Equmeniakyrkan genomför nu en omfattande omorganisation. Totalt försvinner 23 tjänster – 17 genom uppsägningar och ytterligare sex genom att vakanta tjänster inte återbesätts.
Beskeden till berörda medarbetare har nu delgivits efter att förhandlingarna med facken nyligen avslutats, och uppsägningarna gäller från den 15 april.
– Kyrkokonferensen 2024 beslutade om en budget i balans, och sedan dess har vi prövat olika vägar. Kan vi hitta pengarna som saknas någon annanstans? Kan vi minska kostnader utan att minska personal? Man försöker så långt som möjligt innan man hamnar här.
– Samtidigt var Niklas Piensoho och jag nya, vi valdes ju som kyrkoledare i den konferens där beslutet om budget i balans fattades. Vår första uppgift blev alltså i praktiken att förändra organisationen. Men vi behövde också tid att lära känna kyrkan och varandra, så vi lät medvetet den första tiden gå innan vi gick in i det här fullt ut.
Ett långdraget arbete
Arbetet med omorganisationen har pågått under längre tid och tog konkret form under hösten, där olika modeller prövats och konsekvenser vägts mot varandra.
– Det här har varit en slitsam process. Dels för att organisationen är stor, dels för att det pågått under lång tid. Vi har suttit i det vi kallat en åtgärdsgrupp och prövat olika modeller: hur kan man göra det här? Hur mycket personal behöver vi minska? Hur många tjänster måste bort? Vad är minimum – hur långt ner kan vi gå?
– Det är klart att man hela tiden försöker hitta andra vägar för att behålla så mycket och så många som möjligt, men till slut blir det tydligt vad som är möjligt och vad som inte är det.
Den lösning som nu presenteras innebär en tydlig förskjutning i hur kyrkan organiseras.
– Den stora skillnaden mot i dag är att betoningen blir starkare på regionerna än på den nationella organisationen.
Flyttar närmare församlingarna
I den nya modellen flyttas ansvar och verksamhet närmare församlingarna, samtidigt som den nationella organisationen minskar.
– Vi har tidigare gjort en regionutredning och haft en församlingsenkät, men egentligen visste vi det redan alldeles oavsett: församlingar behöver människor som går nära dem. Människor som hjälper dem att lyfta blicken och som har en känsla för området.
– När vi insåg att vi måste göra om organisationen blev det tydligt att vi inte bara kan trycka ihop det lite grann enhet för enhet. Vi kan inte heller ha så många chefer som vi haft. Då måste vi tänka något nytt – och då blev vägen att flytta verksamhet närmare regionerna.
Det innebär också att regionala kyrkoledare får ett utökat ansvar.
– En regional kyrkoledare får nu ett tydligare chefsansvar, även för sådant som tidigare legat nationellt. Det är en ganska stor förändring i hur vi arbetar.
Samtidigt innebär modellen en viss flexibilitet i hur organisationen byggs upp geografiskt.
– Det kan på pappret se lite märkligt ut, att en medarbetare hör hemma i en region där man inte bor. Men vi försöker vara lite agila. Var finns det en regional kyrkoledare som har särskild kompetens eller engagemang för ett område? Då kan arbetsledningen ligga där, även om personen inte utgår från den regionen.
Verksamheter förändras
Flera verksamhetsområden påverkas tydligt, däribland musik och kreativa uttryck som minskas liksom särskilda tjänster för diakoni, samhällsfrågor och mänskliga rättigheter. Enheten för ordinerade medarbetare och utbildning halveras. Samtidigt finns delar av verksamheten som påverkas i mindre utsträckning.
– Internationellt arbete och ekonomi är de områden som påverkas minst i den här omorganisationen, säger Karin Wiborn.
– Det finns områden som upplevs som att de försvinner, och det är klart att det känns så när tjänster tas bort. Till exempel musik och kreativa uttryck – där försvinner flera tjänster.
