Den romerske ståthållaren Pontius Pilatus vet hur man gör entré. Till vardags bor han i sitt palats i Caesarea vid medelhavskusten men vid judarnas påskhögtid förväntades han vara på plats i Jerusalem, inte minst för att ha koll på om det uppstod några oroligheter.
Intåget i Jerusalem var lika pampigt som varje år, Pilatus sitter på en stridshäst och följs av ridande romerska soldater i en stor militärparad. Allt går ut på att gjuta skräck i omgivningen och påminna om vem som regerar och bestämmer. Judarnas påsk firas till minne av befrielsen från ett tidigare världsimperium, och för Rom är det viktigt att påminna om att det inte är läge att sätta sig upp mot den nuvarande regimen.
Pontius Pilatus kommer ridande på sin häst från havskusten i väster, in genom en av stadens västra portar.
Samtidigt rider en annan märklig man in i staden, men från motsatt håll. När Jesus närmar sig Jerusalem från Oljeberget ropar folkmassan att han är en kung. Det har skett förr att man försökt kröna honom till det, förverkliga de messiasbilder man burit med sig genom generationer, men Jesus har varje gång dragit sig undan. Nu sätter han sig på ett åsneföl, och scenen är nästan parodisk. En kung på en åsna!
På denna fredens och ödmjukhetens symbol rider han in från öster, genom den östra porten.
Målet och vägen är alltid djupt besläktade med varandra. I Jesu fall är korset målet, men korset är också vägen. Det är därför den vapenlöse som omtalas som kung sitter på ett lånat åsneföl och inte på en stridshäst.
Det är paradoxalt hur bakvänt allt är. Vi känner inte namnet på någon annan romersk ståthållare än Pilatus. Alla de andra har spelat en marginell roll, trots att de alla haft det mäktiga och fruktade Romarriket i ryggen. Pontius Pilatus, den romerske härskaren på sin stridshäst, vore okänd i historien om det inte varit för den märklige kungen på åsnefölet. Det är Jesus som gör Pilatus odödlig, inte tvärtom.
När evangelisten Johannes berättar om intåget i Jerusalem citerar han profeten Sakarja, men väldigt kort. Han skriver om konungen som kommer, sittande på en ungåsna. Det är lite som att citera en strof ur en sång alla kan. Resten av låten spelas liksom upp i huvudet. Alla som läste Johannes berättelse hade koll på resten av citatet:
»Jag ska förinta alla stridsvagnar i Efraim, alla hästar i Jerusalem. Krigets vapen skall förintas. Han skall förkunna fred för folken, och hans välde skall nå från hav till hav. Från floden till världens ände.«1
Det är två diametralt olika intåg i staden. En kommer från väster med hästar, militärer och oändligt med resurser. Den andre kommer från öster, på en åsna, utan yttre maktförstärkare. Inga härskartekniker, maktspråk eller tvångsmedel används. Fridens furste kommer ridande på ett åsneföl, och Johannes påstår att han ska förinta stridsvagnarna och krigets vapen.
Folket sliter av bladen från palmerna och lägger dem framför Jesus och åsnan. De ropar hosianna, både en hyllning och en bön om hjälp. Det ligger i luften att Jerusalem nu ska befrias från förtrycket. Folket är febriga av förväntan och glädje: Nu kastas Caesar och hans anhang ut!
Det är även något annat som är egendomligt med predikanten på åsnan. Han luktar så gott! Det känns som om han varit på något av de allra mest exklusiva romerska badhusen, men han ser inte ut att ha råd med det.
Det står en air av nardus runt honom. Nardusparfym är oerhört exklusivt, det odlas på Himalayas bergssluttningar, och används mycket sparsamt, i droppform. Någon jämte åsnan säger sig veta vad som hänt: Maria i Betania (som går lite längre bak i ledet) har smort honom och använt hela flaskan! Hon är lätt att upptäcka i folkmängden, för hon luktar precis som Jesus. Det viskas om händelsen, som ägde rum igår. I vanlig ordning blev det diskussioner om hur klokt det var, om pengarna inte kunnat använts på ett nyttigare sätt, men Jesus tog Marias parti: »Låt henne vara! Hon har sparat sin balsam till min begravningsdag.«
Kan det verkligen vara möjligt? Ska han begravas? Har hon sparat? Hur länge har hon i så fall vetat detta?
