”Nationalism agerade som ett substitut för religion genom att ge individer en plats i en evig gemenskap. Inte som kristna inom kristendomen, utan som fransmän i Frankrike, eller tyskar i Tyskland. Det etablerades sånger och flaggor, hjältar och hjältinnor, samt heliga stunder och platser för att säkra tillgivenhet till denna nya tro.”
Så skriver historikern John Hirst i sin bok om Europas historia. Och han är inte ensam om att göra en koppling mellan nationalism och religion – de allra flesta historiker är överens om att nationalismens framväxt på 1800-talet hängde samman med kristendomens tillbakagång och att användandet av religiös symbolik var en nyckel till dess framgång.
Nationalism är en verklighet
Se bara på USA, där skolbarn varje morgon svär tro och huldhet till den amerikanska flaggan, där man mytiskt kallar de rebeller som grundade landet för ”The Founding Fathers” och där Konstitutionen betraktas som ofelbar skrift som inte kan ändras. Eller se på Frankrike, där firandet av Republiken och dess revolution i århundraden har sammankopplats med laïcité, en sekulär ideologi som tar avstånd från kristendomen samtidigt som dess språk och ritualer i olika grad appliceras på nationen.
Nationalismens religiösa form leder dock inte automatiskt till att kristna tar avstånd från den – många gånger leder det tvärtom till att de tvärtom omfamnar den än mer entusiastiskt! I Ryssland har företrädare för den rysk-ortodoxa kyrkan beskrivit invasionen av Ukraina som ett ”heligt krig” samt krävt att bön för Rysslands seger ska vara obligatoriskt i alla landets kyrkor – samtidigt som Ukraina också är ett ortodoxt land! Till skillnad från Sovjettidens ateistiska nationalism har Putin velat använda ortodox kristen tro som ett redskap för att främja myten om det ryska Moderlandet – på andra ortodoxas bekostnad.
Sverige saknade länge både nationaldag och nationalsång, men efter att den lutherska statskyrkan tappade sin status som sammanhållande kitt i och med frikyrkorörelsens framväxt och avskaffandet av förbudet mot bön och bibelläsning i hemmen började 6 juni firas i nationalistisk anda på Skansen 1893. Datumet valdes dels utifrån dagen då en regeringsform vi inte längre använder antogs av kung Karl XIII samt dagen då Gustav Vasa valdes till kung över Sverige, som på den tiden inte omfattade Skåne, Blekinge, Gotland, Jämtland eller Härjedalen men däremot stora delar av Finland.
Att skåningar och jämtar idag förväntas högtidlighålla dagen en kung som inte regerade över dem valdes medan finländare inte förväntas göra detsamma är en av nationalismens många ironier. En annan är att sången som med tiden ansågs utgöra Sveriges nationalsång, Du gamla, du fria, skrevs av Richard Dybeck som uttryck för skandinavism – idén att hela Norden bör förenas i ett gemensamt rike i motsats till nationalismens ouppnåeliga mål om ett land för varje folkgrupp (vilket det finns över 20 000 av i världen). Att sången inte nämner Sverige minskade dock inte dess popularitet, då den i likhet med många andra länders nationalsånger påminde om en religiös lovsång där Norden personifieras och hyllas som ”vänaste” av alla länder, vars ”ära” återigen ska flyga över jorden.
Nationaldag vs Pingst
Firandet av nationaldagen fortsatte dock länge att vara ljumt i Sverige men har ökat i rask takt efter att 6 juni gjordes till helgdag 2005. Symboliskt nog togs denna helgdag från pingsten, vilket råkar vara min egen favorithögtid. Medan nationaldagen högtidlighåller myten om Svea Rikes födelse firar vi på pingsten kyrkans födelse. Medan nationaldagen fokuserar på det som anses vara svenskt fokuserar pingsten på ett språkmirakel vars syfte är att föra ut budskapet om Jesus till alla folk. Medan nationaldagen hyllar landet och staten hyllar pingsten Jesus och den Helige Anden.
Men går det inte att fira nationaldagen utan att vara nationalist? Absolut, precis som det går att fira jul eller påsk utan att vara kristen. Att helt frikoppla nationaldagen från den nationalism som tog initiativ till den är bevisligen mycket svårt. Vi befinner oss dessutom i en märklig tid när många kristna firar nationens påstådda födelse långt mycket mer än kyrkans faktiska födelse, där Sverige hyllas med sång och ballonger medan pingsten ofta passerar tyst förbi annat än med lite extra fokus på Anden under söndagsgudstjänsten. Pingstens internationalistiska budskap undanskyms av fokuset på en av världens 193 länder.
Medan nationalismen lyfter fram det egna landet som något särskilt har Nya Testamentet ett helt annat budskap. För Jesus stod Guds rike i centrum, inte någon världslig nation, och Guds rike är inte av denna världen (Joh 18:36). Paulus skrev att vårt hemland är himlen (Fil 3:20). De tidiga kristna anklagades för att vara förrädare för att de sa att Jesus, inte kejsaren, är kung (17:7). Medan romerska medborgare och undersåtar förväntades hylla kejsaren kallade kristna Rom för Babylon och beskrev sig själva som gäster och främlingar på jorden (Heb 11:13). Kyrkofadern Tertullianus (160-220 e. Kr.) skrev något århundrade senare: ”Kristna kallas för statens fiender för att vi inte firar kejsarens högtider.”
Men bara för att de tidiga kristna inte firade några dagar som hyllade stater och nationer var de inte sämre än oss på att känna uppskattning och tacksamhet för platsen de bodde på och människorna i deras närhet. ”Sök din stads bästa dit jag har fört er i fångenskap och be för den till Herren”, uppmanade redan profeten Jeremia (29:7). Det är ett budskap vi alla behöver ta till oss. Men precis som man kan känna tacksamhet för sitt grannskap utan att delta i rituella firanden av kvarteret med hyllningssånger till bostadsrättsföreningen så kräver tacksamhet för en stad eller ett land inte att man hyllar det. Och när sådana hyllningar sker på bekostnad av att fira kyrkans globala och internationalistiska pingstbudskap, då är vi ute på hal is.