– Men det betyder inte att vi ska sluta vara en sjungande kyrka eller en kreativ kyrka. Frågan är hur vi gör det framöver. Hur kan vi arbeta tillsammans med folkhögskolor, med församlingar som har ett rikt musikliv, med andra aktörer?
Hon resonerar på liknande sätt kring andra områden.
– Samhälle, diakoni och mänskliga rättigheter är ett sådant område som också upplevs försvinna, eller i alla fall minska kraftigt. Men intentionen är inte att sluta arbeta med de frågorna, utan att hitta ett arbetssätt som är hållbart i längden.
– Vi har ju under lång tid knoppat av verksamheter: Diakonia, Bilda, Hela människan. Vi har våra folkhögskolor och vår teologiska utbildning. Jag tror att vi kan arbeta smartare tillsammans med de aktörerna.
Samtidigt görs en riktad satsning på insamling, där en ny tjänst ska tillsättas.
– Kan vi tänka nytt kring insamlingar? Kan vi nå utanför våra egna led och inte bara be våra församlingar och medlemmar om stöd? Det är en viktig del i att få ekonomin att hålla, här behöver vi satsa för att ta steg framåt.
En organisation i sorg
Omställningen märks tydligt i organisationen. Besked om uppsägningar har givits och reaktionerna är i många fall starka.
– Nu är det tid att sörja. Det finns en stark lojalitet till Equmeniakyrkan, och samtidigt en oro: hur ska det här gå framöver? Den oron delar vi som blir kvar också.
– Det är inte bara människor som försvinner, utan verksamheter som ska avslutas eller förändras. Varje medarbetare bär sina områden, och då finns oron: Kommer någon att ta hand om det här som jag har byggt upp?
Samtidigt beskriver Karin Wiborn den personliga svårigheten i processen.
– Jag har varit tvungen att kliva ur min kollegiala roll och bli arbetsgivarrepresentant för människor som också är mina vänner. Och de har behövt kliva in i sina fackliga roller. Det är en svår situation, men också något som krävt att vi tagit ansvar hela vägen.
Ett nytt sätt att vara kyrka
Den nya organisationen träder i kraft den 1 september. En central del i förändringen är också att mer av ledningsansvaret samlas i kyrkoledarkollegiet som består av kyrkoledare, biträdande kyrkoledare och de sju regionala kyrkoledarna.
– Det är framför allt där allt chefskap kommer att ligga. Det gör att kyrkoledarkollegiet behöver arbeta på ett annat sätt och ha en dagordning som verkligen sveper över hela kyrkans arbete.
Förändringen märks också konkret i hur kyrkan organiserar sitt arbete framöver – inte minst när det gäller lokaler.
– Vi kommer att behöva mindre yta. Till sommaren ska vi skriva ett nytt kontrakt för Ekumeniska centret och då kommer vi att begära färre platser.
– Samtidigt har vi inte helt stängt dörren för att söka annan lokalisering framöver. Det är inte självklart, eftersom vi vill vara en ekumenisk kyrka och har en naturlig plats på Ekumeniska centret, men det är en fråga att arbeta vidare med.
Samtidigt väntar en period av både avveckling och uppbyggnad – och ett mer genomgripande skifte i hur kyrkan arbetar.
– Equmeniakyrkan centralt blir i mindre utsträckning självförsörjande. Vi kommer att behöva andra på ett annat sätt än tidigare. Det handlar både om samverkan med organisationer och om relationen till församlingarna.
– Det är också en kulturförändring. Hur arbetar vi? Varför gör vi saker på egen hand i stället för tillsammans med andra? Det är sådana frågor vi behöver ställa nu.
De kommande månaderna blir avgörande för hur den nya organisationen faller på plats.
– Nu behöver vi gå ner på detaljnivå: Vad gör vi på vår arbetstid? Vad måste vi bära med oss framåt? Vad kan vi avsluta? Det kommer att finnas saker som vi inte längre kan göra.
– Den här veckan blir en sorgevecka. Men efter det börjar arbetet med att bygga något nytt. Jag upplever att vi har nått botten – och att vi nu kan börja bygga upp igen, på ett annat sätt.
