Kortspel i husvagn. Kortspel i hus. Yatzy på klippor. Munken & Kulan och åtta per bänk. Fiska krabbor och snurrtrappan till vattentornet. Moppekillar som burnar och snyggaste outfiten på Nimbus. Longboardsommaren och trädgården med alla skyltar. Nattöversvämning i förtält och luftmadrassen som flöt medan vi öste.
Jag vet inte hur många år jag varit på Hönökonferensen. Hur många gånger jag tagit Marie eller Göta från Lilla Varholmen och kikat ner i havet, detta exotiska jag bara såg en vecka om året. Med en far som var medverkande fick vi räkmacka i form av både fixat boende och mattältsbiljett. Två vuxna, tre barn, kanin, katt och sköldpadda. På övervåningar, i hela hus, någon stuga, på dagis. Något boende hade skyltfönster, något hade silverfiskar, något ett pensionärspar som bjöd på Solero-glass varje dag.
Hönö var en del av de idylliska barndomssomrarna. Ni vet de som är eviga och lyckliga. Och sen blev Hönö också en del av tonårssommaren strax mellan tonårsläger och Frizon. Sen med bibelklassen, sen som gravid och en gång som mamma. I min värld har jag alltid varit här. Jag är konferensare. Ja, förutom de senaste åtta åren förstås. Vissa år har jag lyssnat på webben, men de senaste inte ens det. Och nu är jag här igen. Men denna gång åker jag inte med mina föräldrar och djur och syskon eller vänner diggande till Basic Element eller Cotton Eye Joe på kasettband drickandes Djungeljuice. Har ingen cd-freestyle, mp3-spelare eller Samsungtelefon man viker upp. Året är 2025 och jag ska ta reda på om Hönökonferensen är lika bra som förr, med inställningen att det inte går. Inte utan alla dessa tält. Mattält, mötestält, boktält. Det är ju grejen med Hönö. Eller?
Och nu är jag alltså här. På Hönö. Där jag döptes och där jag fick min första riktiga puss. Där jag och massa barn plötsligt fick se Laleh komma gåendes i hatt och barnen brast ut i Goliat. Alla dessa sommarminnen bara sköljer över mig när jag står framför Missionskyrkan, huset där jag var på barnmöten, där jag var stolt medlem i bibelligan (med tillhörande pin på tröjan) och sjöng om Kungen i djungeln (Oh oh) och Kungen på sjön (barabarabah). Där vi checkade in och där jag sömnigt ägnade förmiddagen åt tonårsbibelstudium. The Missionskyrka. Men det är inte det längre. Här bor nån nu, får jag höra, och det är inte kungen i djungeln.
Jag går vidare och kommer till Hönökakans hus. Det känns som en photoshoppad bild, något AI-påhitt. Exakt här ska ju kön ringla sig lång i makrillstider. Man ska snubbla över tältrep och solen ska gassa och de före ska vara jättelångsamma. Mattältet ska stå här. Här ska man gå in och ta sin bricka och sin mat och all mat ska få en lätt touch av gul och på bordet ska det stå saltkar med ris i. Det ska finnas ett inre lite hemligt medverkanderum som man bara kan kika in i, eller stolt som en tupp stega in som medverkandebarn och se vad kändisarna äter. Men det är inget mattält nu. Det är en butik.
Jag fortsätter min promenad mot platsen där det förr hölls möte och jag vet ju att det inte kommer vara något tält här heller. Det kommer troligen inte stå barn längs sidorna och sälja godis och det kommer inte vara något åttamöte eller nattmöte. Inget boktält. Det var ju här jag oroade mig över att behöva ta upp kollekten på nattmötet. Här jag fick förbön om det var journalist jag skulle bli istället för pastor. Förbön för körkort. Det var här mina hjältar talade. Åke Samuelsson om Munken och Kulan och Äcklige Slemmen och söndagsskolsledaren Rune. Det var här Carin Dernulf och Patric Forsling formade min tro. Jag minns en berättelse om en bibel som luktade parfym och en glömsk partner som inte kommit ihåg vilken mack predikanten glömts kvar på. Om en hamster som kom ner från himlen och ett uppsträckt långfinger efter tsunamin. Och här är inget mötestält och här bredvid står inget boktält. Jag kan inte köpa ett WWJD-armband eller den senaste WOW Hits-skivan eller en bok för att bli riktigt kristen.
