Snart är det dags för samfundet att skära ned

Som tidigare meddelat står Equmeniakyrkan inför nedskärningar i samfundsorganisationen. Kyrkoledare Karin Wiborn beskriver ett ”jätte-jättesvårt” arbete – men också ett nödvändigt steg för att nå en budget i balans till 2028.

Arbetet med att anpassa Equmeniakyrkans nationella organisation pågår för fullt. Uppdraget, som Sändaren tidigare skrivit om, kommer från kyrkokonferensen.

– Det är ett extra högt tempo just nu. Vi jobbar på konferensens uppdrag att ha en budget i balans 2028 vilket innebär att det årliga underskottet på 25 miljoner ska vara helt borta då, säger kyrkoledare Karin Wiborn.

Det handlar om att se över kostnader, insamlingar och hur resurser fördelas. Organisationen behöver bli mindre, konstaterar hon. Samtidigt förs en löpande dialog med de fackliga organisationerna.

– Det är alltid jobbigt, men vi har en god dialog. Det är inte riktigt skarpt läge än, men målet är att kunna presentera ett klart förslag för kyrkostyrelsen om tre veckor.

”Ingen tycker att vi har för lite att göra”

Att skära i en organisation där arbetsbördan redan är hög är ingen enkel uppgift.

– Klart det är svårt och jobbigt. Det är ingen som upplever att vi inte har tillräckligt att göra, att det finns tjänster och verksamheter som enkelt kan tas bort.

En central fråga är vad som måste finnas kvar, säger Karin Wiborn. Mycket av det som syns utåt – mission, församlingsstöd och olika nationella satsningar – är sådant som församlingarna identifierar sig med. Samtidigt finns det administrativa funktioner som inte kan krympas hur mycket som helst.

– Det är lätt att tänka enbart på den verksamhet som syns utåt, men det krävs även administration som inte går att göra hur liten som helst. Det behöver vara lagom. Vi kan heller inte ta bort för mycket av det som syns och hörs, vilket blir vi då?

En variant hade kunnat vara att minska hur stor del av exempelvis kyrkoavgifterna som Equmeniakyrkan ger vidare till de lokala församlingarna, men där har kyrkostyrelsen enligt Wiborn varit tydlig om vikten av fortsatt generositet. Det innebär att effektivisering nu är nödvändig, ett ord som ibland kan skava.

– Effektivt kan låta fult, men det kan också vara något fint. Det handlar om hur vi arbetar och hur vi förvaltar det vi fått.

Karin Wiborn

”Jätte-jättesvårt”

För Karin Wiborn är processen också känslomässigt krävande, att fundera kring tjänster för människor man känner och uppskattar frestar på.

– Det är jättesvårt, jätte-jättesvårt. Men det är inte första gången jag gör något sånt här och tidigare har jag lärt mig att min första lojalitet är organisationen. Det är den jag är anställd av och jag är ålagd ett uppdrag som i detta läge innebär att detta måste göras.

Under vårt samtal betonar hon vikten av en enig ledning i ett läge som detta. Kyrkostyrelsen representerar församlingarna mellan kyrkokonferenserna, och förankringsarbetet är omfattande.

– Det är en fin tradition med förankring, men också svår och tidsödande.

Samtidigt beskriver hon en pågående identitetsförflyttning. Samfundet bär sina rötter från bildarsamfunden med stolthet, men har också tagit steg mot ett gemensamt Equmeniakyrkan på egna ben.

– Våra rötter har vi med oss och är stolta över. De är viktiga. Man ska känna dem och stå på dem – men det är viktigt att man inte snubblar på dem. Vi behöver ha med oss historien även framåt men det är viktigt att vi nu främst formar en organisation utifrån vilka Equmeniakyrkan är och vill vara.

Risk för minskade intäkter

Parallellt med kostnadsminskningar finns behovet av ökade intäkter. Insamlingarna behöver fortsätta växa – annars riskerar en mindre organisation att också generera mindre resurser.

– Det är ett gigantiskt grupparbete. Minskar man organisationen så finns risken att insamlingarna också minskar eftersom signalen med en minskad organisation kan upplevas som att mindre pengar behövs.

Visionskonferensen i juni kommer kanske lägligt då, den blir en chans att inspirera framåt?

– Ja, den blir viktig på många sätt och kanske jobbig på andra. Vi kommer sannolikt att ha medarbetare med som vi behöver på plats för att kunna genomföra en så inspirerande och bra konferens som möjligt, som innan dess fått besked om att deras tjänster inte blir kvar och därför är besvikna, ledsna eller arga. Det är paradoxalt och svårt.

Trots det står uppdraget fast: att forma något hållbart inför framtiden.

– Vi behöver vara en mindre organisation framöver. Det är inte en önskan, det är en nödvändighet. Det är också så att den nationella organisationen har vuxit över tid samtidigt som församlingar och medlemsantal har minskat. Nu kommer vi sannolikt att landa i en nationell organisation som är ungefär så stor som den var när Equmeniakyrkan bildades. 

I slutet av mars hoppas Karin Wiborn som sagt att de är framme vid ett skarpt och konkret förslag, men när saker kan kommuniceras offentligt och till personal är svårt att säga eftersom det utifrån förslaget behöver ske fackliga slutförhandlingar.

image_pdfLadda ner som PDF
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund
Carl-Henric Jaktlund är chefredaktör på Sändaren samt författare till en handfull böcker. Han har en bakgrund som journalist på tidningen Dagen, pastor i pingströrelsen samt nationell ledare för Alpha Sverige.

Läs mer

Linnea Åberg: ”En sårbar kyrka blir också en missionerande kyrka”

Efter drygt tio år som missionär i Asien återvänder Linnea Åberg till Sverige för att bli Evangeliska Frikyrkans nya missionsdirektor. Det viktigaste hon vill ta med sig hem handlar inte om nya metoder eller organisationsformer, utan om något betydligt mer grundläggande: en kyrka där människor vågar visa sina sår.

Hultby: Kyrkan måste fortsätta vara en Jesusrörelse

Efter mer än 50 år som evangelist är Carl-Olov Hultby fortfarande övertygad om vad som är kyrkans viktigaste uppgift. Former kan förändras och gamla mötesformer försvinna – men Jesus håller också för framtiden.

Sändaren får sommarpuls

Istället för att ta in vikarier så väljer Sändaren att låta pulsen i utgivningen gå ner lite under veckorna 29-32 när det är semester...

Gudsmötet förändrade Erics syn på kyrkan

HÖNÖ. Efter femton år som pastor började Erik Andersson fråga sig vad han egentligen hade satt sin tillit till. I Ark i Köpenhamn har erfarenheter av bön, sjukdom, helande och nya sökare förändrat både hans ledarskap och hans syn på framtidens kyrka.