Jag vill skriva några rader om något som rört sig i hjärtat och hjärnan den senaste tiden och skulle kunna formuleras som en fråga: ”Vem står för miraklet?”
Under det senaste året har jag i mitt möte med andra människor, främst i lokala församlingar, stött på vad som skulle kunna benämnas som bristande självförtroende. Kanske skulle man också kunna kalla det för låsning eller kramp. Ibland så klär man det i ord: ”Jag är inte bra på att dela med mig av min kristna tro” säger någon; ”mina arbetskamrater vet inte att jag är kristen” formulerar en annan; ”vem ska ta över efter oss” funderar en tredje; ”mina barn är inte med i kyrkan, hur jag skall nå dem” formulerar en fjärde.
Ovanpå detta anar jag ett lager av skuld och skam utifrån tanken att den lokala församlingen kanske inte längre finns kvar framöver om nya människor inte blir en del av den. Från olika håll presenteras metoder och visioner kring hur kyrkan kan förnya och föryngra sig för att vända trenden och nå fler människor. Även om dessa idéer ofta är både välmenande och kloka finns risken att de i stället förstärker känslan av kramp. Sägas ska också att jag själv ganska ofta känner av den där krampen.
Krampen har förstås flera orsaker. Men om jag ska försöka spåra något av den i min egen bakgrund, så finns den bland annat i orden ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar”. Orden är Jesus egna, citerade av evangelisten Matteus och har varit centrala för kristendomen. Men det var först under 1600–1700 talet när kyrkan började systematisera sin mission som orden blev kända som ”Missionsbefallningen”. Idag vet jag att det finns fler texter som talar om kyrkans uppdrag, texter som också kan förstås som missionsord. Men just ordet ”befallning” gör något med mig, det skaver och skapar en låsning. Lägger man dessutom till betoningen på att gå ut och nå ut, så förstärks lätt den känslan.
Jesus nådde in till människor
Jag har själv varit med och formulerat titlar som ”Gå därför ut” och ”Dela tron vidare”. Det finns visserligen inget fel eller osant i dem, men för att hitta något att ta spjärn emot så behöver jag gång på gång återvända till berättelserna om Jesus och hans möten med människor. Framförallt den om Emmausvandrarna. Jesus visste allt om vad som rörde sig i dem, deras tvivel och oro. Ändå frågade han dem vad de gick och samtalade med varandra om.
En god vän sa nyligen till mig ”Vad skulle hända om vi kunde tänka att vi ska nå in till varandra, i stället för att nå ut?” När jag hörde det kände jag hur mina axlar sjönk, hur krampen släppte. Är det inte precis det Jesus gör; når in till människor? Genom sin blick, sitt lyssnande, sina frågor men kanske främst genom sin äkta och uppriktiga kärlek. Jesus såg aldrig människor som objekt eller en projektionsyta för sina egna behov eller ambitioner, utan som deltagare. Han bjöd in dem till att vara aktiva i samtalet och satte deras tankar och hjärtan i rörelse. Här skulle jag vilja stanna upp, och här önskar jag att vi kan hjälpas åt att stanna. I samtalet, i mötet med varandra. För vem står egentligen för miraklet?
Ordet mirakel kommer från latinets miraculum, som betyder ”något att förundras över”. Den beskrivningen tycker jag om. I berättelser, böcker och filmer är mirakel ofta kopplat till övernaturliga krafter, mytiska och magiska fenomen som inte går att förklara med vårt intellekt eller våra mänskliga tankekonstruktioner.
När vi läser Nya Testamentet ser vi att ordet ’mirakel’ egentligen inte används. Visst skulle man kunna säga att det är övernaturliga kraftfenomen som sker när Jesus går fram, och även bland hans lärjungar. Men syftet med själva undret, miraklet eller manifestationen av kraften handlar inte om händelsen i sig. Här kan vi få hjälp av Johannes evangelium, där han konsekvent använder ordet ’tecken’ (semion) istället för exempelvis ’dynamis’ (kraftgärningar), som de andra evangelisterna ofta gör. Tecknen fungerar som vägvisare som pekar på något bortom det vi ser med våra fysiska ögon. Jesus visar i allt han är och gör på Guds verklighet – men också på sig själv, genom vilket allt är skapat och hålls samman. Tecknet är ett medel för att leda människor till tro på honom. Det är inte själva kraftgärningen som är poängen, utan vad den leder till.
