Jag vet inte hur det är med dig, men jag går normalt ganska långt för att undvika att tänka på Gaza.
Bilderna från den söndersmulade landremsan får det att vända sig i magen. Om jag tittar bort och tänker på något annat kan jag låtsas att det inte rör mig.
Journalisten Cecilia Uddén delade häromdagen ett viralt videoklipp där en sexårig pojke, Ali Faraj Faj Faraj , kastats från en byggnad till en annan av tryckvågen från ett israeliskt flyganfall.
Det rinner blod från hans panna, ansiktet är förvridet i gråt och smärta, och handen som han höjer i ett vädjande efter hjälp är svart av sot. Senare berättade Sveriges Radios Godmorgon världen att Alis far och fyra systrar, mellan två och fjorton år, dödades i anfallet.
Jag dolde skamset videon när den passerade i mitt flöde, skyllde på annat att göra, men ville inte heller se.
Förutom att bilderna är gastkramande, kommer det för nära. Ni som upplevt en sandstorm vet hur dammet letar sig in överallt, i håret, under kläderna, hur nyinköpta grönsaker ruttnar i värmen. Som en sandstorm lägger sig tankarnas korn över sinnet, det går inte att bara skaka bort.
Mina barns farmors mor Qamar flydde från Ramle söder om Jaffa 1948. Hon och hennes man hamnade i Jordanien, hennes syster blev kvar i Jaffa, och således israelisk medborgare, medan tre syskon blev kvar i Gaza där familjen hade affärsverksamhet.
Olika falla ödets lotter.
Qamars syskonbarn och barnbarn i Gaza har blodsband till min man och våra tre barn. Här är vi i Sverige, jag hör mina barn skratta när de hoppar på studsmattan utanför vårt radhus. Barnens fyrmänningar är där.
Missförstå mig inte, lidandet i Gaza är på intet vis vårt. Vi kan välja att scrolla förbi klippen, har inte kontakt med den grenen av släkten, mer än genom äldre släktingars berättelser. Men när vi orkar tänka på det lägger det sig oundvikligen som dammet, under kläderna, nära hjärtat.
Vi har en flicka som precis fyllt sex år. Hon är en solstråle för det mesta. Det var den jämnåriga Hind Rajab också, i alla fall sett till de bilder av henne som går att hitta.
På en har hon en rosa t-shirt och en krans av blommor i tyg och plast, på en annan solglasögon uppskjutna i pannan. På en av bilderna står hon uppklädd, det är förskolans avslutningsfest. Hon har huvudet på sned och med handen stöttar hon sin stora fyrkantiga svarta examenshatt, som ska likna en sån som amerikanska studenter har.
Den 29 januari 2024 klättrade Hind in i baksätet på en svart Kia tillsammans med sin faster och farbror och deras fyra barn i Gaza City. De israeliska bombningarna mot staden var intensiva. Egentligen hade bilen bara plats för precis fem, om de satt trångt där bak, men vad gör en smal liten flickkropp för skillnad när livet står på spel?
Familjen var på flykt söderut.
Det var Hinds femtonåriga kusin Layan Hamadeh som ringde Palestinska Röda Halvmånen. Operatören, som satt i Ramallah på Västbanken, hann bara svara ”hallå, hallå”.
”De skjuter på oss!”, sa Layan. Sedan hörs en skottsalva, ett skrik, och Layan dör. Hennes far, mor och syskon hade redan skjutits till döds.
Här vill jag stanna upp, bara en sekund, och ge en eloge till Palestinska Röda Halvmånen, PRCS. Utan den integritet, det mod och den överlåtelsen till principer som humanitet och neutralitet som finns hos anställda och volontärer, hade ambulanserna inte rullat i Gaza, ingen utväxling mellan israeliska gisslan och palestinska fångar kunnat ske. Tänk på det enorma i det, nästa gång en fångutväxling sker.
