När Britta Bolmenäs, pastor och chef för enheten för samlingsliv och utveckling i Equmeniakyrkan, får frågan om hur hon ser på framtidens kyrka börjar hon inte i strategier eller organisationsfrågor. I stället går hon tillbaka till evangeliernas berättelse om hur Jesus kallade sina första lärjungar.
– När jag kom till tro som tonåring blev det så tydligt för mig att kyrkan egentligen är precis det Jesus säger i Matteus: ”Kom och följ mig, så ska jag göra er till människofiskare.” Vi är människor som har blivit vän med Jesus och som är kallade att visa fler vägen hem till honom. Det är kyrkans uppgift. Och när jag drömmer om kyrkan handlar det egentligen bara om att vi ska återupptäcka den identiteten. Vi har inget annat att vara.
Samtidigt menar hon att kyrkan ofta tappar bort sitt centrum. Inte för att verksamheten är dålig – tvärtom.
– Vi har så mycket silver och guld. Körer, barnverksamhet, seniorträffar, sociala insatser. Allt det där är fantastiskt. Men ibland gör alla de där sakerna att vi glömmer vad som egentligen är vårt ärende.
Evangeliet börjar i relationer
När hon talar om hur evangeliet kan förklaras i dag återkommer hon ständigt till relationer.
– Jag tror att det börjar mycket mer med lyssnande än med att prata. Vi har ibland varit väldigt bra på mikrofonen i kyrkan, men evangeliet växer ofta fram i mötet mellan människor.
Hon menar att kristna ofta kan vara uppmärksamma på hur Gud redan verkar i människors liv.
– Gud har alltid ett försprång. Vi kommer inte med Gud till människor – han är redan där. När man lär känna någon kan man börja se spåren. När någon berättar hur de tog sig igenom något svårt eller hur de mötte en människa i rätt tid, då kan man säga: Jag tror faktiskt att Gud var där.
Och hon menar att många människor bär på en fråga som kyrkan behöver hjälpa med att avdramatisera.
– Jag har mött så många som frågar: ”Räcker min tro? Kan jag vara kristen fast jag har gjort det här eller lever så här?” Vi har lagt på så mycket. Men evangeliet handlar ju om att Gud redan känner människan, redan älskar henne och vill visa vägen hem.
En oro för självupptagenhet
Samtidigt som Britta Bolmenäs uttrycker stort hopp inför kyrkans framtid finns också en tydlig oro.
– Min största oro är att vi ska välja den enkla vägen och bara fortsätta som vanligt, trots att vi märker att människor inte hittar till tro. Att vi blir självupptagna och vänder oss inåt.
Hon berättar om en stor enkät där många församlingar uttryckt behov av hjälp att hitta fokus. För henne är det i sig ett hoppfullt tecken.
– Det finns en smärta där. Man märker att något inte fungerar som man önskar. Och den insikten är faktiskt början på förändring.
Förändringen handlar, menar hon, inte i första hand om nya program utan om relationer.
– Om jag får killgissa så är Sveriges största problem ensamhet. Och kyrkan har något att erbjuda där. Men det kräver att vi faktiskt släpper in människor i våra liv.
Gästfriheten som nyckel
Just gästfriheten återkommer hon till flera gånger i samtalet. I hennes egen erfarenhet är den central för både gemenskap och lärjungaskap.
– Apostlagärningarna beskriver hur man möttes i hemmen, bröt brödet tillsammans och levde livet ihop. Och människor kom till tro mitt i det. Jag tror det finns något där som vi behöver återupptäcka.
Samtidigt konstaterar hon att det inte alltid är lätt i dagens livspussel.
– Det svåra är inte att människor kommer till tro. Det steget är ofta kort när man ber tillsammans och delar livet. Det svåra är att människor ska känna sig som en vän i en församling. Där tror jag att gästfriheten är avgörande.
Hon menar att kulturen i en församling ofta säger mer än de uttalade visionerna.
– Vi bygger kultur hela tiden. Och kulturen talar starkare än orden.
Hopp för kyrkan
Trots alla utmaningar är Britta Bolmenäs tydlig med att hennes grundton är hopp.
– Jag har så mycket hopp. För det första därför att det är Guds kyrka. Men också därför att jag möter så många församlingar som faktiskt vill något mer.
Samtidigt tror hon att kyrkan i framtiden kommer att se annorlunda ut än i dag – även om ingen riktigt vet hur.
– Gud gör ju aldrig något repris. Ibland talar han i stormen, ibland i en viskning. Det är alltid lite provisorium. Vi får leva i tillit till att Gud leder sin kyrka.
Men i grunden tror hon att förändringen börjar i det personliga.
– När vi pratar om kyrkan är det så lätt att det blir ”de”. Men om vi i stället ber: ”Herre, gör vad du vill – och börja med mig.” Då tror jag att det kan hända något på riktigt.
Denna text är AI-generad utifrån en transkribering av ett poddsamtal mellan Carl-Henric Jaktlund och Britta Bolmenäs. AI har därefter fått i uppdrag att skapa en artikel som speglar samtalet. Texten är inte tänkt som en ersättning till podden utan som ett komplement. Vill du veta mer kring vad Britta Bolmenästycker eller undrar kring något som känns lite för kortfattat i denna text? Lyssna till podden! Du hittar den här på hemsidan på Spotify eller andra platser där poddar finns.
