Det var 1980-tal och vi satt, uppslukade av en livlig debatt, i församlingshemmets soffa. Alla killar i ungdomsgruppen hade börjat få kallelser till mönstring, och samtalet handlade om våld, vapen och rätten att döda en annan människa. Det rådde allmän värnplikt i Sverige, och alla unga grabbar stod inför faktum: Staten krävde inställelse, och staten krävde krigsberedskap.
De samtal vi förde då var avgörande för mig personligen, inte endast på grund av ämnet, utan också för att det gav mig en djup respekt för Bibelns vägledning i svåra frågor. De flesta av oss var rörande överens om att det inte gick att döda en annan människa om man ville följa Jesus, och det fick till följd att vi, en efter en, ansökte om att få göra vapenfri tjänst. Men det var också nyttigt att upptäcka att en av våra ledare valt att bära vapen. Vi gick hårt åt honom, men fick en första insikt i att kristna bröder och systrar ibland kan komma till olika slutsatser i svåra frågor.
Den 7 mars 2024 blev Sverige medlemmar i Nato efter en obefintlig debatt i svensk politik. Alla sprang åt samma håll och alla röster ropade samma sak. Naturligtvis var det Rysslands orättfärdiga invasion av Ukraina som skyndade på processen. Den svenska neutraliteten som gällt i 210 år från 1814 till 2024, var nu över. Jag ser en rad problem med Nato-anslutningen, men min största invändning är frånvaron av dialog. Hur kan ett så avgörande beslut fattas utan tålmodiga, ödmjuka samtal om risker och fördelar?
Nato-medlemskapet tillsammans med den accelererade kapprustningen ritar nya kartor. Saab, leverantören av svenska stridsplan, anställer på fabriken i min hemstad Linköping som aldrig förr. Med jämna mellanrum intervjuas VD:n Micael Johansson i lokaltidningen Östgöta Correspondenten – i folkmun kallad Corren – och säger saker som »omvärlden visar just nu ett ökat intresse för vår produktportfölj«. Det är en omskrivning som heter duga. Kapprustning kallade vi det under kalla krigets dagar. Inte heller här hör jag en enda problematiserande tanke. Jag kan inte minnas någon enda redaktionell text i Corren som problematiserar vapentillverkningen, exporten, kapprustningen och enögdheten. Jag påstår inte att frågorna är enkla, men just nu är samtalen tämligen obefintliga.
Jag minns när några av oss präster och pastorer i närområdet för många år sedan försökte inleda ett samtal om den lokala vapenfabriken i Linköping och ifall vi som kristen kyrka behövde bearbeta frågan om stadens största arbetsgivare. En äldre, god broder utbrast: »Ska vi styra över var folk jobbar nu också!?« I hans värld var det orimligt att peta i så privata angelägenheter, och förhållandet mellan vapentillverkning och lärjungaskap var för honom helt oproblematiskt. Min gissning är att vi skulle ha mycket livliga samtal om stadens största arbetsplats varit ett casino, ett whiskydestilleri eller en bordell, men stridsplanen flyger bokstavligen under radarn. Så länge jobb skapas och tillväxten göds håller kyrkan låg profil. Det är ju bra för staden! Precis som i Nato-frågan undrar jag vart samtalen tog vägen, och om också bordellen skulle försvarats med att den skapar arbetstillfällen.
Han kommer inte med härar
Vi har precis firat första advent och läst den klassiska texten om hur Jesus rider in i Jerusalem. När han närmar sig staden från Oljeberget ropar folkmassan att han är Davids son. Det syftar på ett löfte i Andra Samuelsboken, där en ättling till David ska träda fram och Gud ”skall befästa hans kungatron för all framtid”. Det har skett förr att man försökt kröna Jesus till kung, men då har han dragit sig undan. Nu sätter han sig på ett åsneföl, och på denna ödmjukhetens symbol rider han in från öster, in genom den östra porten.
