”Kom! Nu ringer Milad!”, säger Aida, min svärmor, som är på besök hos oss i Sverige. I flera dagar har hon försökt nå sin jämnårige kusin i Gaza.
Nu ringer han på Messenger, hälsar varmt, pratar om internetupkopplingen som kommer och går, skojar lite. Det hörs att de har en nära relation, trots att de inte ses så ofta, senast på ett bröllop i Amman för några år sen.
I mitten av 1970-talet reste Aida med sin mor och några syskon buss från Amman till Gaza för att besöka släkten där, hennes mors systrar och bröder med familjer. Färden var odramatisk, som Aida minns det. Hon var tolv år, och hon minns inga vägspärrar eller soldater, men hon minns hur det var att komma från ökenlandet Jordanien och se det stora blå, oändliga Medelhavet.
Vid den här tiden var Gazaremsan ockuperad av Israel efter sexdagarskriget 1967, och israeliska bosättningar växte fram på den lilla landytan som i övrigt framför allt befolkades av palestinska flyktingar från 1948.
”Det var ordnat och vackert. Min moster Maroum hade en trädgård”, säger Aida.
Av de palestinska protesterna vid tiden märkte Aida och hennes kusiner ingenting. De var för upptagna med att leka. De lekte på en innergård, omgiven av gamla stans hus. Hon minns brisarna från havet, och hur de serverades fisk och krabba, för henne ovanliga delikatesser.
Barnen arrangerade ett låtsasbröllop mellan Aida och Milad, och hon minns hur generad han blev under den högtidliga ceremonin, och hur de äldre kusinerna retade honom obarmhärtigt.
Kusinernas hus låg nära den grekisk-ortodoxa kyrkan, Sankt Porfyrios.
Det var också just i Sankt Porfyrios som det ofattbara hände, femtio år senare.
Det var i mitten av oktober 2023. Moster Maroum med trädgården var sedan länge död, men hennes barn och barnbarn låg nu och sov, allihop i en och samma sal, i bottenvåningen, just i Sankt Porfyrios kyrka.
Israel hade efter Hamas terrorattack 7 oktober uppmanat Gazas kristna befolkning att utrymma sina hus och ta sin tillflykt i de två stora kyrkorna i Gaza, den katolska och den ortodoxa, som en förberedelse för de omfattande flygattackerna som skulle lämna de omkringliggande kvarteren i rasmassor, och inte spara människoliven där.
Milad berättar att han själv förstod allvaret i uppmaningen först när prästen skickade ut bilar för att hämta upp motsträviga församlingsmedlemmar. Han och hans familj har sedan dess, i två år nu, bott i ett rum i Katolska kyrkan, avgränsat med möbler och upphängda lakan. Ungefär hälften av släkten, Maroums familj, bodde i Sankt Porfyrios, bara några kvarter bort.
Kyrkorna skulle vara trygga, de kristna uppmanades att söka skydd där!
Ändå bombades Sankt Porfyrios den där natten i oktober 2023.
Milad talar om det med obruten stämma. Aida sitter med ryggen lutad mot väggen, på sängen i vår sons rum, med telefonen utsträckt framför sig. Min man och jag sitter intill henne.
”Taket rasade in över dem medan de sov. Det var så många som dog samtidigt att vi fick ha en massbegravning. Hela Maroums familj utplånades. De yngsta barnen var sex och åtta år. Vi begravde familjen fyra och fyra i samma grav.”
Milad gör en paus. Även Aida är tyst där hon sitter.
”Lidandet”, säger Milad sedan, och upprepar sedan, bara ett ord:
”Lidandet.”
Den 17 juli i år utsattes även den Katolska kyrkan för en israelisk attack.
”Ja, jag var här i kyrksalen, jag var med och drog fram de två kvinnorna som dödades, de hamnade under ett bord. Vaktmästaren dödades där han satt på sin post, på stolen vid dörren. Många fler kunde ha dött, det var bara tur att det bara var tre. Det var…vidrigt.”
Idag är Milads hem sönderbombat, precis som Israel varnade för, och allt det som familjen inte kunde ta med sig till kyrkan har plundrats.
”Jag besökte mitt hem och såg att människor flyttat in i ruinerna, två familjer hade flyttat in och rest tält där”, säger han, som ett lugnt konstaterande över sakernas obarmhärtiga tillstånd.
Livet för de kristna som bor i kyrkorna i Gaza är obarmhärtigt, men på många sätt ändå bättre än för andra Gazabor.
Kyrkorna har försett de kristna med husrum, mat och kläder. De har inte fördrivits från plats till plats, även om en del lyckats emigrera.
Sedan flera månader har införsel av nödhjälp till Gaza blockerats, men kyrkorna har innan dess haft möjlighet att skapa reserver av bränsle, mat och bröstmjölksersättning, och i Katolska kyrkan finns en dricksvattenbrunn. Det gör att de kristna där inte heller är i den mest akuta fasen av svält, som vi annars ser på starka bilder från Gaza.
De kristna som bor i kyrkorna tvingas inte till utdelningsplatserna, där människor dödats mitt under distributionen, behöver inte låta blicken söka upp mot himlen efter nedfallande stöd från luften.
I den Katolska kyrkan får de boende delvis mat från kyrkans reserver: kikärtor, bönor, kryddor. När de själv behöver handla sker det på en tömd marknad där priserna nått astronomiska nivåer.
”Idag åt vi blomkål. Tre små blomkålshuvuden inköpta för hundra dollar. Alla våra pengar tar slut.”
Milad pausar, sen lägger han till, som om han talade om en borttrollad kanin ur en hatt:
”Bah! Borta!”, med ett kort, och trots allt fortfarande varmt, skratt.
Farbror! Hur klarar ni att överleva mentalt, bortom det praktiska med mat och vatten, hur? frågar jag, genom Aida som översätter.
”Vi har en väldigt bra präst här, Fader Gabriel. Varje dag klockan fem har vi bön, och efter det sitter vi och pratar med varandra.”
Aida bekräftar att hon känner Fader Gabriel, eftersom han var en omtyckt präst i deras hemförsamling i Jordanien i många år innan han placerades i Gaza.
”Kusin! Jag ska be honom ringa upp er, efter bönen”, säger Milad.
Not: Milad heter egentligen något annat.
