Det finns mycket rädsla i vår tid. Händelser avlöser varandra snabbt, och det är svårt att få överblick. När världen förändras och det som tidigare fungerade inte längre gör det, är det naturligt att känna oro. Vi blir rädda när vi upplever oss ensamma, när vi tappar kontrollen och när vi inte vet hur vi ska orientera oss.
Rädslan i sig är inte farlig. Den är en viktig signal som hjälper oss att skydda oss själva och andra. Men när rädslan biter sig fast och blir ett tillstånd snarare än en reaktion, förändras något. Då riskerar den att börja styra våra liv och våra relationer.
När rädslan tar över
När rädslan får fäste påverkar den både hur vi tänker och hur vi relaterar till varandra. Vi blir mer misstänksamma, mer benägna att dra oss undan eller gå till angrepp. Konflikter kan skärpas och avstånd växa.
I sådana lägen kan rädslan också utnyttjas. Människor som är rädda är lättare att påverka och styra. Det gäller inte minst i tider när motsättningar förstärks och där det finns krafter som tjänar på att hålla människor i oro.
Det som från början är en skyddsmekanism riskerar då att bli något som begränsar oss – och driver oss bort från varandra.
Trygghet gör något annat med oss. När vi känner oss trygga har vi tillgång till både vårt omdöme och vår förmåga till relation. Vi kan lyssna, reflektera och se fler perspektiv samtidigt.
Trygga människor är svårare att manipulera. De följer inte blint, och de låter sig inte lika lätt dras med. I stället kan de bidra till att skapa sammanhang där fler får utrymme att tänka och vara.
Det gör också att trygghet i sig kan upplevas som hotande av den som vill bygga på rädsla.
Rädsla eller glädje som drivmedel
Den kristna psykologen Jim Wilder beskriver hur vi kan förstå våra liv som drivna av olika slags “bränsle” – rädsla eller glädje.
När rädsla är drivkraften börjar vi se hot överallt. Vi tolkar andra som motståndare och fokuserar på det som inte fungerar. Vi försvarar oss, drar oss undan eller går till attack. Vi letar efter svagheter snarare än resurser och riskerar att fastna i mönster där vi trycker ner andra för att själva få kontroll.
Men när glädje är drivkraften förändras perspektivet. Då blir det möjligt att se värde, skönhet och möjligheter – både i oss själva och i andra. Vi kan bygga relationer som bär, också när det är svårt.
En viktig roll i detta är det som ibland beskrivs som försvararen – den som inte blundar för svaghet, vare sig sin egen eller andras, men som ändå väljer att stärka i stället för att trycka ner. Försvararen bidrar till att skapa trygghet omkring sig och hjälper andra att hitta tillbaka till det som bär.
Att leva med glädje som drivkraft betyder inte att blunda för det som är svårt. Det handlar snarare om att inte låta rädslan få sista ordet.
Mod mitt i rädslan
Mod handlar inte om att slippa vara rädd. Det handlar om att våga stanna kvar när rädslan finns där, lyssna till den – och ändå välja hur vi vill agera.
I en tid som präglas av oro kan det vara frestande att antingen dra sig undan eller försöka ta kontroll. Men mod ser annorlunda ut. Det växer ofta i gemenskap, när vi vågar dela det som är svårt och bära det tillsammans.
Rädslan kan då bli ett avstamp – inte bort från verkligheten, utan in i handling.
Vi behöver öva oss i att känna igen rädslan utan att låta den styra. Frågan vi kan ställa oss är enkel men avgörande: Vad är det som driver mig just nu?
När vi gör det tillsammans öppnas nya möjligheter. Då kan rädslan i stället bli en kraft som för oss närmare varandra – och som driver oss att handla för det som är gott.
Att samlas, att agera, att skapa gemenskap – det är i sig en form av motstånd. I ensamheten växer ofta rädslan. I gemenskapen kan den förvandlas.
Rädslan behöver inte ha makten över oss.
