När Mikael Hallenius – förkunnare, författare och lärare – skulle förbereda sig för samtalet om framtidens kyrka blev han misstänksam mot sina egna svar. Tänk om han bara skulle ta allt han själv tycker om, flytta det några år framåt och kalla det framtiden?
I stället började han tänka på Sven, hans fru Agnetas morfar. På 1980-talet kom lovsångsdansen till Svens församling i Örebro. Några av hans vänner reste sig och gick i protest. Sven tyckte inte heller om det han såg, men han stannade kvar. Han hade bett över saken och uppfattade att den var rätt. Därför blundade han och välsignade dem som dansade.
– För mig är Sven en bild av någon som med ödmjukhet möter framtiden när den kommer emot honom. Det skaver, men han är kvar.
Mikael Hallenius har varit pastor i 30 år och arbetar numera bland annat som lärare vid Akademi för ledarskap och teologi. Han undervisar blivande pastorer, är mentor för flera som redan är i tjänst och reser runt för att predika. Allt det ger honom erfarenheter att dra slutsatser av. Det ger honom också käpphästar att se upp med.
– Det är de som ofta blir ett problem, därför att man inte kan släppa taget om dem. Jag har försökt lova mig själv att inte bli sådan.
Viss om tron, oviss om framtiden
Det Hallenius önskar för kyrkan är en förmåga att leva med både visshet och ovisshet. Han talar om vissheten i att vara Guds barn och om ovissheten inför vad vi själva och kyrkan ännu ska bli.
Det är, betonar han, ingen uppmaning att tona ned bekännelsen till Jesus. Tvärtom vill han se församlingar som upphöjer Kristus och samtidigt ger plats åt människor som brottas med sin tro. Johannes döparen kunde fråga om Jesus verkligen var den som skulle komma, trots att han hade satsat sitt liv på honom.
– De båda rörelserna behöver få finnas samtidigt. Vi kan bekänna Kristus och ändå säga att det finns saker vi inte vet.
Hallenius ser en risk med tvärsäkerheten, särskilt när framtiden känns hotfull. Den kan göra människor mindre lyhörda både för varandra och för sådant nytt som växer fram i kyrkan.
Men det finns också en annan svårighet. I en kultur där människan ständigt förväntas upptäcka och förverkliga sig själv blir jaget, menar han, ett tungt projekt att bära. Där tror han att kyrkans lokala gemenskap kan ge något viktigt: en plats att höra till och vanor som hjälper tron att få fäste i vardagen.
För egen del nämner han gudstjänsten, bibelläsningen, bönen och en liten grupp att dela livet med. Andra kommer att hitta andra former, säger han. Frågan är vad som hjälper människor att fortsätta leva i tro tillsammans.
– Det globala, att kyrkan är global, ska rymmas i det lokala, i min gemenskap där jag faktiskt lever vecka för vecka.
En barnmorska och en begravningsentreprenör
Till unga pastorer brukar Hallenius säga att de behöver kunna vara både barnmorskor och begravningsentreprenörer. Den första hjälper nytt liv att födas, den andra ser till att det som har tagit slut får ett värdigt avslut.
Han tar församlingars sommarhem som exempel. Det kan ha byggts och burits av människor under årtionden, men nu orkar eller vill ingen yngre generation ta över. För några är det ett praktiskt problem som måste lösas, för andra handlar det om en plats fylld av arbete, bön och minnen.
– En anledning till att människor håller fast vid saker och inte klarar att släppa dem är att de inte ser att det finns värdiga avslut.
Mikael Hallenius har mött församlingar som tagit sig vidare genom att samlas en sista gång, minnas det som varit och tacka för det. Att hjälpa människor att säga farväl är också en pastoral uppgift, menar han. Den behövs inte bara när 80-åringar lämnar över till yngre; också en 50-åring kan sörja att det församlingsliv hon byggt upp förändras.
Samtidigt ser han nytt liv växa. Han nämner församlingars arbete med second hand och andra sociala initiativ, bland annat Neighbourhoods arbete med unga. Där ser han exempel på människor som hittar former som svarar mot behov i deras egen tid.
Det betyder inte att varje sommarhem ska stängas eller att en ny modell kan ersätta alla gamla. Hallenius påminner om hur lätt det är att döma ut något som ”ute”, strax innan det visar sig bära frukt igen.
– Vi kan så och vattna. Men det är bara Gud som ger växten.
Det är därför han hellre talar om sådd, växt och frukt än om verksamhetens förväntade resultat. En ledare kan arbeta troget utan att styra vad som växer fram.
Tröst är också profetiskt
Mikael Hallenius säger att kyrkan genom historien gett människor rum att sörja och att den förmågan snarast kommer att bli ännu viktigare framöver.
Han tänker på katastrofer, som skolskjutningen i Örebro, då kyrkor öppnade sina rum för människor som behövde samlas. Men han tänker också på vardagligare förluster: en tro som förändrats, ett liv som inte blev som man hoppades eller en församling som måste lämna något bakom sig.
– Om du inte ger rum för sorg eller sätter ord på den blir det ofta vrede.
Efter pandemin mötte han pastorer som ville samla kraft och öka takten igen. Hans råd var att börja med att fråga människor hur de mådde. Det kan kännas ineffektivt, medger han, men sorg behöver tid och flera samtal.
Hallenius hänvisar till Paulus ord om att den som profeterar ger tröst. Han vill att kyrkan ska våga se den uppgiften som central.
– Att trösta är också profetiskt. Vi behöver kunna vara en plats som ger rum för det riktigt svåra.
”Det blir ingen statskupp i himlen”
Är han då inte orolig för kyrkan, med tanke på allt det svåra? Hallenius säger att han har ägnat mycket av sina 30 år som pastor åt konflikter och själavård. Han vet att människor kan fara illa och att församlingar behöver ta ansvar för det.
Men han tror inte att ansvaret för hela kyrkans framtid ligger på hans axlar. För honom är kyrkan Kristi kropp, och Jesus kommer att ta hand om den. Det befriar honom inte från ansvar, säger han, utan riktar hans uppmärksamhet mot det han faktiskt kan göra.
– Min uppgift är att försöka vara lärjunge, ta konflikterna i min närmiljö på allvar och vara trogen i den gemenskap där jag står.
När samtalet går mot sitt slut återvänder han till Sven. Hallenius räknar med att det kommer nya sätt att vara kyrka som han själv inte begriper eller tycker om. Han hoppas att han då kan göra som Sven: stanna kvar, lyssna och välsigna det goda som växer, även när det skaver.
– Jesus sitter på tronen. Det blir ingen statskupp i himlen.
Denna text utgår ifrån ett avsnitt av Sändarens podd ”På jakt efter framtidens kyrka” och är skapad med stor hjälp av AI. Vill du veta mer om hur Mikael Hallenius resonerar, höra hans tonfall med mera? Lyssna till podden, du hittar den här på Sändarens hemsida och på Spotify, Apple podcaster och andra ställen där poddar finns.
