Efter fem år som föreståndare i Pingstkyrkan Västra Frölunda har Johanna Bode fått ett nytt uppdrag. Sedan i juni är hon en del av föreståndarteamet för Pingst – Fria församlingar i samverkan.
Med sig in i rollen bär hon bland annat erfarenheterna från många års arbete med unga. Och när hon får frågan om framtidens kyrka börjar hon just där: med människor som får växa in i det de är kallade till.
– Jag tror att våra församlingar blomstrar när människor får komma i funktion i den kallelse och de talanger och gåvor som Gud har gett varje enskild människa. Och de unga åren är väldigt formativa. Det är då mycket formas i livet, både hur man ser på sig själv, världen och Gud.
Men hennes fokus på unga handlar inte om att bygga ungdomskyrkor. Tvärtom återkommer hon till betydelsen av en församling där generationerna behöver varandra. Unga bidrar ofta med energi, vilja och en känsla av att allt är möjligt, samtidigt som de söker sig till människor med större erfarenhet.
– Den generation som är unga vuxna nu drar sig väldigt mycket mot att ha mentorer och vill finnas nära människor som har gått längre. Det finns något väldigt vackert i generationsutbytet. Jag längtar efter församlingen som en plats där alla generationer och människor från olika kulturer möts. Alla bjuds in och alla blir familj, oavsett var man kommer ifrån.
Ett steg närmare Jesus
Den bredden är inte alltid enkel. Olika generationer, erfarenheter och kulturer skapar också friktion. Men Johanna Bode ser ett värde även i det.
– Det tränar oss till kärlek. Att älska den som inte tycker som jag eller gör som jag sporrar oss att bli mer Kristuslika. Att få lägga ner vårt eget, se någon annan och lyfta någon annan.
I centrum för den brokiga gemenskapen måste Jesus finnas, menar hon. I Västra Frölunda har församlingen formulerat det som att vara ”Jesuscentrerade”: oavsett var människor befinner sig i sin tro ska rörelseriktningen vara densamma.
– Varje gång vi firar gudstjänst, möts i hemgrupp eller har stickcafé kan vi fråga: Hur kan vi röra oss mot Jesus nu? Hur kan vi hjälpa varandra till det? Vi får vara med Jesus, präglas av honom och bli lika honom. Och i nästa steg får vi betyda något för vår omgivning. Guds rike är inte bara till för oss.
Samtidigt tycker hon sig se att förutsättningarna för kyrkans möte med omgivningen håller på att förändras. När hon själv kom till tro i tonåren uppfattades kristen tro ofta som något udda och förlegat. I dag möter hon andra frågor.
– Jag uppfattar att vi har ett helt annat klimat i dag. Vetenskapen och det sekulära har inte gett alla svar. Det är inte frid på jorden och alla har det bra. Då väcks nya frågor. Jag tror att det finns en helt annan öppenhet för att prata om det andliga och om Gud. Vi hör berättelser om människor som börjar läsa Bibeln utan att någon har bett dem om det.
När människor redan har erfarit något
För kyrkan innebär det, enligt Johanna Bode, att mötet med den sökande människan inte alltid börjar med argument och undervisning. Ibland har något redan hänt.
Hon hänvisar till tanken om ”touch, taught, transformed”: att vägen till tro kan börja med en erfarenhet som människan själv inte riktigt har språk för. Därefter söker hon förståelse och sammanhang.
– Hur hjälper vi människor att erfara Gud? Hur går vi från en nyfikenhet till att bjuda in, inte bara för att resonera om huruvida tron är vettig, utan också till att få erfara Guds närvaro och kärlek? Min erfarenhet är att det ofta behövs för att man ska förflytta sig från att vara intresserad till att faktiskt börja gå en väg.
Det behöver inte handla om dramatiska känslomässiga upplevelser. Erfarenheten kan finnas i gemenskapen, i bönen eller i ett samtal. Därför behöver också vanliga församlingsmedlemmar vara beredda när sådana samtal uppstår på jobbet, i skolan eller bland grannarna.
– Ibland sitter man och pratar med någon och plötsligt börjar de berätta om andliga erfarenheter de har haft. Då behöver vi ha frimodighet, vara trygga i vad vi tror och skapa plats för människor att berätta. Det finns ett ansvar i det, men också en otrolig möjlighet.
För Johanna Bode handlar det ytterst om att upptäcka vad Gud redan gör, snarare än att kyrkan ska försöka åstadkomma allt på egen hand.
– Gud är den store missionsivaren. Det är han som leder missionen i vår värld och vi får bli delaktiga i det. Men då behöver vi gå tillsammans med honom och efter honom.
”Hur många har ni sänt?”
Det perspektivet påverkar också hur hon vill mäta en församlings livskraft. Framgång behöver inte främst handla om hur många som samlas i den egna kyrkan.
– Jag drömmer om en kyrka där vi när vi kommer till våra konferenser inte frågar: Hur många samlar du på en söndag? Utan vi frågar: Hur många har ni sänt?
Sändningen kan ske till arbetsplatsen och bostadsområdet, men också genom nya initiativ, församlingsplanteringar eller människor som lämnar ett tryggt sammanhang för att bygga något på en annan plats.
– Ska vi svara upp mot det som vi upplever att Gud gör kan vi inte bara fortsätta göra det vi har gjort innan. Vi måste våga göra nya saker, ta nya initiativ, plantera nya församlingar och gå in i nya områden, både geografiskt och gentemot nya målgrupper.
Det kan också innebära att en starkare församling går bredvid en mindre, skickar människor eller helt enkelt hjälper till där det behövs. Att sända kostar, konstaterar hon. Men det skapar samtidigt utrymme för andra att växa.
– Om vi ska skicka iväg vår älskade ungdomsledare för att plantera en församling någon annanstans kommer det inte att vara bekvämt. Det kommer att kosta något. Men då får vi också se någon annan kliva fram. Jag uppfattar att Guds rike fungerar så. Det behöver finnas den där pulsen och det där flödet av människor som får utrymme och chans att växa vidare, där evangeliet tar sig vidare till en ny person, en ny plats och ett nytt sammanhang.
Och när Johanna Bode blickar framåt hoppas hon att resultatet inte blir alltför välordnat.
– Jag längtar efter att det får bli lite stökigt och rörigt. Att det kan få ske på en massa olika sätt och att Gud kan kalla människor på en massa olika vis. Vi vill hitta vägar att nå människor och olika uttryck för det.
Rörigheten behöver samtidigt vila på en stabil grund, betonar hon. Det krävs strukturer, utbildning, resurser och mentorskap för att människor ska kunna tränas och nya initiativ växa på ett sunt sätt.
Men riktningen är tydlig: en kyrka som går med Gud i det han gör, hjälper människor att växa – och sedan vågar släppa taget om dem.
– Att träna människor och sända människor. Det är något jag längtar efter.
Denna text är skapad med hjälp av AI utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Johanna Bode. AI har fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Johanna Bode tycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