Men åter till den svarta bilen, för än finns det liv däri. Kvar, ihopkrupen mellan sina släktingars döda kroppar, och så liten att hon nästan inte syns, sitter Hind, solstråleflickan. Med en ogreppbar sinnesnärvaro ringer hon tillbaka till Röda Halvmånen på sin äldre kusins telefon.
Den här gången svarar en kvinnlig operatör.
”Kom och hämta mig, kommer ni och hämtar mig? Jag är så rädd, snälla kom!”
PRCS offentliggjorde senare inspelningarna från flickornas samtal med larmoperatörerna. Hind Rajabs röst är outhärdligt klar, som kristallglas som krossas mot sten.
Operatören håller liv i samtalet i tre timmar.
”Min lilla älskling, habibti”, säger operatören, så samma sätt som vi tilltalar vår sexåring.
”Vi kommer.”
Sedan blir det tyst. En ambulans med två medarbetare skickades för att hämta henne, efter att PRCS fått klartecken från israeliska militären. Sedan miste PRCS kontakt även med ambulanspersonalen.
Hinds återstående familj begav sig ut för att leta tolv dagar senare, när området var möjligt att beträda.
I den demolerade bilen fanns Hinds kropp, sönderskjuten. Bara några meter ifrån bilen stod PRCS ambulans, med ambulanspersonalens döda kroppar i, träffad av en projektil.
Jag gråter när jag skriver det här, när jag lyssnar till Layans och Hinds röster. Går det att inte göra det? Det är som att en skärva av mänskligheten brister i de här ljudinspelningarna.
Elvaåriga Renad Attallah från Gaza har i skrivandes stund 1,2 miljoner följare på Instagram. Hon delar videos där hon lagar mat på en provisorisk spis, ofta med konserver och varor från hjälppaket. Hon har en avundsvärd lättsamhet, den gåtfulla livskraft som hör till barndomen.
När hon vill koka kola och smör inte finns säger hon lätt ”vi testar olja”, och konstaterar senare, som om det var ett underfundigt skämt, att det tyvärr inte fungerade. En tioåring har fått ett lager ovanpå sexåringens solstråleglädje; det händer att Renad kommenterar sorgen över att inte haft tillgång till skola på över ett år, hur svårt det är att köpa dricksvatten. Men hon är full av sprudlande liv.
Renads Instagramkonto, som hennes äldre syster hjälper henne att sköta, blev viralt efter att de postat en video där Renad packar upp ett hjälppaket och till sin överväldigande glädje upptäcker att det innehåller socker.
”När jag blir stor vill jag ha en liten restaurang för mina rätter. Jag vill servera all min mat där” säger hon i en intervju med al Jazeera, en av flera internationella nyhetskanaler som under de senaste månaderna velat intervjua flickan.
Deir el Balah där hon bor med sin mor och sina systrar, har varit ett av huvudmålen för Israels bombningar.
Varje gång en ny video syns i mitt flöde andas jag lite lättare – Renad Attallah lever.
Det bor omkring en miljon barn under 15 års ålder i Gaza.
Under de senaste 18 månadernas krig har mer än 15 000 barn dödats, likt Hind, hennes fyra kusiner och Alis systrar.
Men i det söndersmulade landskapet finns det kvar omkring 500 000 flickor, små Renad, små solstrålar med kransar av plastblommor och framtidsdrömmar.
Vi måste orka vända blicken till flickorna i Gaza. Om inte till de döda, så till de som fortfarande lever.
Not: Uppgifterna kring demografi i Gaza kommer från the World Factbook. Uppgiften om antalet dödade barn kommer från Unicef, uppdaterat 31 mars 2025. Berättelsen om Ali Faj Faraj och hans systrar har delats bland annat av Sveriges radio 27 april. Citatet från Renad Attallah kommer från al Jazeera, 26 september 2024. Telefoninspelningen som föregick Hind Rajabs död har delats av Palestinska Röda Halvmånen, finns att lyssna på, och har citerats i en stor mängd internationella medier. Skribenten arbetade själv för Svenska Röda Korset, i samarbete med PRCS, vid tidpunkten för Hind Rajabs död.
