Under Vinterkonferensens inledande samling fick jag tillsammans med Karin Wiborn och Niklas Piensoho samtala om ett antal olika frågor, vilket Sändaren tidigare rapporterat om. Förutom heliga kor och elefanter i rummet fick vi drömma om hur Equmeniakyrkan ser ut år 2046. I det samtalet nämnde jag att min förhoppning är att Equmeniakyrkan då fått landa som kyrka och tänkte nu i denna text utveckla vad det handlar om.
Det första vi behöver förstå är hur mycket som kan förändras på tjugo år. Det är både väldigt långt bort och går samtidigt snabbare än vad vi kan föreställa oss. Ett sätt att få ett grepp om det är att blicka bakåt.
Andra samfund har gjort resan
För tjugo år sedan fanns varken Equmenia eller Equmeniakyrkan och samfundet Pingst FFS var bara fem år. Evangeliska Frikyrkan (EFK) kunde stoltsera med nio år som samfund, även om de vid det laget bara hade haft sitt namn i fyra år. Troligtvis var det många inom det samfundet som fortfarande identifierade sig som de fribaptister, helgelseförbundare eller örebromissionare de var innan bildandet av EFK.
Så ser det dock inte ut i dag, utan EFK har sedan länge en tydlig gemensam identitet som frikyrkosamfund. Det betyder inte att samfundet är mindre brett än tidigare, tvärtom har bredden synts i flera frågor de senaste åren. Identiteten som samfund är dock gemensam och inte längre kopplad till de tre bildarsamfunden. Det här är en naturlig utveckling och handlar inte om att göra upp med sina rötter. EFK har kvar dem från alla tre bildarsamfund men är idag ett nytt samfund.
Den här resan pågår även i Equmeniakyrkan, men jag önskar personligen att den skulle gå lite fortare. Det handlar inte om att begrava och glömma rötterna utan om att vi har skapat en ny kyrka som inte är samma sak som Baptistsamfundet, Metodistkyrkan eller Missionskyrkan. Den är alla tre på en gång men ändå något nytt.
Låt de unga vara med
I Equmenia har vi välsignelsen att generationsväxlingarna går mycket fortare eftersom den typiske medlemmen är engagerad 10 år och inte hela livet (även om vi gläds över alla som engagerar sig även högre upp i ålder). Den genomsnittliga medlemmen i dagens Equmenia var inte ens född när Equmenia bildades. Vi är därför i stor utsträckning befriade från referenser till våra tre bildarorganisationer även om de fortfarande förekommer och stundtals även kan vara relevanta.
Det upplever jag däremot inte alltid vara fallet i Equmeniakyrkan. Många referenser signalerar istället en önskan om att Equmeniakyrkan ska var precis likadan som den bildarkyrka som personen en gång i tiden tillhörde, och detta menar jag är en omöjlighet.
Det förhållningssätt som råder i Equmenia är jag övertygad om skulle gynna Equmeniakyrkan till det bättre. I synnerhet när det nu är dags att på riktigt tala om kyrkosyn på kommande konferenser. Vi behöver formulera en sådan som är Equmeniakyrkans och jag är övertygad om att den kommer att återspegla delar av de tre kyrkosyner som rådde i bildarsamfunden. Men den kommer omöjligt att kunna vara identisk med någon av de tre utan att rymma element från de andra två.
Teologi har i alla tider först vuxit fram i praktiken för att sedan formuleras i en teori. Nu är det tid för Equmeniakyrkan att sätta ord på hur vi är kyrka och relaterar till varandra. När kyrkosynen ska formuleras hoppas jag att den även så görs av de som gått med eller fötts in i Equmeniakyrkan och inte bara av de som tidigare tillhört något av bildarsamfunden.
