Alla miljöer som önskar ta sin tro på allvar riskerar att bli hycklare och fariséer. Det är inte i första hand flumputtarna som löper den risken, utan snarare Sändarens läsare och skribenter: vi som hävdar att Bibeln ska läsas och lydas, att Gud kan gripa in och förändra vilken situation som helst, att ondskan är ett faktum, att himlen finns på riktigt, att tron måste få påverka vårt vardagsliv … Allt detta skriver en farisé på Jesu tid under på. Han är ingen antik variant av Hells Angels eller filmskurkarna i Hollywood, utan ganska lik oss.
Hyckleriet verkar vara Jesu största problem med fariséerna, och jag tänker att det beror på att man i grunden inte kan bli räddad eller hjälpt av Jesus om man inte blir ärlig och sann med vem man är. I första delen om fariséerna borrade jag något i hyckleriet. Nu vill jag lyfta några andra områden Jesus kritiserar fariséerna för.
Fariseismen lever vidare
Vid flera tillfällen berättar Jesus liknelser för att beskriva fariséernas och de skriftlärdas problem. En av dem återfinns i Lukasevangeliet kapitel 18 och inleds: »Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse:« Sedan beskriver Jesus två män som går upp till templet för att be, den ene en farisé — alltså en noggrann religiös människa med stort fokus på moralisk och religiös renhet — den andre en tullindrivare. En judisk skatteindrivare som arbetade åt ockupationsmakten Rom var extremt illa sedd av sina landsmän. Tänk dig en norrman som under andra världskriget arbetar för tyskarna, mot sina egna. Det finns massor att anklaga tullindrivaren för, och han vet att han är avskydd. Förutom att jobba för fienden skor han sig rejält på sina landsmän och stoppar en del i egen ficka.
Farisén ställde sig och bad för sig själv: »Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper«.1
Högmodet kan inte uttryckas tydligare: Jag är inte som andra människor. Det värsta för en stolt människa är att vara som vem som helst. Om jag inte kan bli bäst på fromhet kan jag kanske bli bäst på något annat. Bara jag inte ingår i en flock, bara jag inte är som andra. Den postmoderna människan sliter ständigt med detta: Vi vill inget hellre än att tillhöra, men det är svårt när den motsatta känslan av att vara speciell och unik — inte som andra människor — också regerar oss. Det är tydligt i berättelsen vad högmodet åstadkommer: Det får oss att lita på oss själva snarare än på Gud, och det får oss att distansera oss, förlora respekten för andra och börja förakta dem.
Förutom att detta är två personer på varsin ände av den sociala skalan är männens böner också helt motsatta. Hur ber farisén egentligen? Först ser det ut som om han innerligt tackar Gud, men det är något konstigt med bönen. Den är förvriden. Det är inget fel i att tacka Gud för att man inte är bland de farisén räknar upp, men han gör egentligen inte det. Ordet JAG är det centrala i bönen. Farisén presenterar sig som Guds största tillgång, som någon Gud inte skulle klara sig utan. Farisén tackar egentligen Gud för något han själv åstadkommit, och detta är hans stora tacksägelseämne.
Han fastar mer än vad som krävs, han ger tionde på precis allt, förmodligen till och med på kryddor. Här ger han, förutom tionde på vad han tagit emot, också tionde på det han köpt. Gud behöver inte göra någonting för honom, han har redan gjort allt, och är full av sig själv. En bibelkommentator skriver: »Kanske Gud skulle ansöka om att bli hans assistent!«
Den frikyrkliga portalgestalten Emil Gustafson skrev på 1890-talet: »Den som har mycket att säga om sig själv har ännu inte sett Gud.« Man kan undra vad den gode Emil skulle säga om vår självbespeglande tid.
Farisén ber förvisso, men det är som att bönens rum är stängt. Bara han själv får plats där inne. Ironin som då uppstår är att han därigenom absolut inte får syn på sig själv. Också i bönen håller han upp idealbilden av vem han borde vara, och hindras därför från ett möte, både med Gud och med sig själv.
