Pappersversionen av Sändaren med tillhörande webb upphörde i december 2024 efter lång tjänstgöring inom svensk tidningsutgivning, men av de tidigare ägarna – Equmeniakyrkan – visade sig ha svårt att släppa Sändaren helt. På grund av (eller ska kanske snarare orden ”tack vare” användas?) reaktioner på nedläggningen så blev det en i alla fall tillfällig digital nystart i form av denna hemsida. I januari, för ett drygt halvår sedan, drog det igång med uppdraget att bedriva journalistik under tiden som frågan om tidningens långsiktiga framtid utreddes.
En arbetsgrupp har jobbat med den frågan under våren och kommit med ett förslag om en prenumererad pappersprodukt med utgivning mer sällan än tidigare, sisådär 8-12 nummer om året, och en hemsida vid sidan därom.
Den idéen tycks, iaf i dagsläget, ha gått på grund.
”Vi frågade ett 30-tal församlingsledningar. Av dem var bara 20 procent redo att investera i en återstart. Det säger något. Samtidigt tror jag inte frågan är död – framtiden får utvisa var vi landar.”
Så sa Niklas Piensoho, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan, i en intervju i tidningen Hemmets Vän under Hönökonferensen. Han har varit en del av den arbetsgrupp som utrett Sändarens framtid och såg församlingsrörelsens stöd och engagemang som en nyckel för finansiering i det första steget, innan den betalande prenumerationsstocken blev tillräckligt stor.
Sändarens tid utmätt?
Därmed hade sista spiken i Sändarens kista kunnat anses vara islagen, även om Piensoho konstaterar att man aldrig vet vad framtiden bär med sig så tolkade nog alla som läste intervjun det som att Sändarens tid i alla fall för nu är tydligt utmätt.
Men det är åtminstone en sanning med modifikation, vill jag påstå.
Det Niklas Piensoho begraver i dagsläget är nämligen tanken på en återstart i större omfattning och inkluderande en papperstidning. För det finns det inte resurser, enligt kyrkostyrelsen. Om det kan jag egentligen inget säga mer än att det är tråkigt, det hade varit en spännande utmaning och högst troligt väldigt berikande för Equmeniakyrkan och läsarna. Saknas resurser och genuin övertygelse om att det är värt en initial ekonomisk insats så är det dock inget att göra åt.
Däremot så är det värt påpeka att dörren inte är helt stängd för den version av Sändaren som du nu läser, den enbart digitala produkt som startade i januari och som man kan följa här på www.sandaren.se. Något beslut för den är, i alla fall så vitt jag vet, inte taget. Någon nedläggning är inte bestämd, men det är också lika sant att inget beslut om en fortsättning är taget.
Jag väljer att än så länge hänga fast vid möjligheten att det blir en fortsättning, gärna i något förstärkt form jämfört med resurserna detta halvår men inte så omfattande som en större satsning med en papperstidning skulle innebära. Jag tror nämligen att tidningen Sändaren gör skillnad och att det skulle bli tomt om denna sida släcktes ned.
Det finns förvisso ganska mycket att utveckla, hittills har arbetet skett i liten skala och utan långt tidsperspektiv vilket gör att exempelvis vissa typer av granskningar inte blivit av. Där finns att göra och förbättra, och massa annat kan också växa till och bli bättre vid en förlängning.
Men överlag, och trots brister, så är alternativet inte lockande. En fristående journalistisk produkt som granskar, rapporterar samt ger plats för debatt och teologisk reflektion är värdefullt. Men det finns ju andra tidningar, kan inte Dagen, Världen Idag, Hemmets Vän och Kyrkans Tidning sköta de där sakerna? Jo, men bara till viss del. De är är förvisso större och har mer resurser, men de har också ett bredare bevakningsansvar både utanför och inom den breda kyrkligheten. Nog kommer de kunna granska Equmeniakyrkan och även rapportera ett och annat därifrån, men inte i den utsträckning som Sändaren hade kunnat göra med ett mer specifikt uppdrag att ha ögon på vad som händer och sker inom just Equmeniakyrkan.
Andra vägar kommer också att kosta
Men kan inte kyrkans kommunikationsavdelning ta ansvar för ovanstående? Nej, av två anledningar: Deras uppdrag är ett annat än det fristående journalistiska och de har inte heller resurser nog för att försöka ens om samfundet hade haft den ambitionen. Kommunikationsavdelningen har redan fullt upp med nuvarande arbete och eftersom ingen tycks anse att något av det är onödigt så vore det nödvändigt med förstärkta resurser om de skulle förväntas sköta även den roll Sändaren fyllt. I så fall hade det, enligt mig, varit mycket klokare att låta de resurserna gå till bevarandet av Sändaren istället.
Men, tänker nu någon, alla samfund har väl knappast en fristående journalistisk produkt? Nej, korrekt, men det är inte samma sak som att det inte hade varit nyttigt och berikande för dem. Man ska också komma ihåg att flera av dem åtminstone har en samfundstidning, vilket förvisso inte är journalistiska produkter men i alla fall till viss del kan fylla behovet av berättande om vad som sker.
En sådan medlemstidning har dock inte Equmeniakyrkan på plats och ska den skapas så kommer det inte heller vara gratis.
Pengar kommer alltså att gå åt, såvida man inte helt enkelt bestämmer sig för att spara och därmed istället betala genom bristfällig rapportering av vad som sker inom kyrkan med resultatet att dess medlemmar vet mindre kring vad som pågår och saknar någon med en utomstående kritiskt granskande blick. Frågan är om Equmeniakyrkan har råd med det?
Mitt svar på den frågan är nej, och jag hoppas därför – oavsett om en sådan fortsatt satsning skulle innefatta mig eller inte – att kyrkostyrelsen fattar beslutet om liv för Sändaren även 2026.