Maria är inte så berörd av debatterna. Nu går hon i folkmassan och citerar stilla en sångstrof ur Höga Visan: »När kungen ligger på sin bädd sprider min nardus sin doft.«2
Genom åren har Jesus då och då återkommit till att prata om framtiden på ett sätt som oroat alla inblandade:
»Jag måste bege mig till Jerusalem. Där ska jag lida mycket. De äldste och översteprästerna ska plåga mig och sedan döda mig, men på tredje dagen ska jag bli uppväckt från de döda.«3
Ju närmare påsken i Jerusalem de kommer, desto mer återkommer han till den väntande konfrontationen:
»Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.«4
Jesus verkar mena att katastrofen som väntar, präglad av svek, våld, angiveri, maktmissbruk, rättsskandal och brutal avrättning inte är vad det först ser ut som. Denna världens härskare ska drivas ut, och människorna ska dras in.
Men nu har de samlats för att äta den judiska påskmåltiden, och det är tryckt stämning. Inget tyder på att ondskan håller på att drivas ut. På bordet finns fyra bägare, bröd, frukt och örter samt naturligtvis påsklammet som slaktats i templet tidigare på eftermiddagen.
Alla fyra evangelisterna berättar om måltiden, och alla ger berättelsen om Judas svek stort utrymme. Det verkar vara en avgörande vändpunkt i historien. Någon i den inre cirkeln ska förråda Jesus, berättar han. Judas, Simon Iskariots son, pekas ut av Jesus och lämnar påskfesten.
Det ord som betyder förrådd kan också översättas att överlämnas. I den klassiska nattvardstexten från 1 Korintierbrevet inleder Paulus med att säga »den natt då Herren Jesus blev förrådd«. Det verkar vara urkyrkans gemensamma berättelse att något hände just i och med Judas överlämnande. Det vore ju naturligt att Paulus refererade till den natt då Jesus åt påskmåltiden med sina lärjungar, eller den natt då han tvättade lärjungarnas fötter, men det är själva överlämnandet, förräderiet som beskrivs som det avgörande.
Det är som att historien vänder här. Jesus har tidigare sagt: »Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta«.5 Nu uttrycker Johannes kortfattat, efter att Judas lämnat måltiden med ett bröd i handen: »Det var natt.«6
All den maktlöshet vi människor kan känna inför lidande, åldrande, död, orättvisor eller andra former av smärta blir synlig här. Jesus träder in i människans ovissa väntan, i maktlösheten och bristen på kontroll. Nu verkar han inte längre. Nu är han överlämnad.
Efter måltiden går det lilla sällskapet ut till en trädgård, och i Getsemane tar Jesus med sig sina närmast förtrogna Petrus, Jakob och Johannes lite längre bort. Nu ber Sonen till Fadern, precis som så många gånger förut, men denna gången ber han inte för oss eller för världen, utan för sig själv. Han smakar på den ångest som många, många människor känt av. Mörkret drar in, inte bara i trädgården, utan också i Jesu själ. Att Gud känner ångest är en svindlande tanke. Att Gud för en stund tappar greppet om framtiden går inte att förstå. Att Gud inte blir bönhörd är obegripligt, men samtidigt djupt trösterikt. Jesus svettas blod, och han bönar, ber och kvider: »Låt mig få slippa! Ta bägaren ifrån mig.«
Människans kamp, den tysta himlen och de obesvarade bönerna får här sitt fäste: Även Jesus från Nasaret har smakat på den dånande tystnaden. Så småningom lämnar han över sin vilja i Faderns händer, men notera hur han först protesterar. Endast den vilja man har kontakt med kan överlämnas i Faderns händer. Om man lämnar allt i hans händer utan att sätta ord på vad man vill finns risken att snarare röra sig bort från honom än till honom. Henri Nouwen skriver, på tal om vikten av att protestera mot Guds beslut, i sin bok The Genessee Diary: »Om jag endast kan relatera till Gud i termer av underordnande är jag mycket längre ifrån honom än när jag kan ifrågasätta vad han har bestämt.«7
Det verkar som att kampen utkämpas här, i trädgården. Det är här det spricker för Jesus, och han ber att få slippa det han förberett sig för sedan före världens skapelse. Långt senare skriver Hebréerbrevets författare: »För att vinna den glädje som väntade honom uthärdade han korset utan att bry sig om skammen och sitter nu till höger om Guds tron.«8
Jag undrar när det hände. Ångesten är så brutal att han svettas blod. Trycket på Jesus är så massivt att blodkärlen i pannan spricker sönder. Men någon gång i den där trädgården vänder det, och han ser »den glädje som väntade honom«. I bönekampen i Getsemane, då Jesus utan självcensur uttrycker sin ångest inför Fadern, når han en punkt då trycket släpper.