Nej. Här finns jättemånga förtält istället. Här är camping nu. Och det sägs att det här även är en konferensinrättad samlingsplats för ungdomar. Varje dag kan man komma hit och äta frukost. Både de som har många vänner och de som har få och de lär känna varandra, leker, samlas för att gå på bibelstudie och grilla. Så enkelt, men så genialt! Och jag läser att det finns ett liknande koncept för tweenies och också något som heter tillsammansfika efter kvällsmötet. Det är ju jättebra! För visst var Hönökonferensen också en del ensamhet? När ingen besvarade på sms:en eller svarade att de var med andra eller var på Fotö och spelade volleyboll eller inne i Göteborg. Och man fick sitta själv på en klippa istället eller gå till pappa och tanka självkänsla. Visst förstärktes ensamkänslan på nattmötena när alla andra vinkade och hejade på varandra och såg så lyckade och snygga ut. Och när man äntligen träffade en vän eller bekant hade den flackig blick letandes efter någon mer intressant att prata med.
Ja. Så var det. Också. Vad bra att konferensen fixar mötesplatser, tänker jag och hör en pappa gå förbi med sina hjälmprydda barn på kickbike. “När jag och mamma var mindre stod det ett stort tält här”. Ja, det gjorde det sannerligen. Jag hör en annan familj fundera på Lapposand eller Hästen. Oh! Alla dessa bad, allt krabbfiske, rädslan för maneter. Min sprillans bikini – var tog den egentligen vägen? Och jag lämnar de nostalgiska tältmarkerna och tar mig ner mot havet. En farmor upprepar “halv pizza, halv pizza” när barnbarnet övar simtag. Ett barn blir glad över en fångad krabba och havet är salt.
Jag rör mig vidare till Klåva. Och stor, ny, men liksom självklar i hamnsilutten reser sig nu en ny byggnad. Hönö missionskyrka. Och här är det folk, cyklar, glasskö, café, doft av pizza och skylt om bio. Det är här det händer. Här får jag mitt boktält. Mitt mattält. Men fräschare toa, mer plats, mindre fuktiga böcker, lyxigare mat och istället för att stå i kö med bricka sätter jag mig vid ett bord och beställer makrillen med app. Och i vimlet ser jag mannen som alltid stod och torkade brickor vid disken och kvinnan som brukade ta betalt. De är här och det känns tryggt. Och även i den här Missionskyrkan går det ypperligt att ha tonårsbibelstudium och körövning.
Och nu är jag nära affärerna. Jag kan gå till Lilleskutt och kika på marina kläder, besöka Sigges och fundera på om min yngsta behöver ytterligare en present eftersom hans mor är på jobb exakt på hans 2-årsdag. Second handen är här. Måsarna är här. Båtarna. Hur det går för pizzeriorna nu när de fått konkurrens från Missionskyrkan vet jag inte och minns när kön var evig och pizzabagaren ropade “vi har slut på deg!” och alla sprang till nästa pizzeria.
Och på springavstånd från Missionskyrkan ligger då Hönökonferensens hjärta. Mitt mest kritiska moment i min vistelse. Platsen där mötena är. En plats där gräsallergikerna inte längre behöver pumpa kortison och det inte längre finns risk att plötsligt få sig en dusch när tältdukarna delar på sig, och en plats predikan inte längre ackompanjeras av vind. För det är inget tält. Det är en byggnad. Hur i hela friden kan man ha Hönömöte här, tänker jag när jag passerar tusen cyklar och beger mig in i vimlet.
Jag finner en plats efter att ha hälsat ögonflackigt, som vanligt, och till min glädje är det de genuina träbänkarna som möter min stjärt. Yes! Ingen Sverige-flagga hänger däremot i taket, men denna förändring är god då jag alltid tyckt det varit smått problematiskt att se alla lyfta högerhänder mot den (hade någon kommit in och tagit ett kort då hade det verkligen kunnat missuppfattas).
Gamla bilder från mattältet och mötestältet flashar förbi på skärmen. Tältresning och nostalgi – Hönö flörtar med mig. Och så börjar då åttamötet. Nej, det är inget åttamöte utan sjumöte. Och det känns okej. Man får byta tid. När jag tänker på det känns det faktiskt bättre. Och kören sjunger och sjunger och sjunger och jag ryser faktiskt på armen. Det här är bra. Och detta är ändå innan Michael Jeff Johnson, aka Micke Johnson, sätter sig vid pianot och sjunger klassikern Han går aldrig förbi dig.
Allt är precis som det ska vara. Niklas Piensoho hälsar välkommen med sin trygga stämma. Precis som det ska vara. Och i vimlet ser jag Peter från Bibelligan, i väskan ligger nyinköpta shorts från Lilleskutt och Åkes Hönökaka likaså. Jag har träffat vänner jag inte sett på länge, badat, ätit glass, strosat runt och nu sitter det ungefär åtta per bänk och jag klappar på fel ställe i lovsången. Precis som vanligt.
Och jag förbluffas över, ja det är sant, att det funkar. Det går ypperligt. Det går att ha Hönökonferens utan tält. Det är praktiskt med nytt. Det är okej. Och jag tänker på vad vad jag hörde Niklas säga i en predikan medan jag diskade: “Allt i den här världen förändras. Förutom en enda sak. Jesus Kristus. Han är densamma.”
Ja. Så är det.
