I mitt samtalsrum sitter en pojke som mycket illa överensstämmer med den bild de flesta av oss målar när vi läser tidningen. Han är ofta liten och spenslig, kroppsspråket bär fortfarande spår av barnet han ansågs vara för bara några månader sedan. Tills han gjorde något som fick oss istället börja betrakta honom som brottsling.
Jag vet varför han är här. Han har skjutit – kanske mot ett annat barn, eller mot en familj med barn, eller mot någon som är förälder till ett barn. Ibland mot en vuxen som av sina egna föräldrar alltid kommer att ses som ett barn. Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag (Matt. 3:17).
Jag har massor av uppgifter kopplade till den handlingen nu, likt stora delar av samhället. En skjutning kostar oss oräkneligt lidande och 75 miljoner kronor. Det är inte svårt att förstå att alla vill få ett slut på vansinnet. För vansinnigt är det. Urskillningslöst, meningslöst, girigt.
I början på förra veckan kom beskedet att medlet framför alla blir straffet. Fängelsestraffet, mer specifikt.
Och jag undrar: straffet som överordnad idé – säger det något viktigare om oss runtomkring än om de spensliga pojkarna?
Som psykolog finns ett antal sätt att hantera honom mitt emot. Det är exempelvis möjligt att inta problemlösningsposition. Det ingår i arbetet. Vem är pojken, hans egen berättelse, socialtjänstens, familjens? Samla riskfaktorer (många), skyddsfaktorer (få), förutspå framtiden (med meterologprecision, i bästa fall) och bedöma återfallsrisken (hög). Att luta sig mot de praktikerna gör hanterandet till något med en tydlig struktur och ett mål. Men med en övertro på dessa värden riskerar jag att hemfalla åt görandet. Låt mig förklara.
Det är inte svårt att förstå att
alla vill få ett slut på vansinnet
Under min studietid hade jag glädjen (jag förstod först efteråt att det skulle bli mig en glädje) att uppleva en av de gamla relikerna till psykodynamiker på mitt annars moderna framstegs-vurmande universitet. Han hette Jan och lufsade omkring i tofflor. Vid ett tillfälle berättade han en anekdot om en student han haft i handledning som frustrerat utbrast efter att de tittat på filmupptagningen av en av hennes sessioner: ”Men jag gör ju ingenting!”. Gamle Jan fnissade som om det vore självklart roligt för oss alla. Detta kan tyckas litet, men jag återbesöker det gång på gång där mitt emot pojken.
I slutet av 2022 hade jag snart levt ett år tillsammans med mitt första barn. Jag hade tagit psykologexamen ett år innan dess med min två veckor gamla bebis i armarna. Den tidigare iver jag känt inför att börja arbeta hade spolats ut med blodet efter förlossningen och jag fann mig själv i slutet av föräldraledigheten stirrandes stint på platsbankens blåvita hemsida, helt ointresserad av allt som inte skrek mening.
Psykolog på en klass ett-institution för gängkriminella ungdomar var det enda som gjorde det. Det skrek en massa annat också, men jag tog fasta på meningen. Jag bestämde mig där och då för att inte låta meningen vara avhängig räddandet, resultaten. Görandet, om man så vill. Nej – meningen skulle fästas vid mötet. I ögonhöjd. Vi släpper ut dem härifrån och kan inte veta om de lever eller dör; maktlösheten är vår att bära men mening kan inte mätas i längden på ett människoliv. Var jag som färsk psykolog inte rustad med mycket annat så skulle jag åtminstone hålla fast vid en annan blick än stora delar av samhället hade på de här ungdomarna. Min blick kunde jag råda över.
Det skall sägas att samhällets blick är formad av helt förståeliga skäl och jag läser också domarna. Min blick prövas ständigt även den och en vanlig måndag på väg till jobbet är en resa i ödmjukhet, tålamod, medmänsklighet (här vill jag rekommendera Samuel Rubenssons bok Tankarna). Fasthållandet i pojkarnas litenhet, liksom min egen, är ett radband att fatta i varje samtal med både ungdomar och personal.
Nu har vi valt straffet: Inte för att vi tror att det är effektivt,
utan troligen för att det är skönt.
Det är som sagt inte bara jag som är satt att hantera pojken. Som samhälle tvingas vi alla förhålla oss och även där finns ett antal valmöjligheter. Nu har vi valt straffet. Inte för att vi tror att det är effektivt, vi är alla läskunniga, utan troligen för att det är skönt. Straffar vi pojken gör vi något. Pistol plus avtryckare plus fingerrörelse är lika med mord och straffet blir en utmärkt konsekvens. Straffar vi pojken slipper vi också betrakta vårt eget mörker. Straffar vi den andre behöver vi inte uppehålla oss allt för länge vid de svåra, långdragna, mångfasetterade processerna i hans varande, hur svårt ett liv tillsammans med andra är för både honom och för oss. Man kan kalla den svåra vägen för förebyggande insatser om det ingår i ens arbete att göra saker. Man kan också kalla det enträgen strävan efter gemenskap. Krångligt.
Vi ser svärtan och vi vill separera oss från den, oss från dem, och tror att vi hjälper genom korrektion. Men den frihetsberövade luktar sig till maktlystnad på mils avstånd, och lyssnar bara till den som kan konsten att hjälpa genom att stå trygg och erbjuda den öppna famnen. Straff som påföljd eller ej, institutionen är bara en tillspetsad spegel av samhället utanför. Vi och våra synsätt går alla hem efter jobbet.
Under min psykologpraktik mötte jag en annan ur den gamla skolan som kom att betyda mycket för mig. Hon sa en gång att hon ofta tänker att det är konstigt att inte fler väljer att döda varandra, eller ta varandras saker. Det är förstås sant: det finns i oss, liksom det finns i de här barnen. Men lika lite som vi vill erkänna det för oss själva, lika svårt har vi att se att godheten finns också i dem. Motsättningarna skaver i oss, de finner ingen plats att slå sig ned. Vi söker sätt att förhålla oss till svärtan och vi uppfylls av längtan att göra något. Nu blir trettonåringarna Kriminalvårdens. Desperate times call for desperate measures, som amerikanerna säger.
Motsättningarna skaver i oss
I sitt Sommar från 2022 talar Kumlaanstaltens chef Jacques Mwepu om vikten av att motverka maktmissbruk i vården av de intagna. Bestraffning får inte ske, eftersom straffet redan är utdelat. Frihetsberövandet är straffet. Men idén om straff planteras i allas våra psyken när vi fokuserar för mycket på att göra. Vi måste i en sådan här miljö ständigt vara vaksamma på att inte främst uppfostra, utan gå bredvid, tätt intill. När görandet blir upphöjt över allt annat riskerar straffet att leta sig in som verktyg också i institutionsmiljöns vardag.
Pojken mitt emot mig vet. Han anstränger sig så som alla tonåringar anstränger sig för att ta makten över sin egen identitet och han säger sig själv och andra saker för att rättfärdiga sitt brott. Men han är här dygnet runt, här finns inget sätt att fullt ut fly från sig själv. Han har sin vardag här, han skojar och skrattar som vi alla gör mellan varven oavsett vår situation, men han vet vad han har gjort. Han ser sin svärta såsom vi, med rätt förutsättningar, ser vår. Åminnelsen av svärtan är det egentliga straffet. Och vi som psykologer och samhälle kan göra allt vi orkar, men blicken förblir nog det mest potenta. Allt annat är, för att citera många av dem själva, ”mellan mig och Gud”.
