När Vänsterpartiet meddelade att det skulle stödja moderaten Andreas Norlén som talman förändrades läget inför regeringsbildningen. Dagen därpå meddelade Magdalena Andersson att hon inte längre såg någon möjlighet att bilda regering just nu.
Jakob Olofsgård blev överraskad av båda beskeden.
– Det var ingen som väntade sig att Vänsterpartiet skulle gå ut och säga att de tänker rösta på en moderat talman, och därför var det inte heller väntat att Magdalena skulle lämna ifrån sig uppdraget.
Samtidigt ser han Anderssons besked som en följd av något större än själva talmansvalet och därför logisk utifrån händelseutvecklingen. Relationen mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet har länge varit spänd, säger han. Striden om talmannen blev ännu ett uttryck för den.
Jakob Olofsgård är pastor inom Equmeniakyrkan och har varit både riksdagsledamot och partisekreterare för Liberalerna. Nu följer han regeringsbildningen utifrån, men med erfarenhet av hur partier arbetar när de offentliga beskeden ska omsättas i praktiken.
– När medierna tystnar, då börjar man förhandla på riktigt. Man har inte börjat förhandla på allvar än, utan nu kör man ett mediespel.
Vad som faktiskt sägs i de innersta rummen kommer väljarna aldrig fullt ut att få veta, menar han, där möts människor som både ska driva sina partiers krav och hitta en väg framåt.
– Makten är väldigt tuff. Makten är väldigt viktig, men makten är också väldigt, väldigt farlig.
Tror att de röda linjerna kommer att flyttas
Jakob Olofsgård tror fortfarande att Magdalena Andersson till slut kommer att lyckas bilda regering, men han tillägger i nästa andetag att alla som försökt förutsäga förloppet hittills har haft fel.
För att hon ska lyckas måste partierna börja kompromissa om sådant de hittills beskrivit som avgörande, framför allt gäller det Centerpartiets motstånd mot Vänsterpartiet i en regering och Vänsterpartiets krav på att få sitta med i en sådan.
– Politiken är kompromissandets ädla konst. Det måste den vara, alla som sitter i förhandlingsrummet måste förstå att de kommer att få ge upp något.
Han påminner om att även högersidan har flyttat gränser som tidigare framstod som fasta. Röda linjer kan vara olika starka, konstaterar han, och bedömer att Centerpartiets gräns mot Sverigedemokraterna är starkare än dess gräns mot Vänsterpartiet.
Det betyder inte att han tror på en regering där Centerpartiet och Vänsterpartiet sitter tillsammans. Deras ideologiska skillnader är för stora, anser han. En möjlig utväg är i stället att Vänsterpartiet står utanför regeringen men får inflytande över den politik som förhandlas fram, skolans vinster ser han som en fråga där partiet kan vilja visa sina väljare ett tydligt resultat.
– Det handlar om mer än att sitta i en regering, det handlar om att få igenom sin politik.
Han bedömer att Centerpartiet just nu har det starkaste förhandlingsläget, men tror inte att partiet kommer att sitta i regeringen. Han vill däremot inte låsa fast sig vid en gissning på exakt vilka partier som till slut kan komma att ingå.
”Vi är ett mittenland”
Den pågående krisen visar enligt Olofsgård ett större problem med svensk politik: partierna har bundit sig så hårt vid två block att ytterkantspartierna får ett oproportionerligt stort inflytande över både förhandlingarna och debatten.
Före valet kretsade mycket av uppmärksamheten kring Sverigedemokraternas krav, säger han. Nu är det Vänsterpartiets krav som står i centrum.
– Politiken mår inte bra av en blockpolitik där ytterkantspartierna på båda sidor totalt styr medierapporteringen.
Själv hade han hoppats att valresultatet skulle öppna för samtal över blockgränsen. Han nämner en regering där Socialdemokraterna och Miljöpartiet samarbetar med partier i den politiska mitten som ett alternativ han gärna hade sett prövas.
Här tycker han att Kristdemokraternas Ebba Busch stack ut inför valet. Hon höll fast vid sitt regeringsalternativ, men stängde enligt Olofsgård inte helt dörren till Magdalena Andersson.
– Det var egentligen bara Ebba som höll dörren öppen mot mitten. Hon satt stilla i båten, och det får man ge henne.
Han beskriver det som ett tecken på ledarskap: att kunna stå för sin politiska riktning och samtidigt lämna utrymme för en annan lösning om läget kräver det. Liberalerna har enligt honom gjort motsatsen och knutit sig allt hårdare till högerblocket.
– Liberalerna har låst sig så hårt vid en ytterkant, nu har det blivit ett högerliberalt parti och är inte längre ett renodlat mittenliberalt parti.
Hans slutsats är att Sverige behöver en politik som bättre speglar hur jämnt väljarna fördelar sig mellan de politiska sidorna.
– Vi är ett mittenland. Det är då vi mår bäst, när vi har en balanserad politik där man kompromissar mellan olikheter.
Han tror att fler partier kan bli försiktigare med att stänga dörrar inför nästa val. På kommunal nivå är samarbeten över traditionella blockgränser redan vanligare. Där måste politiker från olika partier kunna fatta konkreta beslut tillsammans, även när de tycker olika i nationella ideologiska frågor.
– Vilka kan jag tänka mig att bygga en simhall tillsammans med? säger han som exempel på hur den kommunala politiken kan fungera.
Kräver ledarskap av Andersson
Samtidigt vill Jakob Olofsgård inte beskriva de kommande veckorna som ett spel utan konsekvenser. Sverige behöver en regering som kan styra, och det är Magdalena Andersson som nu måste visa om hon kan hålla ihop de partier som vill se henne som statsminister, menar han.
Han lyfter fram att Andersson efter sitt besked även betonade att partierna är överens i stora frågor som rör Sveriges säkerhet. Det var en viktig signal i ett osäkert omvärldsläge, tycker han.
Men ledarskap krävs även av Centerpartiet och Vänsterpartiet. Just nu tycker han inte att något av dem visar tillräckligt stor vilja att kompromissa, men tror ändå att de kommer att behöva göra det. Ett extraval är inget något parti som just har avslutat en valrörelse önskar sig, säger den tidigare partisekreteraren.
– Man är väldigt trött. Även om det gått bra är man väldigt trött.
Om Magdalena Andersson lyckas väntar sig Olofsgård en regering med begränsat utrymme för stora reformer. Han tror på större tyngd åt klimat-, välfärds- och socialpolitik, men varnar också för att tvära politiska kast kan göra skada.
Som exempel nämner han studieförbunden och biståndet. Efter nedskärningar vill han gärna se en långsiktig återuppbyggnad, snarare än att en ny regering snabbt försöker återställa allt på en gång.
– Man behöver bygga upp det sakta men säkert, för att det ska bli långsiktigt.
En hälsning till dem som är kvar
Mot slutet av samtalet återkommer Jakob Olofsgård till människorna bakom partiernas positioner. Han understryker att han nu bara företräder sig själv vilket ger honom en frihet att säga vad han tänker, men hans respekt för dem som fortsätter det politiska arbetet har inte minskat.
– De som är i politiken nu gör ett otroligt viktigt jobb. Jag beundrar dem som är kvar, jag kommer alltid att ha respekt för dem som väljer att kämpa i politiken och inte minst de troende förebilder som finns i de olika partierna som nu får hålla fanan högt. De är viktiga.