Tullindrivaren är fariséns motsats. Farisén står längst fram och talar obehindrat med Gud, medan tullindrivaren står längst bak och slår sig för bröstet – ett tecken på sorg och förkrosselse. Han inser att han närmar sig en helig Gud, stor och annorlunda än han själv. Han kommer överväldigad av blygsel, håller sig på avstånd och vågar inte lyfta blicken. Han vet att han är en syndare, medan farisén är övertygad om sin egen förträfflighet. Kontrasten kunde inte varit större.
Tullindrivaren ber om hjälp och nåd, eftersom han önskar komma till rätta med sin situation. Han verkar inse att enda sättet att få tillträde till Gud är genom att kapitulera. Guds ja ges människan som en gåva. Lyssna till en bön från Gamla Testamentet:
»Min Gud, vänd ditt öra hit och hör, öppna dina ögon och se förödelsen som drabbat oss och den stad över vilken ditt namn har utropats. Vi litar inte till vår egen rättfärdighet när vi kommer inför dig med våra böner, utan till din stora barmhärtighet. Herre, hör! Herre, förlåt! Herre, lyssna och grip in! För din egen skull, min Gud, dröj inte …«2
Jesu poäng är naturligtvis att inget är som det först verkar. Den fromme farisén står långt från Gud, medan den syndige, misslyckade och föraktade tullindrivaren längst bak i templet har Guds öra.
När fromheten blir kall
Frågan är då: Hur blir man som farisén? Det är fullt möjligt att han börjat bra en gång i tiden. Men vad är det för krafter som sakta förvandlar en bedjande, from människa från mjukhet till hårdhet, från ett liv genomlyst av Guds kärlek till en tillvaro marinerad i dömande och uppblåsthet?
Kanske det har med spänningen att göra. Å ena sidan finns alltid en hög väg att gå som troende. Att ta sin tro på allvar, att formas till en lärjunge, att vara noga med livet och vad som är rätt och vad som är gott. Det är inte i sig problemet. Vi ska absolut inte förstå den här texten som att det är dåligt att vara noga med tron, Bibeln och med hur man följer Jesus. Men i ivern att göra rätt, och i de höga idealens kölvatten bor alltid risken att bli full av sig själv. Att bli mer fascinerad och upptagen av reglerna och idealen än av Gud. Att söka det fullkomliga livet snarare än att söka Den Fullkomlige Guden. Detta har inget med bibelsyn att göra. Vi kan inte placera farisén på skalan liberal-konservativ. Jag har sannerligen mött hyckleriet, dömandet och högmodet i alla tänkbara sammanhang. Och framför allt har jag mött det i mig själv.
Tänk dig ett äktenskap som gått i stå. Allt finns på plats: Trädgården är fin, det står en dyr och alltid nytvättad bil på infarten. Huset är topprenoverat och man visar gärna upp sina välartade barn och sina vältränade kroppar. Här äts goda måltider, man har häftiga semestrar både på sommaren och på vintern, men här saknas närhet och passion. Ingenting glöder längre. Här finns ingen värme och inget som lever. Det är rätlinjigt, perfekt och dött på samma gång. Människorna som befolkar den här familjen smakar på något kärlekslöst, något blodfattigt.
När Jesus kritiserar fariséerna är det som att de inte hör: »Vi har ju trimmat gräsmattan intill perfektion. Vem är du att kritisera oss, du har ju inte ens ett hem.« Han försöker få dem att förstå att den kalla lydnaden och den krympande barmhärtigheten fått allt som en gång levde att vissna.
Det är inte Gud som stänger för farisén, utan farisén som stänger för Gud. Det är inte i Guds hjärta något förändrats, utan i bedjaren längst fram i templet. Han har slutat lyssna till Gud, och han har slutat lyssna till sig själv. Dessutom har han stängt igen för tullindrivaren i samma rum. Tänk om tullindrivaren har något farisén skulle behöva? Det är han inte mottaglig för, han är ju redan färdig.