När jag läser Bibeln, ser på mina egna och andra människors erfarenheter så verkar dessutom det största miraklet av alla vara det osynliga som sker inuti en människa. När Jesus genom helig Ande möter på djupet och väcker en förvandling som vi inte fullt ut kan förklara med vårt intellekt.
För vissa kanske det här låter som en total självklarhet, men jag skriver detta till dig som behöver bli påmind om att det inte är du eller någon annan människa som står för miraklet. Vi kan inte åstadkomma förvandlingen inuti en människa, det kan bara Jesus.
Så återigen. Vad skulle hända om vi kunde tänka att vi ska nå in till varandra, i stället för att nå ut?
Enbart Jesus kan
Visserligen har jag en längtan efter att människor ska få erfara den kärlek, nåd, förlåtelse och frihet som jag fått uppleva i mitt liv, vem Jesus är och vad han gjort. Men det är alltid Jesus som står för miraklet. Alltid! Min uppgift är egentligen ganska enkel, att vara på plats och att vara närvarande. Och på ett sätt är jag ju alltid det, mitt i livet, mitt bland människor. Om jag inte misstolkat det helt så står det egentligen ”när ni går ut” i missionsbefallningen. Det är i så fall alltså inte en direkt uppmaning som Jesus ger utan mer ett konstaterande: När ni är bland människor, där ni befinner er i vardagen, precis just där får ni vara delaktiga i det som är Guds mission att dra allt och alla till sig. Och det gäller oavsett om vi likt Marta, Maria och Lasarus stannar kvar i vår hemby eller om vi som Paulus rör oss över hela världen.
Men, tänker du kanske, det finns ju en fortsättning av texten i Missionsbefallningen också – det om att vi ska göra “alla folk till lärjungar”? Ja, jag är medveten om det, och där har vi ännu några ord som lätt kan skapa lite kramp hos mig. När jag har delat det här bland vänner som delar min kristna tro och i församlingssammanhang visar det sig ofta att jag inte är ensam. Flera känner igen sig.
För egen del tror jag att min känsla hänger ihop med de bilder av lärjungaskap jag bär med mig från förr. Detta i kombination med en undervisning där frälsning främst förklarades som en personlig händelse eller ett skeende i en människas liv som samtidigt förväntades leda till vissa moraliska och etiska förändringar. Om det vore så för mig, så följer ju också lätt tanken att de människor jag i min tur skulle ’göra till lärjungar’ också borde leva upp till samma saker. Jag fick helt enkelt inte ihop det, vilket också innebar att jag för en lång period höll kyrkan på distans.
Så, återigen behöver jag hitta andra berättelser i evangelierna att formas av. För mig har det varit en vila att återgå till bibeltexten om när Jesus kallar sina lärjungar för vänner, där släpper krampen på nytt. Jesus är primärt min vän, jag har fått uppleva kärleken från honom, en kärlek som inte ryms i ord. En kärlek som har slagit rot i mitt eget hjärta, som vill gemenskap med mig.
Kyrkans gemensamma uppdrag
Jag inser också hur mycket jag är präglad av föreställningen om att det är mig det hänger på, som ska nå in och nå ut till människor. I stället för att det är kyrkan som helhet som är kallad och sänd, där jag bara är en del. Driven av en kärlek som bara Anden kan ge, lämnar den oss som en världsvid kyrka och som lokala församlingar utan något val i frågan. En kärlek som uttrycks på många olika sätt: I de små, vardagliga mötena, men också som en kraftfull motkraft mot orättvisor, osunda maktstrukturer, lögner och mörker. En kärlek vars uppdrag är att vara uppmärksam, ge mat till den hungrige, klä den nakne och arbeta för fred. Och här blir kanske orden ’gå ut’ som allra mest kraftfulla och passande.
Så, vem står för miraklet? Vem verkar med en kraft så stark att stjärnor föds och planeter tar sin form? Vilken kraft ryms i svarta hål som kröker tid och rum, talar genom drömmar, naturfenomen och tecken som vi inte kan förklara med vårt förnuft? Jo, samma kraft som gick i sandaler på vår jord, som rörde med sina händer vid Simons sjuka svärmor, den lame mannen, kvinnan med blödningar. Han som gått alla steg en människa ska gå, som på riktigt är den ende som har makt över döden. Endast han står för miraklet, det som händer inuti en människa när Anden tar sin plats och förvandling sker.
Jesus, endast han.
Han som skapade världen och våra liv i kärlek, som en första orsak och en grund för allt annat, för vad vore tron och hoppet utan kärleken? Det är något att förundras över men också att vila i och arbeta för.