Den romerske ståthållaren Pontius Pilatus bodde vanligen i ett palats i Ceasarea, vid kusten. Men vid judarnas påskhögtid förväntades han vara på plats i Jerusalem, inte minst för att ha koll på att det inte blev några oroligheter. Hans intåg i Jerusalem var pampigt. Han satt på en stridshäst, följd av romerska soldater, även de på hästar, i en stor militärparad. Allt gick ut på att gjuta skräck i omgivningen så att ingen glömde bort vem som regerade och bestämde. (Minns att judarnas påsk firades till minne av befrielsen från ett världsimperium. För Rom blev det viktigt att påminna om att det inte var läge att sätta sig upp mot nuvarande regim.) Pontius Pilatus kom ridande på sin stridshäst från havskusten i väster, in genom en av de västra portarna.
Det är två diametralt olika regenter som anländer storstaden inför påsken. Det är dels den klassiska maktapparatens symbol på stridshästen, och dels den annorlunda kungen sittande på en åsna. (Detta resonemang lägger jag ut ytterligare i en av tre påsktexter från i våras här i Sändaren. Du hittar den här.)
Notera hur Gud räddar världen. Han gör det inte genom den västra porten. Han gör det inte genom maktdemonstrationer och härskartekniker. Det smakar inte tvång, fruktan eller hot, därför att målet och vägen alltid är djupt besläktade med varandra. Korset är målet, men korset är också vägen. Det är därför den vapenlöse Konungen sitter på ett lånat åsneföl och inte på en stridshäst. Det är också därför hela berättelsen om Jesus är dränkt i fred och försoning. Sakarias utbrister i sin lovsång i samband med sonen Johannes födelse att Guds Messias »…ska komma ner till oss från höjden, en soluppgång för dem som är i mörkret och i dödens skugga, och styra våra fötter in på fredens väg.«
En blodig 180-gradersvändning
I urkyrkan var militärt våld en otänkbarhet, men på 300-talet gör den romerske kejsaren Konstantin kristen tro till statsreligion, och då händer något. På ett par generationer går kyrkan från att i slutet av 200-talet ha varit svårt förföljd till att alliera sig med makten och förfölja oliktänkande.
Och det är då en magisk och tragisk förvandling äger rum. Den är helt osannolik, och går dessutom väldigt fort. Kyrkan lyckas med konststycket att separera Jesus från hans undervisning och idéer: Vi tillber Jesus och påstår visserligen att han är kung, men vi lyssnar inte så noga på vad han säger. I 17 sekler har vi sedan satt kors på sköldarna och på vapnen, och vi tror det gör att striden sker i Jesu namn. När exempelvis general Franco i Spanien dödar kommunister skriker soldaterna: »För Kristus, Konungen!«
På ön Tinian, en del av Marianerna i Stilla havet, hade USA under slutskedet av andra världskriget en flygbas. Där arbetade bland andra den katolske prästen fader George Zabelka. Han var kaplan för soldaterna som var stationerade på ön. Tre flygplan lyfte varje minut för att bomba fienden sönder och samman, och Zabelka beskriver i en intervju många år senare:
»Många av dessa plan flög till Japan med det uttalade syftet att döda inte ett barn eller en civil, utan för att slakta hundratals, tusentals barn och civila – och jag sade ingenting…«
Fader Zabelka berättar i samma intervju hur han försökte själavårda en pilot som var på gränsen till nervsammanbrott. Han hade flugit lågt över en stad i Japan och sett en liten pojke som tittat storögt på det fina planet. Han såg pojken rakt i ögonen och visste att om ett par sekunder kommer pojken att brännas till döds av den napalm han redan släppt från planet. Fader Zabelka igen:
»Ja, jag visste att civila blev utplånade. Ändå höll jag inte en enda predikan mot dödandet av civila inför dem som utförde dessa dåd.«
Än en gång denna tystnad, denna totala frånvaro av samtal och reflektion. Det är under perioden då fader Zabelka befinner sig på ön Tinian och förrättar mässa, hör soldaternas bikt och själavårdar soldater som två plan lyfter med de atombomber som släpps över Hiroshima och Nagasaki.