I en trädgård för mycket länge sedan, i skapelsens morgon, kom Herren Gud vandrande i den svala kvällsvinden. Adam och Eva sprang då och gömde sig. Nu knäböjer Den andre Adam i trädgården utanför Jerusalem, och han gömmer sig inte. Här fattas beslutet: Han går hellre till helvetet för människan än till himlen utan människan.
Gripandet går ganska lugnt till. Det mest dramatiska är att Jesu närmaste man, Simon Petrus, drar sitt svärd och hugger av örat på översteprästens tjänare. Han heter Malkus, och ska minnas den här dagen resten av sitt liv. För flera år sedan, i inledningen av sin offentliga tjänst, höll Jesus ett långt tal. I Bergspredikan sägs något av det mest radikala man kan tänka sig: Älska dina fiender, be för dem som förföljer dig och gör gott mot dem som gör ont.
Nu sträcker Jesus ut handen, precis innan de binder honom, och rör vid Malkus blodiga öra så att det blir helt igen. Det är en sak att hålla Bergspredikan, en annan att leva den.
Väl på plats inför myndigheterna utspelar sig en smärre fars. Det är köpta vittnen, motstridiga uppgifter och en rättsskandal utan dess like. Så småningom hamnar Jesus inför Pontius Pilatus, mannen som tillsammans med sina militärer ridit in i Jerusalem från väster på sin stridshäst. Nu står de ansikte mot ansikte, dessa omaka kungar.
Pilatus är trängd. Inget av det han gör vill han egentligen göra. Han blir varnad av sin fru, som drömt om predikanten från Galiléen. Nu sitter Pontius Pilatus på sin tribun, och framför honom står den enkle mannen från Nasaret. Nu möts de till sist, och maktförhållandena kunde inte ha varit skevare. Pilatus, med Romarriket i ryggen, möter Jesus med ett stort mått av arrogans. Det visar sig att den bundne Jesus är betydligt friare än den upphöjde ståthållaren.
Jesus påstår att Pilatus inte har så mycket inflytande som han tror. I princip står Jesus där, slagen och bunden, och säger att Pilatus inte har någon makt som han inte fått av honom, av Jesus.
Jesus skickas till kung Herodes, som hoppas på en show av mirakelmannen från Galileen. Men det blir ingen. Jesus är tyst, trots alla anklagelser som riktas mot honom. Evangelisten Lukas berättar att Herodes och hans män fylls av förakt för Jesus. Det är nog ingen stoisk Hollywoodjesus som står framför Herodes, utan en pryglad, trängd fånge som väcker avsky. Teologen Patrik Hagman skriver:
»Jesus fortsätter att bli mindre. Nu beter han sig på ett sätt som väcker Herodes och soldaternas förakt. Exakt hur sägs inte. Man anar att Lukas av finkänslighet låter bli att säga. Förakt skulle knappast vara resultatet om Jesus reagerat på anklagelser och hat med stoiskt lugn. Mera troligt är att han rycker tillbaka som ett skyggt djur, kanske gråter.«9
Jesus skickas tillbaks till Pontius Pilatus palats. Det fanns en sed att släppa en fånge fri under påskhelgen, och plötsligt står folket inför ett val. Ska de släppa Jesus Barabbas, en våldsam revolutionär som ville störta Rom med vapen i hand, eller den Jesus som kallas Messias (vilket Pilatus verkar hoppas på).10 Översteprästen tvekar inte en sekund: Frige Barabbas!
Det är många kontraster i påskberättelsen. Bar Abbas betyder ordagrant faderns son. Det är som att valet står mellan två versioner av »Jesus, Faderns Son«: En som önskar förändra världen med våld och en som väljer en annan, långsammare väg.
Folket väljer Barabbas. Han går fri, och Jesus från Nasaret tar hans plats.