När nåden ersätts av stenar
Farisén ser aldrig på tullindrivaren och tänker: »Det kunde lika gärna varit jag.« Han har obefintlig kontakt med den verkligheten i sitt liv, och han har aldrig på allvar sett sig i spegeln och förstått att han är ett sorts både-och: Han är en bedjare, flitig gudstjänstbesökare, bibeltroende som ber för sjuka och står för sin tro samtidigt som han är bärare av ett mörker som riskerar att driva honom bort från Gud. Jag är personligen ett korkat beslut från total livskatastrof. Om jag ska vara ärlig med dig blir jag ibland skräckslagen av hur nära det beslutet ibland funnits i mitt inre. Om jag inte har kontakt med insikten att jag är en syndare i behov av nåd och hjälp löper jag akut risk att bli en farisé.
Den fromhet som krymper hjärtat är inte frisk. Om min andlighet blåser på föraktet för andra människor är det något som inte stämmer. Exklusiviteten är ett bra kännemärke på en tro som dragit sig bort från Jesus, och den utgör ett akut hot mot ett sunt inre liv.
Texternas text när vi talar om dömandet är naturligtvis Johannesevangeliets åttonde kapitel, där de skriftlärda och fariséerna kommer till Jesus med en kvinna som begått äktenskapsbrott och tagits på bar gärning (var mannen är får vi inte reda på, men det är en händelse i raden av tröttsamma upprepningar genom historien när det gäller kvinnor, sex och dömande).
Det finns något slags triumferande attityd från fariséerna, och det är uppenbart att de inte bryr sig om kvinnan. Hon är reducerad till ett diskussionsunderlag, temat för en debattartikel. Hon används för ett syfte. Jesus ska sättas på prov, och allt handlar om hur han ska ta sig ur knipan. De fattar att han inte vill att kvinnan ska dö, men hur ska han kunna säga det utan att runda Israels lag?
Han sätter sig på huk och skriver i sanden. Många har undrat över vad han skriver, om det kan vara så att han listar fariséernas och de skriftlärdas synder. Förmodligen inte. Antingen är det så att det faktum att han skriver i sanden är ett budskap i sig. Profeten skriver:
»Herren är Israels hopp. Alla som överger dig kommer på skam. De som avfaller från mig ska bli skrivna på marken. De har övergett Herren, källan med det levande vattnet.«3
Eller också är det helt enkelt så att han gör något för att ta fokus från den utsatta kvinnan. Förut tittade alla på henne, nu tittar de på Jesu finger i sanden.
De envisas med sin fråga, står det. När religionen endast uppehåller sig vid vad som är rätt, men aldrig vid vad som är gott, då blir det hänsynslöst och enkelspårigt. Den rätlinjiga tron som inte orkar med mänsklig svaghet eller synd kommer att hamna i sorteringsbranschen: Vem får vara med, och vem får det inte?
Den som är utan synd, säger Jesus, är välkommen att kasta första stenen. Det är genialt. Då troppar till och med de tuffa ledarna av, och det står att de äldsta lämnar först. Det finns kanske ändå något hoppfullt i detta, att de med åldern inne vunnit viss självinsikt. Samtidigt tycker jag mig ibland också ha sett motsatt rörelse. Rädslan, hyckleriet och kylan kan också tillta med åren, där man blir alltmer oförmögen att se människan bakom principerna.
