Mina tonår var fylld av två sorters musik: Den kyrkliga som enbart sjöng om tro med övertygelse och så den allmänna populärmusiken som sjöng om allt annat. Två ytterligheter att vandra emellan.
Men så hittade jag dem, det irländska bandet U2 där tre av fyra medlemmar i ungdomsåren var aktiva i en ytterst karismatisk och radikal kristen gemenskap, samtidigt som de var väldigt samhällsintresserade och politiskt medvetna. I den mixen av allt skapade de musik vilket skapade bredd och spänning, för de skrev helt enkelt om något av allt det som pågick i och kring dem.
En salig och helig mix.
Och det var inte bara det att de sjöng om en bredd av ämnen, de sjöng om en bredd inom ämnen. Det innebar att de inte enbart – likt i princip alla andra som sjöng om i sin tro i någon bemärkelse vid den här tiden – fokuserade på bekännelse och proklamation. De perspektiven fanns också där, men sällan utan smärtan, kampen, frågorna, tvivlen. Allt fick plats, på raderna jämte varandra.
Som i tidiga Gloria, där tron snarare beskrivs som kamp än trygghet, eller i Wake up dead man som sjunger ut en mycket stor frustration gentemot den Gud de upplever är alltför passiv men likväl beskrivs som världens skapare och herre. Ofiltrerat, ärligt och tilltalande.
För mig var det livsluft och hjälp att närma mig ett annat förhållningssätt kring tro än det endimensionella.
En tro som rymmer
Egentligen var det ju inget nytt påfund, alls. Det U2 gjorde var helt enkelt att gå in i den värld som Psaltaren utgör, med alla sina olika känslor fram och tillbaka. I slutförandet av deras tredje album War blev en av psalmerna – den 40:e – underlag till en helt sång, i princip rakt av. Studiotiden höll på att rinna ut men en natt hade de kvar innan nästa band skulle anlända, så sångaren Bono slog upp Psaltaren och började sjunga. Så kom det sig att albumets sista spår handlade om spänningen mellan att Gud redan gripit in och längtan efter ett än större, mer fullkomligt ingripande, ska ske.
I will sing, sing a new song. How long to sing this song? How long must we sing this song?
Glädje över det som upplevts, men även längtan efter en ny sång, en fullbordan sådan, att sjunga. Hur länge dröjer det, när kommer den?
Sången 40 är alltsedan dess den sång U2 oftast avslutat sina konserter med, vilket medför att publiken sjunger ut sin längtan efter en ny sång när de lämnar stadion. För många är det bara en sång med en bra melodi och ett sätt att få hålla i konserten, kanske i någon mening sjunga ut längtan efter nästa gång, efter nya U2-låtar. Men vi som vet, vi vet – det som åsyftas är längtan efter det himmelska, efter Gud i sin fullkomlighet och efter att själv till sist få sjunga ut en obruten lovsång.
Men där är vi inte än, denna värld är ofullkomlig och vår blick, förmåga och möjlighet likaså.
Tro utan kontroll
I och kring allt det där har U2 funnits och sjungit, och jag inser att det här finns åtskilligt att berätta. Bland människor jag aldrig träffat är de inga som betytt mer för mig än dessa irländska rockare. Min tacksamhet för hjälpen att möta världen och tron är stor.
Men jag ska inte ta plats för en större genomgång nu, historiskt får det räcka med den bakgrunden för att förklara varför jag i starten av påsken förra veckan vaknade till snabbare än på länge. Mitt morgon-scrollande på telefonen uppenbarade nämligen att U2 plötsligt, utan någon som helst förvarning eller några rykten, hade släppt en EP med sex sånger: Easter Lily.
En påsklilja från oss till dem, symbolen för uppståndelse, nytt liv och hopp.
Jag ställde mig i givakt och har stått så sedan dess.
Det är inte deras musikaliskt sett mest banbrytande alster, det är snarare ett trampande på invanda spår än det experimentella nyskapande av sig själva som de tagit sig an och lyckats med en rad gånger under sina dryga 45 år som band. Men det är stabilt, och det är spännande.
För det är som titeln pekar ut, en samling sånger som berör påsken och dess olika perspektiv.
Inledande Song for Hal är en trotsig sorgesång efter musikproducenten Hal Willner som dog i Covid19. Fokus ligger på döden som förflyttning, inte slut – fortsättning följer, hoppet lever.
Uppföljande In a life är en mer fragmentarisk berättelse om saker ett liv innehåller, med ett centrum kring att människan lever i relationer hon inte kan kontrollera – i en värld hon inte kan laga. I en sådan tillvaro är tron den avgörande medvandraren men inte som statiskt väsen utan som en upptäcksfärd: ”still I’m learning how to kneel”, sjunger Bono.
Det som måste dö
Tredje spåret Scars kretsar kring sår som styrka, med tydlig referens till berättelsen om hur Tomas tvivlaren fick känna på Jesu sår och därigenom förstå uppståndelsens verklighet. Sångens essens ropar ut: Såren är inte bara det som hänt dig – de är platsen där Gud möter dig.
När den avslutande halvan av EP:n skjuter fart gör den det med Resurrection Song och med uppståndelsekraften i fokus, sjungen i ett lyckorus om hur kärleken besegrar döden. Det är Johannesevangeliet i popform, med en tydlig inbjudan till engagemang, till överlåtelse.
”Love is in the air, so let’s take a breath”.
Näst sist ligger Easter Parade som handlar om påsken som yttre firande och inre förvandling, om det som syns utåt som vittnesbörd om det verkliga mysteriet och undret: dramat inuti en människas själ. Att släppa taget och låta saker dö för att låta något annat uppstå är tematiken här och hela sången mynnar ut i ett Kyrie eleison – Herre, förbarma dig – till en ljus gitarrslinga som vandrar iväg mot horisonten.
Att sjunga ändå
Och så kommer den, avslutningen. Ödesmättad, allvarlig, varm och öm: COEXIST (I will bless the Lord at all times?). En sång utöver det vanliga, som ett väsen, som en bön, som något att svepas med av och aldrig bli klar med. Den börjar i en beskrivning av krig, drönare och elände och övergår i ett konstaterande:
”I can’t fix her, I can only love her”.
Människans begränsning inför världen, men också möjlighet att påverka genom kärlek.
Och så kommer den, den trotsiga lovsången som också tillåter sig en liten frustration. Direkt från Psalm 34 hämtas orden “I will bless the Lord at all times”, men det läggs till ett frågetecken i slutet, som för att påpeka att det nästan känns absurt i tider som dessa. Borde detta inte snarare vara tid för att ge upp, eller i alla fall betvivla?
Känslan finns där, men lovsången fortsätter – från U2, och från alla oss som vill sjunga tillsammans med dem.