Fader Zabelka reflekterar inte så mycket över sin roll och sitt ansvar som präst och kristen förrän långt senare. Efter att i 30 år ha försvarat ”det rättfärdiga kriget” omvänder han sig och skriver 1975 ett brev till sina vänner där han berättar om sin dramatiskt förändrade världsbild:
»Jag har kommit till slutsatsen att evangeliets sanning är att Jesus var icke våldsam och förkunnade ickevåld som sin väg.«
Att göra något i Jesu namn är att göra det i Jesu anda och på hans sätt. Jag påstår inte att dessa frågor är enkla, men den kristna kyrkan behöver arbeta med och präglas av drömmen om Jesu fredsrike och hur den undervisning och det exempel han lämnat till oss ska förkroppsligas i alla våra relationer. Jesu fredsrike är världens hopp, och han är fredens och fridens furste. Om detta behöver vi påminnas gång på gång, då vi så lätt verkar glömma.
Från väster eller från öster?
Det är som att den kristna kyrkan i alla tider måste bestämma sig. Tror vi på att världen förvandlas från väster eller från öster? Är Guds rike beroende av styrka, muskler, makt och myndighet, eller kommer Guds rike alltid på ett annat sätt? Gång på gång ropar vi på militärallianser, mer vapen, tuffare ton och mer testosteron.
Det är paradoxalt hur allt är bakvänt. Pontius Pilatus, den romerske härskaren på sin stridshäst, vore fullkomligt okänd i historien om det inte vore för den märklige Konungen på åsnefölet. Det är Jesus som gör Pilatus odödlig, inte tvärtom.
Vi lever i en av de oroligaste perioderna Europa upplevt i modern tid. Pandemin avlöstes av ett europeiskt invasionskrig, något vi inte varit med om sedan Hitler satte skräck i världen. I tider av kaos, oro och brist på kontroll tar vi till alla medel för att återfå just kontrollen. Magnus Malm har någon gång skrivit: »Det finns djupast två sätt att bringa ordning i kaoset, genom våld eller genom bön.« Jag uppfattar att inbjudan handlar om att följa fredens konung på åsnan. Tålmodigt. Fredligt. Ödmjukt.
Jag hör invändningarna. Om kyrkan konsekvent valt fredens och icke-våldets väg, hur skulle då Hitler ha stoppats? Eller hur ska Putin backa från Ukraina utan militära hot och upprustning? Jag förstår protesterna, men har en motfråga: Vad skulle hänt om den tyska kyrkan följt Kungen på åsnan istället för att som ärkebiskop Ludwig Müller tala om hur de tyskkristnas kärlek hade ett »strängt, krigiskt ansikte. Den hatar allt som är mjukt och svagt, för den vet att bara på så sätt kan allt liv förbli sunt och livskraftigt, att allt som motsätter sig livet, det ruttna och olämpliga rensas bort och förintas«? Hade Hitler kunnat fullborda sin diaboliska plan utan kyrkans medgivande? Hur hade vittnesbördet om Jesu kyrka sett ut då? Jag har förresten en fråga till: Hur skulle invasionen i Ukraina utvecklats om ortodoxa kristna på båda sidor åtminstone vägrat döda andra ortodoxa kristna?
Det är som att Kungen på åsnan, han som kommer inridande från öster, ställer oss inför två djupt existentiella funderingar. Den första är: Vem ska vi sätta vårt hopp till, Jesus eller Pilatus? Vi behöver få våra ögon smorda så vi kan se tillvaron genom korsets lins. När vi önskar se en förvandlad värld kan det inte ske med Pontius Pilatus hästar och militärparader, utan Gud kommer i Kristus alltid till världen som en tjänare. Tålmodigt, långsamt och fredligt. Våldet, däremot, bor i otåligheten.
Den andra funderingen är: Vem vill vi likna? Mahatma Gandhi sade på sin tid: »Jag gillar er Kristus, men jag gillar inte er kristna. Ni kristna är så olika er Kristus.« Gandhi var djupt fascinerad av Bergspredikan, och den hjälpte honom till en hållning av ickevåld, men han såg alltför lite fascination för Jesu undervisning i kyrkan.
Kanske du i advent, det som kyrkan ibland kallar den lilla fastan, skulle uppehålla dig vid texterna om den Jesus som kommer till världen. Vad är det i berättelsen som väcker din nyfikenhet? Vad skulle hans intåg i Jerusalem och hans predikan på berget få för konsekvenser om kyrkan tog honom på allvar? Uppfattar du en inbjudan att följa efter? Och vad skulle hända om du lät ditt liv kodas av mannen på åsnan istället för mannen på hästen?