Det avgörande i berättelsen är ju att det står en i cirkeln som är utan synd. Det är unikt. Så är det ju aldrig i våra församlingsmöten. Men han som står där kastar verkligen inga stenar på kvinnan. »Inte heller jag dömer dig.« Man kan riktigt se hur nådens verkligheter sveper med den namnlösa kvinnan. Berättelsen slutar med att han uppmanar kvinnan att gå och inte synda mer. Många brukar blixtsnabbt söka sig just till avslutningen: »Glöm inte att han sa att hon inte skulle synda.« Väldigt många svenskar kan den här berättelsen, och inser att den stora poängen är att Jesus lägger ribban skyhögt. Alla syndfria är välkomna att anmäla sig. Sedan avstår han rätten att själv kasta ens det minsta grus. Det är den godheten som hjälper henne att bryta med det i hennes liv som är destruktivt. Jag tycker mig höra Jesus säga: »Du behöver inte ha det så här. Välkommen till nådens ordning och ett nytt sätt att leva.«
Farisén utanför festen
Jesus väljer sitt festsällskap med omsorg, men för fariséerna och de skriftlärda ser det ut som att han inte har någon som helst urskillning. »Den mannen umgås med syndare, och äter med dem«, flämtar de.4 Det är då Jesus berättar tre liknelser, om fåret, myntet och sonen. De handlar om glädjen när något som försvunnit blir återfunnet. Kulmen i Jesu berättelser är de två sönerna. Henri Nouwen skriver att det fanns två förlorade söner i liknelsen: En var förlorad på grund av sin heta längtan, den andre på grund av sin kalla lydnad.5
Jesus berättar att den hemmavarande sonen är ute på fälten när brodern kommer tillbaka. Det är en noggrann och trogen arbetare med uppdraget i fokus. Han är den som går sist från kyrkan varje kväll, och som ger det där lilla extra. Men något har stelnat, och när brodern äntligen kommer hem klarar inte den hemmavarande sonen att glädjas. Han blir jättearg: »Här har jag slavat under dig i alla dessa år, och aldrig fått ens en killing att festa på med mina vänner!« Han förstår inte hur rik han är, och han har fullständigt distanserat sig från faderns hjärta. Det som glädjer husets far gör sonen vred. Glädjen är sedan länge försvunnen, och plikten, lydnaden, principerna och millimeterrättvisan regerar. Då finns det ingen plats för ett rejält kalas. Han går inte ens in. Bredsidan till fariséerna och de skriftlärda är inte särskilt subtil: De är den arge sonen som tappat kontakt med Faderns längtan och blödande hjärta, som upprörs över att Jesus festar med fel folk.
Från farisé till lärjunge
Man kan lätt tro att det är noggrannheten, att göra allvar av tron, som är fariséernas problem. Men som i all överandlighet är det inte så mycket det man släppt in som det man stängt ute som är problemet. Deras iver behöver dock frälsas och riktas rätt. Botemedlet mot fariseismen är inte laglöshet eller distans, utan lärjungaskap. Att börja följa Jesus och kodas av hans liv och undervisning är räddningen från fariséernas gift.
En av de stora berättelserna i Nya testamentet handlar om hur farisén Saul blir en lärjunge. Han rör sig bort från självtillräckligheten, bort från den missriktade ivern att skydda Gud från syndarna, och han anträder en betydligt osäkrare väg i Jesu efterföljd. Där får han syn på sig själv (och kallar sig själv mot slutet av livet för den störste av alla syndare)6, och där får han viga sitt liv åt att krångla med den lokala församlingen med alla dess brister och ofullkomlighet.
Han har nu lämnat dömandet, exklusiviteten, föraktet och brutaliteten bakom sig. De gamla identitetsmarkörerna har han slängt på sophögen. Mötet med Jesus på Damaskusvägen kodade om allt — synen på Gud, på sig själv och på hur världen ser ut. Gud behöver inte hans städvagn, utan har bruk för honom på helt andra sätt. Fokus ligger nu på att sträcka sig efter Jesus från Nasaret och locka andra att göra detsamma. Den färdige fariséns självsäkerhet är borta när han utbrister: »Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp.«7
Det är dit lärjungaskapet leder: inte till mer perfektion, utan till ett djupare grepp om
nåden — och en öppenhet för att tullindrivaren längst bak kanske har något vi
behöver.
