Vi är på väg in i den heliga fastetiden, firad under årtusenden. Den har minst ett viktigt ärende. När vi följer Jesus i hans lidande erfar vi kraften i att dela lidandet, och lär oss inifrån och ut att Jesus också följer oss när vi lider. Det är en välbehövlig resa att göra, för det är svårt att få ihop ekvationen att Gud är god och allsmäktig, till skillnad från det onda som är varken eller.
För ett par år sedan läste jag ett instagraminlägg av en bekant som jag inte känner personligen men varit på fest tillsammans med och delat församlingsgemenskap med. Hon skrev att hon diagnostiserats med MS. Det förde genast tankarna till min närmsta kollega; min vän som jag följt i tio år, från gåendes med stöd till gåendes med rollator till sittandes i eldriven rullstol. För övrigt har hon varit densamma, lika omtänksam, så som bara diakoner kan, lika ärlig med att det bara går utför, lika bedjande.
Det gjorde att jag ändå vågade läsa vidare i instagraminlägget. Hon skrev lite om vad sjukdomen innebär och hur hon tänker bemöta den och kanske viktigast av allt, hur hon önskar att andra bemöter henne. Hon bad om att få slippa höra att hon ska kämpa emot sjukdomen, den bördan vill hon inte bära. Det är nog att bära symptomen och höra läkarens prognoser, hon vill inte också behöva vara sin egen läkare.
Vi får inte glömma de andra berättelserna
Jag minns inte exakt vad hon skrev men minns att hon stängde dörren för kommentarer som att “lita på Gud han har kontroll” eller “det sjukvården inte kan, det kan Gud”. Det är förvisso helt sant att Gud kan vad sjukvården inte kan, och ibland får vi erfara det. Men det är också sant att människor lider och dör framför våra ögon, trots egna och andras böner. Min fråga är inte om Gud hela eller inte. Min fråga är hur vi lider med tron på Gud i behåll? En del skulle hävda att tron på att Gud ytterst har kontroll över tillvaron bär genom lidandet. Men inte jag.
När min syster dog i suicid märkte jag på ett plågsamt sätt att mycket av det vi sjunger och ber i gudstjänsten inte håller för erfarenheten av suicid. Vi, pastorer och församlingsmedlemmar ber och sjunger om att när det är som mörkast, då är Gud där. Vi vittnar (med rätta) om erfarenheter av att vi blivit lyfta av Gud när livet verkligen varit tungt. Men gör vi det utan att lämna ett kärleksfullt utrymme för erfarenheterna av det motsatta, att vi också lider och räddningen uteblir, då tappar kyrkan sin röst för de som är där.
När det inträffar att en troende, bedjande människa väljer döden framför livet, så uppstår många frågor. Var det inte sant att Gud är där när vi verkligen behöver? Skulle inte Gud vara där när alla andra sviker? Ännu svårare blir frågorna om man fostrats i en tro på att Gud har en plan för alla människors liv och att det finns en mening med allt som sker. Gick planen fel? Misslyckades min syster med att följa Guds plan för hennes liv? Misslyckades Gud med att leda henne? Misslyckades vi som hennes “nästor” med att vara Guds redskap? Om Gud har en plan, i bestämd form, för oss var och en blir mycket av det vi erfar av lidande antingen medel för att lära och växa, eller misslyckanden. Det får förödande konsekvenser för människor som söker Gud när de lider svårt.
Församlingen knuffade henne närmre ruinens brant
Jag satt efter ett annat fall av suicid med vänner och bekanta till den avlidna och samtalade om både hennes psykiska lidande och deltagarnas egenupplevda kamp med depression och självmordstankar, egna eller familjemedlemmars. En kvinna vittnade om ensamheten hon upplevde i sin församling där syskon i tron hävdades att den som inte orkar leva inte skulle känna så om hen verkligen sökte Gud. Mötet i församlingen knuffade henne bara närmre ruinens brant. Jag känner själv igen mig i vad andra i gruppen delade om att ha blivit tröstad med att lidande är en nödvändig väg för att mogna. Det är sant att motgångar skänker oss mognad, men det är inte detsamma som att lidandet är nödvändigt eller kommer från Gud.
En människas djupa lidande, eller död, får aldrig benämnas som ett nödvändigt medel för att nå något högre gott, det får inte heller benämnas som ett misslyckande. För med den logiken förvandlas Gud från att vara en Gud som älskar sin skapelse och låter den vara fri, till en Gud som kontrollerar sin skapelse. Motgångar och lidande blir till slipstenar som formar en vackrare skapelse och för människor in på rätta vägar. Det är inte bara ett underkännande av Gud som skapare, det är dessutom en logik som inte håller om människan till slut ändå dör av sitt lidande, om det högre goda och mognaden uteblir och istället blir till intet.
Mot den här bakgrunden är det problematiskt att sjunga ut att Gud har en plan för ditt och mitt liv eller att trösta med orden att Gud har kontroll.
Nyansera även för barn och unga
Vi är mer nyanserade än så i vår församling kanske du tänker? Då vill jag ställa motfrågan, är ni det även när ni undervisar barn och tonåringar? I vår iver att försäkra tonåringar om att Gud vill vara en del av deras liv och att det finns goda själ att känna hopp inför framtiden faller vi ofta i frikyrkIiga sammanhang över i betoning på Guds kontroll och Planen han har för var och en. I alla andra sammanhang brukar vi vara eniga om att män med kontroll över andra inte är något eftersträvansvärt, så varför tillskriva Gud kontroll över tonåringars liv? Att hävda att Gud har kontrollen över mitt liv och inte jag själv kan förvisso vara ett sätt att säga att jag litar mer på Guds kraft än min egen. Men i förlängningen blir ändå resonemanget att händelser går att kontrollera, inte av mig, men av Gud. Även då jag frånsäger mig min egen förmåga att forma det som sker tillskriver jag kontrollen makten.
Har vi inte lärt oss något av korset? Jag vill hävda att det storslagna är att Gud är hos nära även när ingen kontroll finns, även då inget följer ordningarna vi lärt oss. När kroppen inte fungerar som kroppen ska, när känslorna inte säger vad de borde, när ont lönar sig istället för gott betyder inte det att Gud har gått därifrån. Gud är här hos oss när vi lider. Och när vi dör, även om det är en ovanligt ful död, precis som Gud var där när Jesus dog, som ju också den var en synnerligen ful och grym död.
