”Här skulle man kunna ha ett eget sommarhus”, säger min man. Vi passerar åkrar, ängar och små sjöar i det sörmländska landskapet, på väg söderut från Stockholm.
Vi har hyrt ett hus en vecka på Österlen, och det är första gången vi reser så långt söderut i landet med familjen. Resan är så lång att vi ska stanna en natt i Småland på väg ner.
Barnen, alla tre i baksätet, leker en lek som går ut på att peta på varandra när de ser blåa bilar. De skrattar, men jag anar att det bara handlar om sekunder innan en av dem kommer att bryta ihop när leken går överstyr.
En sjö passerar.
”Ja, det vore fint. Där vid hästhagarna”, svarar jag.
Samtalsämnet återkommer varje sommar.
Skulle vi i så fall ha el och draget vatten, eller egen brunn och kamin? Någonstans måste vi kunna bada, kanske inte precis vid huset men en vacker promenadväg, eller kanske en kort cykeltur bort. Helst i havet, men en sjö skulle funka.
Jag vill ha ett ställe nära brukad mark, gärna betande djur. Han vill ha aktiviteter som vi kan ta barnen till, så att de inte blir uttråkade när de blir lite äldre.
Nu gråter fyraåringen, jag måste skälla på nioåringen som petat på honom för hårt i magen, och jag sticker åt den yngsta en godis som får honom lugn, men som samtidigt får de andra två att tjuta av avundsjuka tills de också får varsin.
Avskilt måste det vara, huset, det är vi överens om. Inte ens en susning av passerande bilar eller nyfikna grannar.
Vi kollar priser, var för sig, scrollande i sängen innan vi ska sova i Airbnb-huset vi hyrt utanför Ljungby över natten. Funderar över orter ingen av oss har någon relation till, där vi inte känner någon, tänker på annat vi också vill göra med våra pengar.
Jag växte upp med sommarhus.
Ett självklart sådant, på en ö i Åbolands skärgård, där en släkting på min fars sida flera generationer tillbaka köpt en bit mark, och där stora delar av öns uddar och strandtomter under sommartid befolkades av släktingar, både nära och så avlägsna att vi barn varje år behövde reda ut vem som var barn till vem.
Min familjs bit var marken, den oändliga, med bergsslänten, sandstranden, vassen, stenstranden där det kunde finnas huggorm, bryggan där det sades en gång för längesen ha flutit iland ett lik, ekan, motorbåten, skogen med blåbärsrisen, bastun och lekstugan.
Det var här, bara några öar bort, som Finlands första baptistförsamling grundades 1856, och när vi var här citerade min mamma, precis som farbror Melker, ur Psaltaren;
Tar jag morgonrodnadens vingar, gör jag mig en boning ytterst i havet.
Mina systrar och jag tillbringade somrarna i det klipp-gråa huset, eller snarare utanför huset, från skolslut till skolstart. Med föräldrar som är lärare är sommarloven som bekant oändliga.
Vi sprang i för stora gummistövlar, lade ut nät, klättrade, åkte motorbåt till biblioteket, drack O’boy på klipporna, spelade spel, diskade för hand – det var en plåga – och deltog i pingstförsamlingens sommarläger i bönehuset där tiden stått still i decennier. Allt det ingick i livet på ön.
Vi kom hem bruna och talade som mumintroll, och behövde acklimatisera oss till livet i Stockholmsförorten igen, där saker som utedass och att på läger stå uppsträckta kring en hissad flagga och sjunga finländska nationalsången ackompanjerat på gitarr av en äldre dam i pingstknut kändes ljusår bort.
Sedan skildes mina föräldrar, när jag var tolv, vi bodde efter det helt hos min mamma, och barndomens sommarhus blev med tiden avlägset.
Lägren på ön ersattes i mitt liv de kommande åren av Karisma Centers konferenser, där inga yttre attribut var lika, men där undervisningen inte heller gick stick i stäv med någonting de ganska strikta men kärleksfulla finlandssvenska pingstdamerna lärt ut.
I många år kände jag mig halv. Det kan inte finnas en sommaroas på jorden likt huset på ön, så tänkte i alla fall mitt barndomsjag.
Är det inte alltid så med sommarhus?
Inte kan det finnas en klokare anfader än vår, som köpte upp mark i självaste paradiset?
”Det är bra att hyra också”, säger min man till mig innan vi somnar. ”Då får vi se olika delar av landet och är inte fast på samma sätt.”
Medan jag sjunker in i drömmen viskar en liten flicka inne i mitt huvud, bergfast övertygad om det mesta i tillvaron:
Sommarhus kan ändå inte bara köpas så där, de måste finnas där, ärvas i fjärde led, ihop med privilegier, nej, välsignelser från ovan.
