Det kanske inte var tanken, men alla tre barnen vill hänga med mig in till fotoutställningen i den stora fabrikslokalen i Bästekille utanför Kivik, där Elisabeth Ohlsons bilder visas.
Barnen står intill mig vid en stor gul vägg där tidningsurklipp, bakom kulisserna-foton, brev och email som skickats till fotografen bildar ett stort kollage.
Ett telegram från TT den 21 augusti 1998 förmedlar att ”Den mycket uppmärksammade fotoutställningen Ecce Homo som visar händelser ur Jesu liv i en homosexuell miljö kommer att visas i Uppsala domkyrka.”
Jag förklarar litegrann, på barnens nivå, om hur en utställning gjorde många människor arga en gång.
”Dumt”, säger nioåringen sakligt.
Det är nog få kristna över 40 år som inte minns händelserna och de hätska debatterna kring Ecce Homo i slutet av 90-talet. När bildspelet skulle visas i Uppsala domkyrka bombhotades kyrkan, och flera attentat utfördes mot utställningen när den sedan också visades i bergrummet under Sofia kyrka i Stockholm och i Stadsmuseet i Norrköping.
Under 1998 och 1999 när Ecce Homo visades hade min egen församling, Stockholm Karisma Center, bönenätter en gång i månaden. Samlingarna inleddes vid 20-tiden, och de slutade sällan förrän framåt småtimmarna. Sven Almkvist ledde församlingen timme efter timme i andlig krigföring i Citykyrkans sal, och som radikal tonåring missade jag sällan en bönenatt.
Det gav en speciell kick när föreståndaren passerade och gav en uppmuntrande kommentar. Iron ladies, minns jag att han sa en gång när vi arbetade igenom ett ämne genom att i högljudd bön vandra fram och tillbaka i kyrkans gångar. Han gjorde samtidigt ett tecken med näven som symboliserade styrka och uthållighet.
Vi bad organiserat och strategiskt, mot och för skeenden i samhället. Det onda skulle näpsas. Det goda, det rena, välkomnas. Därför minns jag också att Elisabeth Ohlson och hennes fotografier så att säga avhandlades under bönenätterna.
Stoppa Ecce Homo omedelbart! Elisabeth Ohlsons utställning en skam för hela kristenheten, står det på en poster från 1999, uppsatt mitt i kollaget på den gula väggen.
Vi rör oss vidare och en av de första bilderna jag ser får mig oväntat att dra efter andan. Fotot Halleluja från utställningen In Hate We Trust från 2007 gestaltar någon form av kristen samling. Fotot är taget långt bakifrån gudstjänstlokalen, man ser framför allt de samlades ryggar där de sitter i stolsrader. Längst fram står en predikant, med båda händerna utsträckta mot himlen, eller är det mot församlingen, som någon form av välsignelse? Det är förstås ett arrangerat foto. En del av de församlade har händerna lyfta som i lovprisning, eller är det nazisthälsningar? Ett kvinnligt par kysser varandra i bänken, och en ung kvinna sitter på golvet längst bak, med en utslagen person i sin famn.
Minnena från bönenätterna gör att jag plötsligt tagit ett kliv ur varandet och befinner mig mitt i församlingen på bilden. Jag står där i bänken, framför den engagerade predikanten. De samlade uttrycker många olika reaktioner och ställningstaganden, men där jag står vet jag precis vad fotografiet betyder, för mig. Den känslomässiga drabbningen gör att jag knappt märker att barnen har droppat av, mot ett lekrum vid entrén.
Halleluja. In Hate We Trust.
Det är bra att barnen gett upp, eftersom de fotografier som följer knappast är lämpliga för minderåriga. Bilderna från Ecce Homo (1998), In Hate We Trust (2007) och Jerusalem (2010) är, jag måste säga det, förstås ibland på gränsen till det groteska, och samtidigt så oerhört starka där de sätter fingret på orättvisor och absurditeter.
Jag rör mig långsamt i den luftiga lokalen, förbi Nattvarden, där Jesus delar bröd med samhällets utstötta, Paradiset, en iscensättning av Edens lustgård och Fottvagningen, som jag uppfattar föreställer en israelisk soldat som tvättar en palestiniers fötter.
Vilket armod, tänker jag. Vilken fattigdom att som fundamentalist, som jag själv än gång var, inte kunna se bortom detaljer av nakenhet, läder och kroppar, när det underliggande budskapet är så skriande aktuellt.
Bjälken, den eviga bjälken.
Det var i november 2012, några veckor efter att tidsskriften Tiden publicerat Elisabeth Ohlsons provokativa fotomontage Kungamiddagen – om detta må vi berätta (som hon senare skulle komma att be om ursäkt för) som jag skickades som reporter för Dagen för att intervjua den kända fotografen i hennes studio.
Jag minns inte riktigt hur jag tänkte inför intervjun, men jag minns att jag förvånades, rentav chockades, av hur sympatisk, varm och skarp jag uppfattade henne.
Elisabeth Ohlson var, visade det sig, inte alls någon simpel provokatör, vilket förmodligen var en självklarhet för alla de som faktiskt lyssnat på henne. Bakom fotografierna hon visade mig fanns ett uppenbart konstnärskap, en kamp för yttrandefrihet och mänskliga rättigheter och ett stort religionsintresse.
Jag fascinerades av hennes resonemang och det hela mynnade ut i att jag, som reporter på Dagen, med henne, den radikala kristenhetens utsedda antagonist ”mötts för ett samtal om helighet” (Hedman, Dagen, 28 november 2012).
För mig personligen var mötet omvälvande. Det hjälpte mig en bra bit på vägen från den inskränkta människosyn jag en gång haft, den svartvita värld där även konstnärliga uttryck skulle sorteras in i rätt och fel.
Medan barnen uppenbart tröttnat på den minimala lekytan tittar jag på utställningens sista del om döden. Elisabeth Ohlson dog 30 oktober 2024.
Den sista bilden jag ser är ett självporträtt taget på dödsbädden.
”Jag kommer ta bilden så sent som möjligt, medan jag ännu klarar av att trycka på kamerans fjärrkontroll”, lyder texten intill bilden.
Jag ser på fotografiet, med mina två yngsta barn dragandes i mina händer. De vill ut – nu mamma! – i den skånska sommaren där livet pågår.
Elisabeth Ohlson ser rakt mot mig. Jag kastar en sista tacksam blick mot det svartvita fotografiet innan vi kliver ut i solen.
Not: Utställningen Elisabeth Ohlson Retrospektiv visas på Fabriken Bästekille, Kivik, till och med 2 november 2025.
