Jag tycker inte att det är så lätt att möta nya människor. Alltså, missförstå mig inte: Jag minglar, jag umgås, men jag trivs bäst med dem jag redan känner och som jag delar intressen, världsbild och inriktning med. Där vet jag hur jag ska bete mig, där känner jag mig trygg.
Med mina egna.
Ännu svårare kan det vara att träffa människor som inte bara är nya bekantskaper utan dessutom är från andra kulturella bakgrunder. Hur ska man hälsa på varandra: Tar vi i hand som i västvärlden, kramas vi som vänner? Att kramas upplevs dock som intimt i många kulturer, där kanske man kindpussar istället. Men vem pussar man då? Och på en del ställen kindpussar man bara vänner av samma kön medan man i andra kulturer pussar både manliga och kvinnliga vänner. Och hur många pussar ska det vara? I en kultur jag levt i ska man ge tre kindpussar, i en annan kultur jag befunnit mig i är normen två – och det gäller att hålla räkningen så att inte en puss landar mitt på munnen!
Eller är det kanske varken handslag, kram eller kindpuss som gäller utan bugning för varandra? I så fall behöver vi kanske veta vem som är äldst, eftersom den yngre ska buga djupare än den äldre i en del kulturer. Men i så fall behöver man kanske fråga om åldern – vilket är oförskämt i andra kulturer!
I vår mångkulturella värld där vi möter människor med olika bakgrunder exempelvis på jobbet, bussen eller i affären är det viktigare än någonsin att kunna förstå varandra. Det är själva förutsättningen för att kunna bry sig om andra. Jesus ger oss som hans lärjungar ett bud som lyder: »Du skall älska din nästa som dig själv.« (Matt 22:40).
Vår ”nästa” är nuförtiden inte bara någon från Säffle eller Piteå utan kan lika gärna vara från Mogadishu eller Amman, och för att kunna älska någon behöver man försöka att förstå personen. Vad har denna person för rädslor, intressen och drömmar? Vilka förväntningar från sin familj och samhälle lever personen med?
Det är viktigt komma ihåg att man inte nödvändigtvis måste hålla med en annan människa för att älska den. Man kan förstå någons perspektiv även om man inte håller med. Jesus själv är det yttersta och bästa exemplet på detta. Jesus klev in i vår mänsklighet utan att bekräfta vår synd men för att identifiera sig med oss. Vill vi göra samma sak? Vill vi kliva in i våra medmänniskors värld för att dela deras liv och visa dem att vi bryr oss om dem? I så fall behöver vi också visa att vi vill förstå dem.
Vad är en kultur?
Antropologer som studerar människans kulturer definierar ordet ”kultur” på många olika sätt. En del liknar en kultur vid en strömmande flod med en synlig och en osynlig nivå, där det som händer i djupet påverkar vad vi ser på ytan. En annan metafor är en lök, där det finns lager på lager under skalet. Men den bild jag tycker är till mest hjälp är den av ett spel eller en dans.
När vi ser människor leva i den kultur de vuxit upp i kan det nästan verka ofattbart hur de vet alla sociala koder. Kroppsspråk, ordspråk, idiomatiska uttryck och nästan osynliga små gester är alla en del av spelet. Vart ska man titta? Hur ska man hålla händerna? Vilka signaler sänder mitt ansiktsuttryck? Vi lär oss vår egen kulturs spelregler när vi växer upp, utan kursbok eller spelinstruktioner, istället är hela livet vår skola.
Men det är mycket svårt att lära sig en annan kulturs spelregler när man inte vuxit upp i den. Det är som att spela schack utan att någon förklarat reglerna. Varför går löparen diagonalt? Varför flyttas bonden rakt fram men slår en annan pjäs diagonalt? Hur går en rockad till?
Tyvärr är våra kulturers spelregler än mycket mer komplicerade än ett schackspel. När vi försöker lära oss att leva i en ny kultur beter vi oss ofta som blinda elefanter i en glasbutik.
Eftersom dessa beteenden är outtalade är de också svåra att förklara för andra. Det innebär att det inte alltid är den som är uppvuxen i en kultur som är bäst på att förklara hur livet fungerar för en nyanländ. Det är nämligen svårt att förstå sin egen kultur innan man har lämnat den och mött en annan kultur.
Att komma djupare
Ett sätt att förstå en kultur bättre är att fundera över olika frågor. Vi kan likna detta vid att vi skalar löken, tittar under flodens yta eller läser reglerna för ett spel.
- Den första nivån är att titta på vilka symboler som är viktiga i en viss kultur. Vad spenderar folk sina pengar på, vad ger status?
- Nästa nivå innebär att fundera på människors uppträdande. Vad är acceptabelt och vad är inte det, hur klär sig folk och hur relaterar de till det motsatta könet?
- Ytterligare en nivå handlar om värderingar. Vad är viktigt och oviktigt? Hur använder folk sin fritid, vilken roll och betydelse har familjen?
- Den djupaste nivån handlar om övertygelser och världsbild. Vad är sant? Vad har människan för värde, vad är livets mening, hur definieras sanning? Och vem eller vad är ”Gud” i den aktuella kulturen?
De djupare nivåerna påverkar de ytligare. Ofta när vi kommer i kontakt med människor från andra kulturer ser vi främst yttre faktorer som symboler och uppträdande, vilket gör att vi lätt missförstår ett visst beteende när vi istället borde fundera på vilka övertygelser som ligger till grund för det.
