – då upptäcker vi att vi faktiskt talar om samma liv. Det här är inte bara kyrkans frågor, det här är människans frågor.
Det är just där kyrkan måste våga befinna sig, menar han.
– Det egna språket kan bli det gemensamma språket. Men då måste man våga djupdyka i sitt eget liv och hämta orden därifrån. Annars blir språket bara tomma fraser.
Tomas Sjödin beskriver två tydliga fallgropar för kyrkans kommunikation. Den första är det slitna, interna religiösa språket.
– Ofta är den första formuleringen man kommer på inte den bästa. Det blir lätt ett exploaterat språk, ett språk man hört tusen gånger och som ingen längre berörs av.
Den andra risken är motsatsen: ett språk så tillrättalagt att det förlorar sitt innehåll.
– Vårt språk får inte bli så allmänt att det bara handlar om yta. Då blir det bara vägar och hus och semester, men man kommer aldrig under den ytan där de verkliga frågorna finns.
Behov av fler röster i kyrkan
En annan viktig framtidsfråga för kyrkan handlar enligt honom om vilka som faktiskt får höras.
– En av våra stora utmaningar i kyrkan är att för få röster hörs. Det är ofta samma människor som träder fram. Vi behöver många fler röster, därför att olika människor når olika människor.
Han betonar samtidigt att detta inte bara handlar om predikstolen.
– Gudstjänsten är bara en kort stund i veckan. Resten av livet utspelar sig på de gemensamma livsytorna – i vardagen, på arbetsplatsen, i samtalen med grannar och vänner.
I slutet av podden återvänder Sjödin till det som kanske är hans mest centrala budskap denna dag: språket måste vara äkta.
– Det handlar inte om att det ska vara snyggt eller perfekt formulerat; det handlar om att vara genuin. Att människor känner att den här personen säger vad hon menar. Då kan också andra få mod att själva tänka, tala och dela det som finns inom dem.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Tomas Sjödin. AI har därefter fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Tomas Sjödin tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
