”De troende fortsatte att samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt vad de ägde och hade och delade ut åt alla, efter vars och ens behov. De höll samman och möttes varje dag troget i templet, och i hemmen bröt de brödet och höll måltid med varandra i jublande, uppriktig glädje.”
I Apostlagärningarnas andra kapitel finner jag ett frö till det vi brukar kalla kyrkosyn. De troende samlas, delar sina resurser och ger vidare där behov finns. I centrum står det brutna brödet, delat i jublande och uppriktig glädje. Kyrka är gemenskap, delande och ansvar – levt i vardagen.
När jag läser om våra rötter från 1800-talet känner jag igen samma mönster. Människor möttes för att läsa Bibeln, dela brödet och stå till tjänst i samhället. Ofta handlade det om att värna bygdens barn genom kristen fostran och läskunnighet. Församlingar växte fram på många platser och så småningom föddes insikten om behovet av att hålla samman nationellt – för utbildning av pastorer och ledare, för mission och för att kunna bära en gemensam röst i samhället.
Tack Marcus Lindh för att du på denna plats i Sändaren uppmanade Equmeniakyrkan att formulera sin kyrkosyn. Jag delar också din slutönskan: ”att teologin, som så ofta vuxit fram ur praktik, nu får sättas ord på gemensamt. När vi gör det hoppas jag att kyrkosynen formas av dem som gått med i eller fötts in i Equmeniakyrkan – inte enbart av oss som bär erfarenheter från bildarsamfunden.”
När jag får frågan om vilken kyrkosyn vi inom Equmeniakyrkan har blir mitt korta svar: ömsesidigt beroende. Som församlingar är vi beroende av varandra, och tillsammans är vi kyrka. Därför vill jag uppmuntra oss att ta med våra praktiker, erfarenheter och berättelser till vår kyrkokonferens i juni: Vision 26. Ta med unga kvinnor och män som vuxit upp i Equmenia till Örebro – deras erfarenheter är avgörande för hur kyrkan formas framåt.
Ett annat viktigt spår under konferensen handlar om kyrkans delaktighet och medansvar i samhället – diakonin. Vi vill vara en kyrka som bär hopp i vår tid. Församlingen i Apostlagärningarna delade ut åt alla efter vars och ens behov. Delandet, gästfriheten och viljan att ta emot den som söker stöd, hjälp och skydd hör till kyrkans väsen.
Just nu pågår stora förändringar i svensk migrationspolitik. Utifrån kyrkans långvariga arbete med migration, integration och gästfrihet har jag, tillsammans med Sociala Missionen, valt att svara på regeringens promemoria om ett skärpt försörjningskrav vid anhöriginvandring. Det är ett av flera förslag som riskerar att försvåra livet för människor som en gång sökt skydd i vårt land.
Frågor har väckts om hur och av vem beslut tas när Equmeniakyrkan uttalar sig i samhällsfrågor. Det är helt naturligt – och viktigt – att det finns olika uppfattningar i våra församlingar om hur samhället bör organiseras, också i migrationspolitiska frågor. Equmeniakyrkan är inte partipolitisk. Samtidigt har kyrkan ett ansvar att vittna när människovärde, barns rättigheter och rätten till familjeliv riskerar att åsidosättas.
När kyrkan uttalar sig genom sin kyrkoledare sker det inte för att presentera färdiga politiska lösningar, utan för att utifrån församlingars erfarenheter och det kristna vittnesbördet peka på vad som står på spel. I vår tid handlar det ofta om att synliggöra när människor riskerar att fara illa och när konsekvenserna av beslut slår särskilt hårt mot redan utsatta.
Kyrka är att dela liv – med varandra och med världen. Det ansvaret bär vi tillsammans.