För några år sedan satt jag på ett café i Mellanöstern tillsammans med två vänner, båda universitetsutbildade män i trettioårsåldern som jobbade på stadens stora sjukhus i ansvarsfulla positioner. Vi pratade om livet i Europa och en av vännerna sa längtansfullt: »Jag har tänkt på att flytta till Tyskland och jobba där ett tag. Men pappa tillät inte det.«
En vuxen, utbildad man som inte kunde flytta eftersom att hans pappa förbjöd honom göra det!
Den andre mannen var troende kristen och berättade om den stora förändring som ägde rum i hans familj när han var barn. Hans pappa kom då hem och berättade att han lämnat majoritetens muslimska tro och blivit kristen. ”Så blev vi kristna”, berättade min vän. Men vänta nu, stopp och belägg! Blev familjen kristen för att pappan blev det? Måste inte alla hitta sin egen väg och fatta sina egna beslut?
I den allmänna kultur som råder i Sverige har vi generellt svårt att förstå dessa män. I vår kultur, präglad av en individualism där vi ser varje person som självbestämmande med självförverkligande som högsta mål i livet, så verkar dessa tankar skrämmande och kanske till och med moraliskt felaktiga. ”Vilket fängelse!” tänker vi, och vill förklara för dem att de måste kunna göra sina egna val. De kan inte leva sina pappors liv utan måste vara fria från familjens kvävande bojor!
Det vi då inte ser är de djupt underliggande värderingar av kollektiv identitet som finns i andra kulturer. Alla hänger ihop i en större berättelse. Vi i vår kultur tänker ofta att en individs identitet kommer från en inre kärna man ska upptäcka. Livets mening anses vara att förverkliga sig själv. Men i en kollektiv kultur kommer identiteten från gemenskapen. Om man bryter med sin familj tappar man sin identitet, om man går sin egen väg vet man inte längre vem man är. En konsekvens av denna kollektiva identitet är att man har stor respekt för de äldre och deras åsikter. De representerar det stora sammanhang som ger individen förankring.
Varma och kalla klimat
En fyrkantig men ändå hjälpsam generalisering är att beskriva olika kulturer som kallklimat-kulturer eller varmklimat-kulturer. Man kan nämligen märka att det yttre meteorologiska klimatet inte sällan överensstämmer med hur människor interagerar med varandra. I områden där det vädermässigt är kallt kan klimatet mellan människor vara lite ”kyligare” jämfört med i varmare länder.
I varmklimat-kulturer är samhället baserat på relationer och känslor. Att man behöver ha personliga kontakter eller familjeband för att få jobb ses inte som omoraliskt eller nepotism utan som både smart och nödvändigt. Varför anställa en främling man inte känner oavsett formella kvalifikationer, när man kan anställa släktingen som man med sina egna ögon sett växa upp?
Kommunikation ska i en sådan kultur skapa en ”må bra”-atmosfär och måste få ta tid. Att behärska småprat är nödvändigt innan man inleder affärssamtal. Det är även olämpligt att ställa alltför direkta frågor eller komma med personlig kritik.
Relationer är alltid viktigare än effektivitet och tid. I en del av de så kallade vamklimat-kulturerna anses alltid den person man har framför sig som viktigare än den person man inte kan se. Detta kan innebära att man kommer för sent till ett möte med en vän om man stöter på en moster på gatan!
I så kallade kallklimatkulturer, som i västvärlden, är det däremot viktigt att vara saklig i mötet med människor. I affärsmöten är tanken att man ska fokusera på uppgiften, inte relationen. Det är viktigt att kommunikation ska förmedla korrekt information och att samhället ska grundas på logik samt rättvisa strukturer. Att fokusera på effektivitet och tid är att respektera den andre personen. ”Dösnack” och ”småprat” är slöseri med tid.
Dessa värderingar gör att människor från västvärlden ofta uppfattas som kalla eller otrevliga av människor från varmklimat-kulturer: Hur ska vi kunna förhandla om stora affärsuppgörelser om vi inte ens kan dricka te tillsammans och prata om våra familjer?
Att lära sig av den andre
När vi närmar oss våra medmänniskor från andra kulturer med en nyfiken attityd lär vi oss mycket själva. Det är kanske inte ens vi som är bäst på att förstå Bibeln! Nya testamentet utspelar sig i en tydlig varmklimat-kultur, vilket är en annorlunda miljö jämfört med det sekulariserade Sverige. Därför kan vi ha svårt att förstå en del känslor och perspektiv i texterna.
En klassisk bibelberättelse som ”den förlorade sonen” (Lukasevangeliet 15) är lättare att förstå för en människa som lever i en kollektiv kultur där tradition, heder och familj värdesätts. Tänk att pappan bryter mot alla kulturella koder för att springa fram till och omfamna sonen när han är på väg hem igen, så gör inte en äldre man i Mellanöstern! Detta kulturella djup gör det till en spännande erfarenhet att läsa Bibeln tillsammans med folk från Bibelns länder.
Det är också en uppmuntrande upplevelse för människor i Mellanöstern att inse att Bibeln inte är en västerländsk produkt utan ”deras” bok. En god vän som blivit kristen från en muslimsk bakgrund berättade för mig hur fascinerad han blivit när han upptäckte att Jesus inte kom från Europa, vilket han hade trott hela sitt liv. ”Han kommer ju härifrån!” utbrast han med glödande ögon.
Det är inte alltid lätt att lära känna nya människor, och våra kulturella olikheter kan bidra till utmaningen. Men om vi vill göra den lilla ansträngningen att försöka förstå vår medmänniska och hennes värld kan vi både följa Jesus uppmaning att älska henne och själva få växa och mogna som människor. Det enda vi behöver göra är ta det där klivet över grannens tröskel.
